Livet rullar på

Idag har det gått en vecka sedan jag fick chockbeskedet. Det känns märkligt. Fattar fortfarande inte. Och ännu mindre då jag såg hans arbetsskor stå kvar i kvisten med hö och sågspån i och traktorn på sitt ställe med nycklarna kvar. (De som inte har en blekaste aning om vad jag babblar om kan läsa föregående inlägg)

Vi var nära, jag och moffa. Antagligen lite mer nära än många andra barnbarn och morföräldrar. Det var liksom inte bara på födelsedagar och julaftnar som vi råkades, det var jämt och ständigt som man stack sig in för att hjälpa till med något smått i stallet eller på gården, ha en pratstund eller bara vara. Och moffa brydde sig om oss väldigt mycket. Det är tomt, så tomt efter honom.

Ibland glömmer jag till och med att han inte är här med oss längre. Ibland kan någon tanke med något hästrelaterat dyka upp i huvudet, och jag får för mig att jag ska berätta det åt honom, men kommer i samma stund på mig själv. Samtidigt känner jag mig så varm i hjärtat med tanke på hur otroligt många fina minnen jag har med honom! Tack moffa!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s