Om då det var nära ögat

Jag är utbildad sjukskötare. Jag kan en hel del om akutvård. Jag kan grunderna inom barnsjukvård.

Jag är också mamma för första gången. En otroligt nojig sådan.

Dessvärre verkar det inte som om den förstnämnda rollen gör det enklare för den sistnämndas mentala välbefinnande. Jag vet hur fort det kan gå då olyckan är framme. Jag vet också hur otroligt tåliga barn är, men vet också att ett barns tillstånd kan svänga mycket fortare än hos en vuxen.

Rent konkret har jag alltid varit väldigt nojig över att Ronja ska sätta i halsen och få luftvägsstopp ifall jag ger t.ex. fruktbitar som hon själv får plocka i sig. Och vet ni, just det hände förra veckan!

Ronja satt glatt och plockade i sig små bitar smörgås med smör på, som jag gjort åt henne. Hon har förr ätit det och jag upplevde brödet som lagom mjukt. Plötsligt rosslar hon till och jag ser att hon får panik och kan varken andas in eller ut. Jag avvaktar en bråkdels sekund ifall hon börjar andas, men hennes ögon är fulla av panik och jag sliter henne ur matstolen varefter jag lägger henne i mitt knä med huvudet neråt/framåt och dunkar henne upprepade gånger och hårt mellan skulderbladen. Hon rosslar till en gång och skriker till, varefter jag bokstavligen hör då brödbiten dras in i luftstrupen – igen! Minns att jag blev alldeles kall inombords och han på den korta sekvensen tänka det absolut värsta.

Minns att jag noterade att jag har min telefon strax bredvid oss, på samma gång jag lyfter upp Ronja i benen, så huvudet pinglar nedåt, på samma gång jag dunkar henne en gång till, riktigt hårt mellan skulderbladen. Även den här gången rosslar hon till och skriker, på samma gång som brödbiten sprättar ner på golvet. Vi klarade oss.

Den känslan går inte att beskriva. Jag går runt i huset med en gråtande Ronja. Känner mig som världens sämsta förälder. Så småningom är det jag som gråter mer än henne. Hon är sig själv igen på några minuter. Kollar hennes rygg ifall någonting brast, så pass hårt dunkade jag ändå henne. Skäms. Kallsvettas i efterhand. Vill inte tänka. Tänker ändå. Går igenom förloppet gång på gång i huvudet. Konstaterade att hon faktiskt hann bli lite vit kring munnen. Ryser av obehag. Tacksam över att jag handlade så snabbt.

Nej, BLW i all ära, hos oss ska folk ha tuggtänder för att få äta stora bitar. Tids nog lär Ronja nog sig det ändå, jag tänker inte ha bråttom. Nu är det bitar på max 5 x 5 millimeter som gäller.

 

satt_i_halsen_yngre1

Bild: 1177.se

 

 

 

Inlägget som tog en vecka att skriva

Det här inlägget har som rubriken lyder, tagit exakt en vecka att skriva. Varje skrivtillfälle har skett i vanlig ordning då Ronja somnat ute i vagnen. Börjat knappra ner några rader, blivit avbruten då fröken börjat gråta, komma in tillbaka efter att ha fått henne att somna om, kommit på att jag måste göra någonting annat mycket viktigare än att blogga och där har det lämnat. Och så på repeat följande dag igen. Men ikväll ska jag få publicerat det här rätt meningslösa inlägget. Väl.

Det där med att världen krymper då man är hemma, är ett begrepp jag kan relatera till. Jag vet att jag är en av dom som får anstränga mig lite, för att inte falla dit. Jag trivs tyvärr inte med att världen blir liten, på grund av att jag sen efteråt får någon sorts morkkis som är så mentalt tung. Det är ju förstås helt okej med att världen blir mindre då man är hemma på heltid, ja det är väl rent av det absolut naturligaste för människan. Men alla är vi olika.

Jag har även gått och blivit så sjuttons filosofisk på sistone. Det har hänt en hel del i min omgivning som inkluderat både födelse, död och allt däremellan. Saker som får mig att reflektera. Jag återkommer alltid till samma sak: man borde sluta tänka ‘sen sak jag’, ‘sen då Ronja är så stor’ och så vidare. Det om det.

Men nu ska jag faktiskt låta världen krympa en aning, för en kort tid. Kommunalvalet drog mer must ur mig än vad jag anat och jag återhämtar mig fortfarande. Ronja har haft en väldigt gnällig vecka bakom sig och nätterna har varit absolut värst – gnäll och skrik var 20:e minut, natten igenom, i en veckas tid som sagt. Jag hade lite funderingar om att hoppa in på jobbet någon söndag nu som då och jag hoppas verkligen att vi börjar sova bättre tills dess.

På tal om att samsova som jag och Ronja gör (och jag erkänner, Daniel sover skilt för att orka jobba, sen får jag sova ut under helgen) är det märkligt hur naturligt det blir. Det är det absolut enda jag kan tänka mig göra och jag sover väldigt dåligt de gångerna som Ronja inte sover bredvid mig. Någonting fattas liksom. Spjälsängen är fortfarande inte ett alternativ (tror inte heller att vi kommer att använda den till något annat än klädförvaring) eftersom jag inte orkar ta den där kampen med min väldigt kränkta och hysteriska dotter som mest av allt vill ligga nära, nära mig. Det är dessutom totalomöjligt att lyfta 11,5 kg ergonomiskt ur den. Jag misstänker att den säng Ronja kommer att sova i till näst blir en barnsäng. Ni vet, en lite mindre säng än en vanlig, med den där kanten som hindrar henne från att rulla ut ifall hon rör på sig under sömnen. Med den här farten är det ju inte så länge tills hon kan ha en sådan. Klichén om att småbarntiden går snabbt undan är verkligen sann.

En sockerfri påsk

Jag har tänkt göra det nästintill omöjliga, nämligen att skippa sockret (och även sötningsmedel) över påsken. Jag lever ju ett nästintill sockerfritt liv, men det har varit en hel del extra firande och dylikt den här månaden. 

Varför totalskippa sockret över påsk? Jo, för att jag börjar må så dåligt helt enkelt. Min kropp tål inte godis, bulla och tårtor. Av en ”engångsdos” av socker blir jag onormalt trött, men får väldigt dålig sömnkvalitét, oroliga ben, myrkrypningar i kroppen, huvudvärk, blir irriterad, dålig hy, hjärtklappningar och en konstig olustkänsla i humöret. Alltså alla dessa symtom av en t.ex liten näve godis eller en söt tårtbit. Sist jag åt socker var då vi var på ett dop för ett par veckor sedan och jag mådde verkligen så dåligt efteråt att jag lovade mig själv att hålla nolltolerans så långt det bara är möjligt. 

Jag hamnar att förklara detta varje gång vi är hos t.ex. min mommos, eftersom hon tror att jag tror att jag måste banta och därför håller någon sorts diet, då det är frågan om andra saker. Någon bantning är det verkligen inte frågan om, jag äter inte annars onormalt på något vis. 

Men för att ändå festa till det lite, tänkte jag fixa lite sockerfritt påskgodis som vi alla kan äta (även min syrra som äter enl. Fodmap-modellen pga. magkrångel). Receptet på Bountygodis är alltså en screenshot från sidan Baka Sockerfritt, som är en välbesökt receptsida hos familjen Ågren-Lindfelt. 

Kort uppdate som ändå blev jättelång

Av någon anledning har ögonlocken en tendens att bli riktigt tunga precis då det vore bra läge att surfa runt lite och plita ner några rader. Men så är det. Jag lider av någon sorts politisk krapula varvat med en överdos sociala medier (där 90% av all valreklam ju sker these days). Så jag taggar ner helt enkelt. Återhämtar mig. Fokuserar på Ronja så mycket jag bara kan och tar dagarna som dom kommer. Mer kan jag inte göra.

I vetskapen om att jag kommer att börja hoppa in på jobbet som sporadisk helgvikarie, knackar verkligheten ändå lite på dörren. Planen är fortfarande den samma; jag börjar jobba sådär officiellt i höst, ifall jag får ett ‘bra’ vikariat eller varför inte fast tjänst (vilket självklart skulle vara det ultimata). Tanken att göra några jobbskift nu som då får mig att känna blandade känslor. Jag är inte alls orolig eller har dåligt samvete över att Ronja ska vara med Daniel i över 8 timmar, utan mer över hur jag själv kommer att reagera. Man är ju ändå lite ringrostig efter över ett år hemma. Å andra sidan älskar jag mitt yrke och ser fram emot att åter en gång få vara en del av gemenskapen, det ibland rätt höga arbetstempot, människomötena, att utvecklas och att upprätthålla yrkesskickligheten. 

Jag tror att alla förstagångsföräldrar tänker samma tanke då de kommer tillbaka på jobbet: tänk om jag har ändrats så mycket att folk reagerar? För så känner jag mig. Jag har gjort mitt livs största förändring både mentalt men även på andra plan. Ens värderingar och känsloliv har fått helt andra dimensioner än tidigare och ibland kan jag nästan skämmas då jag tänker bakåt. Relaterat till mitt yrke så tror jag också att jag har fått fler ”verktyg” som liksom kom på handel då jag blev mamma. Jag måste minnas att använda dem. 

Jag har även filosofierat mycket de senaste dagarna. Jag har fått ta del av glädjande nyheter men även oroande och sorgliga besked som påminner en om hur skört livet faktiskt är. Livet kommer alltid att vara orättvist, trots att det är så omöjligt att acceptera det. Och det har i sin tur fört tankarna vidare till min bortgågne morfar. Jag har tänkt på moffa väldigt ofta, speciellt nu under de sista valkampanjsdagarna. Vet ni, han skulle ha varit eld och lågor av iver över mitt deltagande. Han skulle ha pushat och hejat, delat ut flyers och argumenterat med folk han kände. Jag har faktiskt haft moffa med på ett mentalt plan under valkampanjen. 

Nu ska jag verkligen avrunda, det är mycket på schemat imorgon, för att sedan åka till föräldrarnas mot eftermiddagen. Måste skriva en to-do-list för att få gjort allt. 

Men glad påsk på er! Här har jag filmat en snutt från grannens åbro.

Morsvila

Igår hade jag faktiskt en vilodag från politiken (nästan, iallafall). Jag hade anmält mig på flät- och festfrisyrkurs via Kronoby Medborgarinstitut och tog med min syster Edith som modell. Jag, som endast behärskat hästsvans och att platta håret, fick lära mig hur man gör lockar med plattång, flätar olika tekniker, samt gör olika typer av uppsättningar. Det var lärorikt och väldigt roligt. Dessutom satt vi vid samma bord som Linda (som bloggar på sevendays) och hennes väninna. Jag och Linda hade endast träffats ”virtuellt” i bloggvärlden tidigare, så det var jätteroligt att ses på riktigt! Nu kanske jag har lite mer frisyrkunskap inför sommaren, då vi faktiskt ska på bröllop. Iiiih!

Här kommer några smakprov på vad jag sysslade med. Jag mumlade titt som tätt ”Nu vet jag nog inte vad jag håller på med”, men tack vare en pedagogisk och bra kursledare, skapades vackra frisyrer på något vis. Min syster har väldigt långt hår, vilket i sig både var utmanande och roligt.

 

Att vara småbarnsförälder och kandidat i kommunalvalet, del 2

Här har det ekat tomt. På söndag är det den officiella valdagen och luften här i vår lilla kommun nästan darrar av spänning. Jag kan sammanfatta de senaste veckorna med ett klassiskt uttryck: ‘Det är mycket nu’. Indirekta följder är att huset liknar ett bombnedslag. Daniel har jobbat extra mycket nu till råga på allt och ofta kommit hem sent om kvällarna. Jag gör det absolut nödvändigaste som t.ex. lagar mat och dammsuger (ett måste att göra minst en gång dagligen, annars äter Ronja upp allt skräp som dras in) men allt annat har fått ligga på standby. Däremellan har jag på något vis fått tryckt in lite aktiviteter, såsom styrketräning, för att inte tyna bort totalt under dessa tider.

Egentligen är det nästintill fysiskt omöjligt att vara uppställd i kommunalvalet med ett barn under ett år. Det går just och just där över smärtgränsen ifall man har en mycket förstående och stöttande partner och även egna föräldrar som ställer upp som barnvakt. Ronja är såpass nyfiken och ”oflexibel” att hon absolut inte skulle hållas inom rutinerna om hon skulle vara med på valturnéerna vi haft här i kommundelarna, utan det skulle resultera till skrikiga nätter p.g.a. övertrötthet och allt som därefter kommer på handel. Det är inte värt det helt enkelt, hur charmigt det än vore att ha en 10-månadsbebbe med sig.

Tro mig, jag har ifrågasatt mitt beslut att ställa upp flera gånger. Senast idag, då hon grät och skrek och klamrade fast sig i mitt byxben på samma gång jag svarade i telefon och försökte diska ur hennes pipmugg på samma gång. Hon kräver ofta min uppmärksamhet till 100% och tål inte ifall jag sitter vid datorn, eller läser nyheterna på telefonen. Jag misstänker att det beror på den pågående utvecklingsfasen, men som förstagångsförälder grubblar man ändå över ifall den här fasen på något vis går att koppla ihop med att jag varit borta mycket mer än vanligt på kvällarna. Och ja – det är klart att mammasamvetet har fått sig en törn.

Men politiskt sett är vi definitivt på slutspurten nu. Det är den här veckan ut, sedan kommer förhoppningsvis den där tiden tillbaka, då vi kunde fråga oss: ”Vad ska vi hitta på ikväll?”. Som livs levande kontrollfreak längtar jag efter den tiden då jag hade lite mer koll. Tvättberget var mindre, Ronjas kläder i någotsånär ordning, inklusive mina egna. Maten lite mer genomtänkt och vi åt samtidigt på kvällarna alla tre, istället för att ofta mötas i dörren.

Man kan fråga sig varför jag frivilligt utsätter oss för det här. Men det ligger timtal övervägande bakom mitt beslut. Och då det kommer till kritan är faktiskt Ronja den huvudsakliga orsaken till att jag ställer upp. Det är hennes framtid detta gäller. Jag vill göra så mycket som möjligt för att ge henne en trygg och bra kommun att växa upp i.

Ronja 10 månader

Min lilla, stora fröken har gått och blivit 10 månader. Tänk. Imorgon har vi rådgivning på schemat och följande gång vi skall dit är hon ett år. Det känns väldigt konstigt, att tiden som vissa dagar står helt stilla, ändå har gått med en sån otrolig fart (okej, blahablaha, så predikar ju alla småbarnsföräldrar). Men nu har Ronja alltså existerat längre utanför magen än inuti den. Det känns faktiskt lite surrealistiskt att man överhuvudtaget varit gravid, men ränderna på magen gör ju en påmind. Det känns ännu mer surrealistiskt att kärleken kan växa och växa för var dag, trots att hjärtat nu redan svämmar över. En moders kärlek är någonting jag absolut inte kunde förstå före jag fick barn.

I stora drag tycker jag att vi blivit mycket mer flexibla. Hon klarar sig rätt många timmar utan mig (läs mina bröst). Igår då jag var på valkampanj fick Ronja vara med mina föräldrar eftersom Daniel skulle jobba. Det visade sig att hon totalt var 11 timmar oammad, utan att ens visa tecken på att vilja ha. På ett vis skönt att man inte är oersättlig längre. De som följt min blogg lite längre vet hur problematisk amningen har varit, i kombination med att hon aldrig tagit ersättning i någon form. Men nu till min traditionella Ronja-lista i punktform.

  • Hon äter fem fasta mål om dagen. Gröten går definitivt lättast att mata, annan mat får vi fortsättningsvis trixa lite med. Hon har börjat gilla hemlagad mat mer och mer, vilket gör mig glad. Batat är fortfarande det säkraste kortet.
  • Prövar nu som då ge henne vatten ur ett vanligt glas. Ibland hör man att hon faktiskt dricker, men ibland biter hon bara i kanten. Hon dricker själv ur sin pipmugg.
  • Ger i samband med måltiderna yttepyttesmå bitar som hon får plocka i sig. Det kan vara allt från ägg till fullkornsbröd. Är fortsättningsvis den där livrädda sjukskötarmamman som drömmer mardrömmar att Ronja får luftvägsstopp (hej OCD).
  • Hon pratar jättemycket. ”Tääär” betyder ”vad är det där” och då ska man svara. Hon nöjer sig inte förrän det. Även mamma och pappa har börjat komma tydligare. Vissa ord som ”bejbi” och ”kissi” kan ibland urskiljas då hon pratar på sitt eget språk. Det låter lite som man skulle rabbla orden baklänges. Lite smålustigt.
  • Hon är lättroad och älskar böcker.
  • Hon har blivit allt mer gosig och kan komma och stryka huvudet mot en om man frågar ifall hon vill komma och ”buka”. Älskar då hon gör det. Katten Sven blir dock lite förnärmad då hon försöker stryka huvudet mot honom.
  • Hon leker på ett annat vis än tidigare. Nu stoppar hon in saker i t.ex. burkar och tar sedan ut dem igen. Hon vet även namnet på många av sina leksaker och älskar att hämta dem på beställning.
  • Har ärvt sina föräldrars temperament. Då det inte blir som hon vill blir hon alldeles ursinnig och humöret pendlar från noll till hundra. Till all lycka svänger det lika fort tillbaka igen.
  • Blöjbyten och påklädning är hemskt vissa gånger. Andra gånger går det galant. Man vet aldrig. Vi använder mest byxblöjor av den orsaken.
  • Hon tycker om att vara ute. Vi har varit utomhus mer och mer då hon är vaken. Förr passade jag endast på att vara ute under vagnlänkarna och då sov hon ju.
  • Hon använder storlek 80 och 86 på kläderna, beroende lite på.
  • Till all lycka (tycker morsan) går hon ännu inte utan stöd, utan står mest och håller i sig i möbler och väggar. Hon har dock börjat gå sidosteg efter t.ex. soffan. Har sådan fart på då hon kryper att det bara smäller i golvet då hon smättar ner händerna.
  • Nätterna är lite bättre med ”bara” 2-4 uppvak. Nu vågar jag absolut inte säga någonting mer om det eftersom jag ännu väntar på något sorts bakslag.
  • Hon sover två gånger dagtid. Första luren ute i vagnen från 10-11-tiden och är kring 1,5-2 h. Andra luren kring klockan 17 och då sover hon 45 min – 1,5 h och sover antingen ute eller inne i soffan eller min famn. Vi tar natt kring kl 21 och morgon där kring 7. Nu stämmer förstås inte dessa tider egentligen längre, eftersom allting är en timme längre fram pga. sommartiden…
  • Hon är knappt alls blyg längre, utan ler åt främlingar i t.ex. butiken.
  • Musik är väldigt populärt och ju mer catchy låten är, desto bättre. Vi lyssnar mycket på ”min” musik, dvs. vuxenmusik. Även babblarna via iPaden är en favorit som jag ofta drar nytta av om jag vill duscha. Då placerar jag henne i matstolen bredvid duschskåpet och hon sitter där och diggar så länge jag håller på. Absolut bästa lösningen och nästintill stressfritt.