Vad har hänt då?

Nä, inte kan jag vara sämre än andra här i bloggvärlden. Klart jag måste sammanfatta året som gått.
Sådär för att vara tverttimoot kan jag konstatera att 2012 tyvärr ej har varit ett av de bästa åren i mitt liv. Jag skojar inte. Men däremot har det kanske varit det mest lärorika året, med tanke på allt som hänt.
Varning för väldigt långt inlägg!

Januari
Jag hade bestämt mig för att hoppa av skolan. (PF i Vasa alltså). Och började succesivt skita i att anmäla mig till kurser som skulle börja. Gick färdigt de kurser som höll på och jag stod ut med, vilket ej var många. (För den intresserade läsaren bör nämnas att jag inte fick till godo en enda pisskurs från PF ändå!) Tog någon enstaka ridlektion och hoppade för första gången 1,20.

Februari
Började jobba på hemvården i Nedervetil. Trivdes. Fick ta mitt första steg in i vårdbranschen. Min morfar döpte om vårt varmblodsföl Mona till Whitney, efter att den berömda sångerskan gått bort. Inledde min fotbollskarriär, med att börja spela med Myran III. Var ärligt talar rätt skit, men jag försökte hänga med. Var på isköörå som ägde rum i ”hemma” i Loulus. Spenderade mycket tid vid mommo och moffas.

Mars
Hände inte speciellt mycket. Jobbade i medelmåttig mängd, hann göra annat också. Lämnade in min ansökan till Novia i Vasa. Var inställd på att det skulle bli en lång vår, med allt väntande. Hann fotografera en hel del. Här är det början till islossning i Nedervetil. Försökte få gumman Queen att bli bättre, eftersom hon hade fått fång. Sakta men säkert blev hon friskare, till allas stora glädje.

April
Jobbade rätt mycket den här månaden, men hann ändå med en hel del annat. Vi firade L’s födelsedag och fick kaffifremand. Var också mycket hos mommo och moffas och hjälpte dem med ett och annat. Vi hade fått reda på att moffa hade någon typ av cancer, men allt var väldigt oklart ännu. Fotograferade lite till denna månad, dessa bilder är på väg hem från morföräldrarnas. Det var visst lite översvämmning.

Maj
Var på skolning från jobbet, samt förberedde mig smått för det kommande inträdesprovet nästa månad. Pojkarna åkte iväg på första monteringsjobbet och jag blev Teri-änka igen, som vi kallar det. Kändes nästan lite konstigt, efter att ha varit under samma tak ända sedan jag fick jullov. Moffa hade blivit sämre. I detta skede visste vi inte heller hur långt skriden sjukdomen var. Han fick hur som helst ännu vara hemma, vilket var bra. Vi åkte ner till Helsingfors för att se då mamma uppträdde med sångkursen hon gått på. Shoppade och turistade under ett veckoslut.

Juni
Kanske den mest intensiva månaden någonsin i mitt liv. Vet inte ens var jag skall börja. Kalendern blev mer än proppfull strax jag fick arbetslistorna. Var till Bergö på kusin E’s studentexamen. Kära moffa blev inlagd på inre medicinska avdelningen vid sjukhuset. Försökte hälsa på mellan varven. Började tillsammans med resten av familjen grubbla hur vi skulle göra med hästarna. Försökte hänga med på fotbollsträningar fast jag ändå missade över hälften. Hade möhippa åt bästa M. Stack till Vasa på urvalsprov. Var jättenervös fast det gick okej. Var mestadels ensam eller med fammo, eftersom L var bortrest in i veckorna.

________________________________________________________________

Mitt upp i denna stress fick jag samtalet som skulle förändra hela min världsbild. Moffa hade plötsligt somnat in. Utan någon som helst förvarning. Jag hade planerat att hälsa på honom samma dag efter jobbet men hann inte dit. Högst troligen en massiv blodpropp i lungorna sade de på avdelningen. Fick med all makt sjukanmält mig till följande arbetsdag, för jag visste att det skulle bli för svårt. Klippte mommo och moffas gräsmatta gång på gång som en tok. Allt för att inte behöva känna. Bröt ihop först då L kom hem från arbetsresan, nästan fem dagar efteråt. Efteråt är mycket luddigt. Minns inte mycket av jobbdagarna en tid efteråt. Försökte vara stark hemma. Vi planerade begravning och minnesstund, som skulle hållas den sista lördagen i juni. Det blev en kall och regnig dag, men ändå en mycket fin och värdig begravning.

 Juli
Måndagen strax efter begravningen fick jag reda på att jag hade kommit in på sjukvård till Novia. Detta lättade givetvis upp livet en aning i och med att allt annat kändes ganska mörkt. Det blev som kära moffa hade sagt en månad tidigare: Tu ska vaal ti sjuksköjtersko! Två veckor senare gifte sig bästa M&M och vi blev bjudna på bröllopsfest till Kronoby folkhögskola. Ett lyckat bröllop med underbart god mat. Jobbade annars på som vanligt hela månaden. L fortfarande bortrest under vardagarna. Jag fyllde även år, men noterade det inte speciellt mycket eftersom jag inte orkade. Var även på en dagsvisit till Haparanda tillsammans med L, under en dag då vi båda var lediga.



Augusti
Jobbmässigt en likadan månad. Började kvällstid hitta på lite projekt med mommo, för att få tiden att gå. Försökte hitta hem åt alla tre hästarna, vilket inte var det lättaste. Fick L att avboka en monteringsresa pga. att jag antagligen svimmade under en söndagseftermiddag, strax före han skulle åka iväg. Resten av dagen spenderades på jouren i Kokkola, vilket ledde till en rad läkarbesök och ny hjärtmedicin mot rytmstörningar. Började ställa in mig på min kommande skolstart. Färdigställde renoverandet av kvisten vid mommos. Fick fixat två nya hem åt hästarna, samt ett tillfälligt åt Whitney.


 September
Skolstart vid ”Sjukis” i Vasa och nystart med livet för övrigt. Kändes verkligen toppenbra att få börja i en ny skola med duktiga lärare och trevliga klasskamrater. Fick flytta tillbaka till ”vår” lägenhet, med min vapendragare och kämppis N, och trivdes med det mesta. Körde hem till Snåre varje veckoslut. Andra veckoslutet i september blev det storbröllop i Nedervetil, då J&M gifte sig. Ett mycket roligt bröllop och vi kom hem långt efter midnatt.


Oktober
Började få lite struktur på livet, med tanke på balansen mellan att studera i Vasa, vara sambo under veckosluten och att hinna motionera. Oktober rullade rätt bra på. Jobbade några dagar om jag inte minns helt fel. Inga extra happenings. Några utgångar i Vasa, var allt. Bakade bullar på kanelbullens dag.
November
En rätt fullspäckad månad, med många skolarbeten och tenter på schemat. Allting gick trots det långt över förväntningarna och jag kunde motvilligt konstatera att jag nog fick känna mig lite stolt.
Bakslag igen: L stuvar in tummen i en fräsmaskin och man hamnar att amputera bort ungefär halva tummen under operationen. Jag kommer strax hem från Vasa, då han kommit hem från sjukhuset följande dag och pendlar resten av veckan för att kunna ta hand om honom. Vi kråtar å anstaltar med plastpåsar då han skall duscha, och diverse elastomull-lindande.
Funderar om vi hamnar att avboka resan till Helsingfors som skulle infalla veckoslutet samma vecka som olyckan. Efter lite funderande gör vi ett försök, eftersom flyg och hotell var färdigbokade och det visar sig gå riktigt bra, trots omständigheterna. Vi bor lyxigt och äter god mat. Pojkarna åker och ser på ”Top Gear” som egentligen var resans huvudmål. Flyger hem, nöjda att vi orkade och kunde åka iväg.
L på sjukledigt till årets slut.

December
Har endast fyra skoldagar den här månaden, så ni kan ju säkert gissa vad jag gjort denna månad: Jobbat.
L’s tumme läker fint och han börjar småningom kunna vara utan bandage, fast ”stumpen” fortfarande ömmar och värker. Vi börjar ställa till inför julen, smått i taget, för att inte spara allt för mycket till sista dagarna före jul, på grund av att jag jobbar praktiskt taget hela tiden. Får hem moster och kusin från Stockholm till jul, och firar julaftonen i sällskap av familjen, och L’s familj.

  

________________________________________________________________
För att avrunda, så märker jag att vi redan har bytt årtal, så länge jag suttit och knåpat ihop det här. Jag sitter hemma ikväll eftersom jag har morgonskift på jobbet imorgon.

Men jag kan bara hoppas att inkommande år inte ska vara lika… Dramatiskt. Och inte heller innehålla lika mycket sorg. Och att jag skall lära mig att säga nej, förstå att ta ledigt någon gång och komma mig iväg på lite äventyr.

Det här året har jag lärt mig att det inte finns några ursäkter att skjuta upp, göra viktiga saker ”sen”. Det där ”sen” kanske aldrig kommer. Man vet aldrig.

Nu blickar jag framåt och håller tummarna på att 2013 skall bli ett toppenår!

EDIT: Jag glömde att ge lite credits till min bättre hälft, bästa vän och partner in crime, L. Utan honom skulle jag verkligen inte ha orkat igenom den här sommaren så bra som det ändå gick.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s