Spionen.

Kom för en stund sen hem efter en tung men välbehövd joggingtur.

Jag sprang runt här i byn och till min gamla lågstadieskola som grundrenoveras för fullt nu just. Det var mörkt då jag sprang förbi och de tomma fönstren i skolan gjorde att den såg ut som ett sorgset skelett. Jag tycker om att springa då det är mörkt och lite småkallt. Idag var det en perfekt kväll för det.

Men för att springa behöver jag en liten adrenalinkick. Ibland är det ett bra knep att låtsas att någon jagar en. Otroligt barnsligt, jag vet, men det fungerar nästan alltid! Men idag fick jag ingen kick. Hur gör djur? Jag närmade mig min gamla lågstadieskola och möttes av många skyltar där det argt stod ”Tyämaa-alue, Pääsy kielletty!” Som den byggare jag är, förstår jag gott och väl tanken och innebörden med skylten. Man vill inte ha inkräktare hit. Det finns farliga gropar, spikar på marken, hål i väggar, golv och tak samt arbetsmaskiner. Det är ju lite störande för oss byggare, om vi nästa morgon märker att det har varit någon/nånting på bygget under kvällens gång. Speciellt om något har flyttats eller försvunnit.

Fast det är kväll är all belysning på, och det syns tydligt skuggor som rör sig inifrån skolan. De arbetar tydligen också på kvällarna här! Och bara för det så väcks den lilla djävulen inom mig. Jag ska spionera på dem! Jag vill. Jag måste. Reflexvästen åker av och jag knycklar ihop den i min jackficka. Hela jag är klädd i svart. Jag är ytterst anonym. Jag stoppar in håret innanför jackan. Nu är mitt kön obestämt också. Jag ställer mig bakom en stor björk och betraktar. Ingenting häftigt händer. Måste ta mig närmare.

Ljudlöst smyger jag mig närmare skolan där jag ställer mig i ett mörkt hörn. Perfekt syn in i första våningens korridor. Där står tre gubbar med vita hjälmar som planerar och diskuterar. Ointressant i sig, men det skulle vara lite kul om de skulle upptäcka mig. Hjärtat bultar i bröstet när gubbarna närmar sig fönstret. Det kan inte vara mera än 10 meter mellan mig och dom. Nu är jag snart upptäckt! Den ena gubben har en ficklampa. Han lyser runt lite när han berättar och visar nånting åt de två andra. Bara han inte lyser hitåt! Jag försöker krympa på mitt gömställe. Och mitt i allt vänder gubbarna ryggen mot mig. Innan jag vet ordet av det springer jag därifrån. Smidigt och jättesnabbt!

Ingen märkte något! Nu befinner jag mig på baksidan av skolan. Och den är ju ännu bättre upplyst. Här gäller det att vara smart, den enda skugga som finns, är bakom jordhögarna mitt på gården. Jag smyger dit. Plötsligt hörs en smäll. En dörr slås fast. Tramp-tramp-tramp-tramp. Någon som springer hitåt! Jag misstänker att jag är upptäckt. Snabbt som attan rusar jag iväg runt pulkabacken, in i skogen och ut på vägen som går bredvid skolans fotbollsplan. Där är det till all tur kolmörkt.

För att komma tillbaka hemåt måste jag springa runt skolan en gång till. Fast utanför skolområdet förstås. Jag börjar jogga lite energiskare än min vanliga takt och drar reflexvästen på mig på samma gång som jag springer. Hjärtat dunkar hårt och adrenalinet pumpar i ådrorna. Nu bär det av hemåt i rask takt!

Jodå, jag är nog myndig. Och nej, jag har inget tvångssyndrom konstaterat. Men det här var väl ett sätt att förgylla min tråkiga vardag! 😉

Nu väntar en skön säng och en hoppeligen bra sömn! Gonatt med er!

Annonser

5 thoughts on “Spionen.

  1. Fantastiskt inlägg, jag fick ren lite panik!! ;P Får mig att tänk på gången då vi satt på din skoter å körd undan securitas 😛

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s