Throwback

En tanke slog mig.. Jag tror att min så kallade blogg, har existerat i cirka tre år. Och före Blogspot, körde jag ett par år på WordPress. Rätt intressant. Det är mycket som hänt på den tiden.

Jag copypastar ett inlägg som jag hittade. Fnissar lite då jag läser det.

Onsdagen den 27:e oktober 2010

Den här dagen började med diverse missöden.
Det hela började med att jag nästan försov mig… Sen började jag
stressa. Och stressen höll tydligen i sig hela morgonen. Detta ledde
till att jag drog en elkabel runt en halogenlampa så att den vinkade i
golvet. Glaset sprack. Plasten sprack och lampan inuti gick sönder.

Då jag fixade och trixade med att lägga in en ny lampa arbetade jag på
en varmluftsblåsare. Bra underlag. Smart som jag var hade jag lagt ner
handskarna på den. Och efter en stund hittade jag inte dom! Sökte i
säkert 10 minuter. Efter en stund kom jag på att varmluftsblåsaren har
en skorsten ovanpå. Som ett stort hål bara. Och dit hade jag ju förstås
tappat dom. En meter in i en maskin. Och där var det fullt med sot och
aska…

Bara att fiska upp dem. Men armarna räckte inte till.
Vad gör man då? Jo man tar en dammsugare och suger ”upp dem”! Men ett
par små handskar sugs lite väl enkelt upp. Detta ledde till att jag fick
öppna hela dammsugaren och gräva efter handskarna i dammet med mina
bara händer!

Det var min morgon i ett nötskal.

_________________________________________________________________

Sådant fick jag liksom lön för. Skulle jag beskriva en strulig arbetsdag i dagsläget skulle det vara helt andra grejer. Och då tyckte man att det där var en jobbig dag. Ha! Då hade jag inte ännu tagit hand om döende och ensamma patienter, känt att jag inte räckt till åt alla, försökt se proffsig ut inför de anhöriga, tvättat prolapser och stomier utan att känna obehag, tröstat olyckliga strokepatienter, och sett vad cancer bokstavligen gör med så många människor. Och så vidare.

Man får perspektiv. På både ett bra och ett dåligt sätt. Tyvärr har jag blivit lite för realistisk. Det är en maktkamp, för att inte bli bitter. Balansen är hårfin. Men på samma gång blir man så mycket bättre på att leva i nuet, att ta vara på tiden man har tillsammans med sina nära och kära. Eftersom man har sett hur fort livet kan ändra riktning, till någonting traumatiskt och ångestfyllt.

Jag har lärt mig våga visa var jag står och vad jag tycker. Jag mår bäst av att vara ärlig mot mig själv, även om det ibland är svårt. Jag får tycka vissa saker är jobbiga. Jag får skippa en ointressant forskningsföreläsning på en fredag, eftersom jag får en extra dag till med mannen i mitt liv. Jag får vara nördig, lära mig alla verksamma substanser i en viss läkemedelsgrupp utantill, bara för att jag vill. Jag får lata mig en hel tisdagskväll på min soffa i Vasa, med chipspåsen på magen och en romantisk film. 

Usch, det blev ett väldigt flummig inlägg. Det är väl så det blir då det är länge mellan skrifvelserna. Jag inleder tredje officiella dagen på mitt ”ofrivilligt arbetslösa” höstlov. (Fuck you Kela) Och på programmet står det: förmiddag med mommo & rengöring av grillen. Det räcker för mig. 

Och till sist: bloggar jag ännu här om ytterligare tre år, kommer jag högst troligen att skriva ett liknande inlägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s