Dramatisk eftermiddag

Idag var det väldigt nära ögat att vi skulle mista vår älskade Kaspar.

Mamma skulle till stan, men på vägen till hennes bil, såg hon honom liggandes under bilen. Hon märkte  genast att någonting var riktigt fel. Med frassen under armen rusade hon in och ropade på mig. Så fort jag såg honom märkte jag att han var riktigt svälld, speciellt runt nosen, och pupillerna var vidgade. Han gapade också, precis som om han hade tungt att andas. Huggormsbett – tänkte vi båda.

Det blev riktigt bråttom. Morsan körde ut bilen och jag rusade efter kattburen och lyfte in katten. Naturligt nog bestämde vi oss för att i ilfart köra till närmaste veterinär, som inte ligger mera än 3 kilometer härifrån. Typiskt nog hade han lagt en lapp på dörren, där det stod att han skulle vara tillbaka senare!
 Här fick vi smått panik. Kaspar hade försämrats riktigt ordentligt i bilen, och andades tätt och ytligt. Nu låg han också på sidan och bara stirrade tomt…

Till all lycka hade mamma slängt med sin telefonbok i bilen, med alla veterinärnummer. Så hon satte fart mot andra sidan stan, och jag slog numret till en veterinärklinik ganska nära minimani, på samma gång som jag höll ett öga på Kaspar. En kvinna svarade och hon ordnade så att veterinären skulle vara beredd på att ta emot oss där. Väl framme sprang vi in med buren, och det tog inte länge förrän veterinären raskt hade givit två starka cortisonsprutor och lagt in dropp. Stackars frassen höll på att hamna i chocktillstånd fick vi höra, och det kom fradga från hans mun. Hans blodtryck sjönk hela tiden. Man gav syre åt honom och väntade. Veterinären konstaterade att han hade blivit biten i käken…

Men efter ungefär 15 minuter började prognoserna se bättre ut. Hjärtrytmen började stabiliseras och hans andning blev en aning normalare. Till slut kunde vi alla pusta ut. Cortisonet hade verkat. Kaspars öron började också reagera på ljud igen!
Efter en stund hade han stabiliserats såpass bra, att veterinären ville flytta honom till en bur för övervakning några timmar, och sen kunde vi komma efter honom.

När vi hämtade hem honom var han i riktigt bra skick. Han kunde gå ordentligt och spann och plirade med ögonen. En sån tur vi hade! 🙂 Veterinären sade att han var såpass illa däran, att han inte skulle ha klarat det om vi skulle ha kommit tio minuter senare… Tänk vad ett huggormsbett kan göra! Usch!

Kaspar, fotad igår. Han är betydligt mer svälld idag!
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s