Comeback

Den här veckan har jag äntligen fått börja träna sedvanligt igen. Känner mig lite som en ko som släpps på grönbete. Tidigare hade jag kört mest lättare övningar via mammamage-appen på ipaden samt den vanliga vardagsmotionen. I måndags blev det två ledda pass efter varandra som ordnades via Kronoby Mi. Det första hette Body and Core, där det var väldigt mycket fokus på rumpa, lår och mage, med miniband som hjälp. Riktigt Olga Rönnberg-style. Väldigt effektivt och jag blev faktiskt positivt överraskad över effekten eftersom ledda pass inte riktigt är min grej. Därefter fortsatte det med ett hederligt Pilatespass med samma dragare. Jättebra koncept eftersom man var alldeles lugn och harmonisk, men full av mjölksyra efteråt.

Första träningspasset i krafthallen är även bakom mig. Körde överkropp helt på feelis i förrgår (läs: helt utan struktur) testade även lite handstående ”i förbifarten ut ur hallen” sen efteråt. Vägen till att stå på händer är nog rätt lång ännu, eftersom jag nog kom mig upp, men hölls inte och stå längre än ett par sekunder eftersom jag hade så dålig balans. Mer övning bara så tar det väl sig. Ikväll är det ben på schemat och jag är riktigt taggad eftersom träningsvärken efter i måndags äntligen har lagt sig. Tror det blir det vanliga: knäböj, marklyft, frontböj och höftlyft med stång. Har jag tid över blir det lite benpress i maskin, men det är inget måste. Mer än så behövs sällan. Ikväll gäller det att vara mycket lyhörd på kroppen eftersom jag säkerligen har tappat känslan lite med en såhär lång paus. Får helt enkelt köra riktigt låga vikter och ordentligt långa vilor mellan seten.

Ska bjuda er på en riktigt skranglig bild från mina försök på lite handstående. Kameran hann verkligen inte med eftersom jag var i rörelse mer eller mindre konstant. Stark kandidat till årets sämsta bild! 🙂

1505330708975

Annonser

Trots.

Antingen lite försenad ettårstrots eller för tidig tvåårstrots, eller någonting däremellan, det är vad vi möts av många gånger dagligen. Ronjas humör är verkligen en berg och dalbana utan dess like. Då hon är glad är hon alldeles sprudlande och det är inte alls svårt att framkalla glada miner och skratt hos henne, det räcker med att busa och ägna sig åt lite pjas. Det är minst lika enkelt att ”ofrivilligt” locka fram den trotsiga sidan hos henne. Det räcker med att lugnt säga ordet ”nej” i samband med att hon t.ex. ska klättra upp och stå på köksbordet, så gallskriker hon, försöker åla sig ur ens famn och lägger sig ner på golvet i ren protest. Inte sällan kommer det krokodiltårar. Måltidssituationer kan vara riktiga rysare vissa dagar. Hon ska bestämt äta själv, men då man låter henne göra det äter hon inte alls utan börjar leka med maten, trots att hon är riktigt hungrig och svänger bort huvudet om man försöker lirka in en sked. Och hon vägrar hålla i sked eller gaffel. Nu har hon fått pippi på att SMÖRJA IN SIG SJÄLV MED MATEN! Speciellt ansiktet och håret. Fatta vilket arbete det innebär efter en sådan måltid.

Det mest utmanande som förälder är att själv hållas lugn och saklig. Speciellt om jag försöker fixa ihop någonting ätbart eller ägnar mig åt hushållsarbete. Det är en smula prövande, eftersom öronen faktiskt ringer vissa kvällar då det äntligen tystnat i huset. Och då har vi ”bara” ett barn. Tålamodet måste ha vuxit med ljusår till skillnad från tiden före vi hade barn. Ändå är jag rätt ofta besviken på mig själv då jag märker att mitt tålamod tagit slut.

IMG_4884

För att stundvis inte flippa ur totalt, har jag testat diverse metoder. Till först trodde jag att det faktiskt skulle hjälpa att säga till på skarpen med bestämd röst, men det stjälper faktiskt mycket mer än det hjälper eftersom det blir så roligt att göra mamma arg. Har lärt mig det lite ”kantapään kautta” som man säger.

Men det absolut mest effektiva i mitt tycke är att stänga ögonen i några sekunder och djupandas. Lite som yoga-andning. In genom näsan och ut genom munnen. Räknar till tio. Ner med axlarna. Öppnar ögonen. Då har jag samlat mig lite och vi fortsätter. Ett annat bra knep är att lämna hemmanet i all sin misär, klä på barnet och sig själv och bege oss ut. Vi har varit ute i nästan alla väder, med undantag för idag då det både blåser kallt och regnar.

Och trots den här trotsperioden sitter jag och scrollar gulliga bilder av henne i min telefon då hon har somnat ute i vagnen. Det måste vara reptilhjärnan som arbetar.

 

Torsdagsfunderingar

Det är konstigt nog redan fredag imorgon och vet ni – jag har sovit skapligt alla tre nätter nu. Den där hjärndimman har redan lättat en aning och jag har haft en helt annan energi än tidigare och orkat längre på kvällarna. Har ännu inte ringt och hört efter någon tid angående terapin, ska försöka hitta tid med att ta itu med det imorgon.

Det var verkligen i grevens tid jag började min så kallade sömnskola eftersom Ronja har testat mitt tålamod maximalt både igår och idag. Det är förstås någon utvecklingsgrej på gång igen. Hon skriker något otroligt och klättrar på allt som hon hade betalt. Drar jag bort köksstolarna från bordet, knuffar hon tillbaka dem och klättrar upp och stå på bordsskivan. Hon har även försökt klättra upp på köksbänken några gånger eftersom köksbordet står en kort bit ifrån. Det är bara en av många grejer hon kommit på de senaste dagarna. Och så fort jag lyfter ner henne eller säger ”nej” blir hon så arg att hon börjar skrika, gråta och protestera och slänger sig på golvet. Trodde att det var i treårsåldern barn i allmänhet höll på så, men tydligen hade jag fel åter en gång. Till all lycka är hon ännu relativt nöjd då man är borta, såsom i affären eller i någon lekpark, vilket gjort att vi varit på språng både igår och idag.

Idag gjorde jag någonting riktigt vågat för att vara vi. *trumvirvel* Vi lunchade på stan på tumis, Ronja och jag. Ronja och matsituationer är riktigt rysk roulette. Ibland går det jättebra och hon äter utan desto vidare krångel. Ibland har vi mat på väggarna och till och med i taket. Inte sällan är hon på det humöret att hon ska spotta ut all mat hon har i munnen, så det sprättar söndertuggad mat och saliv. Det har faktiskt hänt en gång på restaurang, vilket inte var så gemytligt.

Det var faktiskt lite trixigt då man skulle balansera en överfull bricka på ena armen, samt styra barnvagnen till bordet med den andra, men det gick. Ids ju inte gå två gånger förstår ni. Men insåg nog varför man så ofta ser vårdlediga föräldrar med sina småbarn plus någon mor- eller farförälder som extra par händer eftersom det kanske inte skulle ha varit en så dum idé. Jag hade med Ronjas favoritsmatsburk som jag värmde, vilket var ett lyckat koncept. Däremellan åt hon lite av min mat. Men som sagt gick det helt okej. Skapligt. Vi spillde bara ett vattenglas över hela bordet, så det sprätte lite på en farbror. Men det kunde ju ha varit två glas. Eller tre.

Småbarnsåren. Mycket av allt. Både tinnitus och skrattrynkor.

Insomnia

Natten till igår sov jag inte alls. Jag låg och blundade i nästan tre timmar innan jag gav upp och började läsa en bok istället. Var ändå så trött att jag inte orkade koncentrera mig, försökte sova i några timmar till, men fick ge upp igen då sömnen aldrig kom trots att kroppen skrek efter sömn. Minst sagt störande och detta är inte första gången det händer. Jag har en haft extremt svårt att sova under en längre tid redan och vaknar oftast många gånger per natt utan orsak och har svårt att somna om fast jag är trött. Detta är helt klart ett resultat av månader av nattamning (slutade amma i juli) samt grubbleri över hudcancern i kombination av all stress över gall- och leverproblemen.

Nu har ju allt det där faktiskt ordnat sig, men kroppen ”tror” att den ännu måste oroa sig och gå på något sorts högvarv trots att allt borde vara bra. Ni som hängt med här på bloggen eller annars känner mig, vet kanske att jag haft en hel del strul under graviditeten, en rätt dramatisk förlossning, alla krämpor efteråt och så vidare. Jag påvisar egentligen inga extrema stressymtom, men sömnproblemet är kanske det mest påtagliga och det präglar givetvis vardagen. Allt hänger ihop då man tänker efter. Hjärnspöken helt enkelt, trots att jag enligt min mening har börjat släppa allting och njuter av vardagen. Jag har hittills haft tålamod med sömnproblemen och tänkt att allt ordnar sig med tiden. Efter en dålig natt har jag tänkt att nästa säkert blir bättre, men efter nästa har jag tänkt att följande blir bättre, och så vidare. Ni fattar. Det händer ingenting. Det svänger inte. Och tilläggas bör att jag tagit Melatonin under ett par veckors tid utan förändring.

Igår morse fick jag helt enkelt nog och ringde till vårt HVC och förklarade läget och förklarade för dem att jag så hemskt gärna skulle vilja lära mig sova ordentligt innan jag börjar jobba. De förstod precis och en läkare skulle ringa upp mig på dagen. Hade prompt bestämt mig att jag absolut inte börjar ta några sömntabletter som man blir beroende av och läkaren som ringde mig hade full förståelse för detta och vi kom gemensamt fram till att Atarax blir det bästa alternativet eftersom det både är en mild medicin och inte alls beroendeframkallande. Atarax är alltså ett antihistamin (allergimedicin) med stark trötthet som biverkning. Jag önskade även få remiss på KBT och det fick jag. Blir intressant. Läkaren ansåg att det var en bra idé eftersom sömnproblemen inte var någonting tillfälligt då de ändå hållit på så länge, snarare på gränsen till kroniska och bara tabletter skulle bli en kortsiktig lösning. Jag var av helt samma åsikt och hade en bra känsla i magen efteråt.


Inatt har jag faktiskt sovit. Hela natten. Daniel sov som vanligt med Ronja och jag i gästrummet. Tog en halv Atarax där vid niosnåret, körde ett kort bedtime-yogapass på mattan och gick och la mig kring tio. Sov som jag skulle ha haft betalt till 5.45 då väckarklockan ringde och jag smög upp och bytte med Daniel som skulle till jobbet. Tänk! Slumrade dessutom till en liten stund efter det men Ronja började vakna där kring halv 7. Känns lite för bra för att vara sant, men en sak är säker – jag hade hjälp av tabletten. Kommer alltså att köra en ”kur” ett par veckor för att sedan trappa ner och se hur det går.

Har även kört en timmes yogapass på mattan här hemma idag så länge Ronja sov i vagnen. Finns ju så mycket bra på youtube och jag har fastnat för en kanal som heter Yoga with Adriene. Min kropp behöver detta så mycket. Ska försöka köra ett yogapass per dag då möjlighet finns. Det är perfekt att koppla av med då Ronja sover middagsvila. Kör väldigt enkla pass eftersom jag är nybörjare. Märker hur stel och ovan kroppen är. Jag har ju även haft en månads paus från träningen snart om man inte räknar korta promenader och en och annan cykeltur.

Bildresultat för yoga quotes

 

Att ringa det där samtalet var det bästa jag kunde göra just nu. Det är precis nu jag ska ta itu med detta, då lugnet börjar lägga sig efter allt kroppsligt och innan jag kommer att börja jobba, trots att jag inte vet när det exakt blir. Skulle jag skjuta på problemet ytterligare finns det risk för psykisk ohälsa och allt som kommer på handel. Får klappa mig själv på axeln för att jag tog tag i det helt enkelt. Samma procedur ikväll och hoppas fullmånen inte ställer till det allt för mycket.

 

En nästintill normal vardag

Idag har vi haft den ”normalaste” vardagen på länge eftersom Daniel for på jobb för första gången sen min operation. Han har alltså varit hemma i två veckor. Det faktum att vår tillvaro återgår till det normala känns väldigt bra. Jag och Ronja har haft rätt tydliga rutiner gällande sov- och ät-tider, som fungerade otroligt bra ända tills jag blev sjuk. Det är dags att återgå till dem nu. I samma veva är det mest fokus på att få bukt med mina sömnproblem. Jag har så oerhört svårt att somna om då jag vaknar, vilket jag gör väldigt många gånger per natt, utan egentlig orsak. Helt klart ett post-stress-symtom.

Sjukskötaren som tog bort stygnen av mig på HVC påpekade att det kan ta en stund innan jag faktiskt reagerar på allt jag varit med om i sommar, att det i vissa fall kan ”falla över en” först lite senare. Man kör ju till en viss del bara på för att orka och för att inte känna för mycket. Kände mig sedd som individ och är glad att vi diskuterade kring detta. Älskar sådana möten med vårdpersonal, då man går därifrån med en varm känsla i magen.  Till min fördel har jag ju varit öppen med att berätta om alla motgångar, vilket jag hoppas på att ska ha hjälpt en lite att bearbeta. En copingstrategi helt enkelt.

För övrigt har jag ofta fått frågan om vad jag ska börja göra i höst, då allt äntligen ordnat sig. Mitt svar på detta är att jag har börjat söka runt bland lite olika jobbmöjligheter. Vill inte börja jobba heltid på en gång och kan tänka mig en jobbstart där i mitten eller slutet av hösten. Har inte haft fastanställning vilket gör att det är lite knepigt att få allt tajmat och klart med dagis och sådant, eftersom jag som sagt inte vet någonting egentligen ännu. Tids nog löser det sig. Allt har ju en förmåga att ordna sig på ett eller annat vis egentligen, trots att man aldrig tycks lära sig det.

Inatt sov jag förresten första gången med Ronja på länge. Det gick inte speciellt bra eftersom jag vaknade varje gång hon prasslade med lakanen eller svängde på sig. Tror jag har tittat på klockan så gott som en gång i timmen hela natten. Nytt försök inatt igen. Tror jag kör med såna här falska filter som döljer de blåa ringarna runt ögonen, tills vi är lite piggare. Fick en piercing på köpet och allt. Snitsigt. Är självbedrägeri månne en effektiv terapiform?

 

img_6118

 

 

Hälsa är allt

Nu har det nästan gått fem dagar sen galloperationen och jag börjar känna mig som mig själv, nästan i alla fall. Ännu är jag öm och väldigt svullen runt såren, men jag rör mig nästintill som vanligt och det gör inte ont att t.ex. ligga på rygg eller på höger sida. Så skönt att kunna trappa ner på smärtlindringen.

Kort fakta om en gallstensoperation: den görs givetvis i narkos. Parentes – jäkligt märklig känsla att bli nersövd och plötsligt vakna upp igen då det är klart. Har sett patienter bli nersövda många gånger, men man kan absolut inte föreställa sig hur det är förrän man upplevt det själv. Nu är man en viktig erfarenhet rikare. Oftast görs ingreppet med titthålsteknik, vilket gör att man har fyra sår i magen efteråt, två större och två mindre. Det är meningen att man kan åka hem efteråt bara man har en vuxen person hemma som sällskap i ett dygn, men jag hade önskat att få lämna kvar över natten och vila upp mig på grund av jag nu är småbarnsförälder med allt det innebär, och fick således övernatta på avdelning (egentligen skulle jag inte ens ha uppfyllt hemförlovningskriterierna eftersom jag hade fått så stora mängder smärtlindring så sent på dagen). Väldigt skönt att få lämna kvar och ha ordentligt med smärtlindring att sova på! Var så vinglig hela dagen att jag knappt vågade gå på wc ensam… Men åkte hem nästa dag och kände mig redan då mycket piggare och klarare.

Men till min poäng. Jag är av den åsikten att hälsa är det absolut viktigaste i livet. Har man inte hälsa orkar man inte njuta av livet till fullo. Man orkar inte ens med sin familj på det viset man skulle vilja, vilket medför ett dåligt samvete. Ohälsa har också en stark koppling till oro. Oro tär på en inifrån, fräter nästan hål i själen. Vill förstås påpeka att man ju ändå kan känna att man har hälsa trots att man t.ex. är kroniskt sjuk om man klarat av att hantera och lever med tillståndet, men det är ingen självklarhet. Speciellt inte med tillstånd som kommer plötsligt. Att ha stöd av nära och kära är också ovärderligt då man drabbas av någonting. Jag känner mig så rik av att ha så många nära människor i mitt liv. Ni skulle bara veta hur det värmt och styrkande det faktiskt har varit då medmänniskor visat att de bryr sig, eller skickat en liten kommentar. Ingen nämnd, ingen glömd. ❤

Dessa veckor har lärt mig så otroligt mycket. Trots att över halva sommaren nu blivit ”förstörd” på grund av all oro och spring hit och dit till labbprover och läkarmottagningar, har jag ändå tagit vara på alla ljusglimtar och vägrat vara bitter och negativ. Jag hade bestämt att vi skulle njuta i sommar och visst har vi gjort det. Kanske inte lika mycket vi tänkt oss, men jag känner ändå att vi gjorde det absolut bästa av situationen.

Det svåraste sedan jag fick mitt MM-besked var att jag blev rädd för solen. Även å Ronjas vägnar, vilket gjort att hon alltid har lippis och solkräm och UV-dräkt då är soligt. Det är enkelt att säga att man inte ska behöva vara så överdriven, eftersom man nog måste få njuta lite och blaha blaha, men jag är realistisk och tänker att jag nu måste undvika att visa min och även Ronjas hud i solen oskyddad, så långt det bara går. Det ÄR  ju faktiskt så jag fick min hudcancer. Jag har inte legat och pressat timtals i solen, jag har inte varit utomhus överdrivet mycket under somrarna eftersom jag mest jobbat, men däremellan har jag nog slarvat med att skydda mig enligt den hudtyp jag har. Har speciellt slarvat med att skydda benen eftersom jag aldrig bränner mig där. Men framdels får jag faktiskt ta och glömma det där med att se brun och fräsch ut. Totalglömma. Det är inte värt det längre. Vill jag se brun och fräsch ut finns det helt klart andra vägar att gå. Min hudläkare poängterade även att jag ska vara väldigt noggrann med Ronja eftersom tendensen att drabbas av malignt melanom är mycket ärftlig och ju mer hon bränner sin hud i barndomen, desto större blir riskerna att insjukna som ung vuxen. Dessa ord bär jag med mig.

Egentligen borde jag ha skrivit ett skilt faktainlägg om malignt melanom, men jag har ju någonting att knåpa ihop framdels. Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är som faktiskt inte hade några maligna celler längre efter att vävnadsprovet blev taget. Jag hade hudcancer, men inte nu längre. Jag är så innerligt tacksam och själaglad.

img_6039
Har förresten börjat äta mer och mer icke galldiet, dvs. min vanliga kost. Hittills noll smärtor och noll obehagskänslor. Lök har jag ännu inte vågat mig på, men tids nog. Känns lite för bra för att vara sant. Hittills har jag ätit mat med äkta grädde i, även stekt mat. Har också prövat mig på alla sorters frukt och bär samt grönsaker. Det känns verkligen underbart. Har en ny frukostfavorit: turkisk yoghurt med färska bär. Det är så barnsligt gott.

img_6158