Min syn på feminismen

Jag funderar rätt mycket på saker och ting nu då jag är sjukskriven. Jag tycker att begreppet feminism har varit mycket på tapeten de senaste veckorna. Min syn på feminismen är rätt så okomplicerad. Jag tror att jag har blivit uppfostrad till feminist. Jag får tacka mina föräldrar för det. För mig har lika lön för lika arbete, att inte anamma könsroller och att behandla alla lika , oavsett ursprung och status, varit självklarheter. Tilläggas bör, att min syn på feminism inte handlar om att trycka ner män eller anse att kvinnan skall vara högre upp. Jag tycker att det skall vara lika. Vi skall behandlas som enskilda individer, med samma rättigheter och skyldigheter. Jag inkluderar även min syn på rasism, eftersom det finns vissa paralleller. Man behandlar alla lika, oavsett ursprung, hudfärg, sexualitet, språk, punkt slut. Det är så jäkla enkelt.

Om man är som jag, har fått feminismen mer eller mindre ”på handel”, kan man tyvärr ha svårt att acceptera att det finns människor i till och med ens närmaste kretsar som inte alls har samma synsätt som en själv. Mera om det lägre ner i texten. Man kan väl säga att jag ibland levt i en bubbla, i tron att alla vill ha ett jämlikt samhälle, där man ser individen istället för ett kön. Tyvärr har det pickats hål på min skimrande, trygga jämnlikhetsbubbla många gånger.

I ämnet feminism drar jag osökt paralleller till min egen tidiga tonårstid. Den var starkt präglad av ungdomssamlingar, gospelkör och rastandakter, eftersom det var där mina vänner höll till. Det var för det mesta trevligt, vi hade knytkalas i glatt umgänge och såna grejer. Ibland någon övernattning någonstans. Trots dessa trevligheter, skavde det lite. Jag minns det så tydligt. Jag hängde med, för annars skulle jag nog ha varit väldigt ensam.

Det var främst det här med överandlighet som kändes onaturligt. Man hade förböner med handpåläggningar. Folk grät. Man bekände sin synd. Vissa av mina vänner och bekanta hade sett till och med sett Jesus och hört hans röst. Själv kände jag dock ingenting och kände mig rätt töntig och dålig. Så jag fejkade. Det gick i alla fall en tid. Men nåja, till sak.

Då jag alltså gick i högstadiet (för övrigt för sisådär tio år sen) minns jag att det var mycket diskuterande kring ämnet kvinnopräster. Alla bekanta som var aktiva inom församlingen var då av mer eller mindre samma åsikt: En kvinna passar inte att vara präst. Hon får göra annat istället. Eftersom hon är kvinna. Eftersom det står i bibeln att kvinnan skall tiga i församlingen, punkt slut. Detta kändes väldigt främmande för mig. Men osäker som jag var, tänkte jag att detta var den rätta åsikten, eftersom alla mina vänner och bekanta tyckte så, samt deras föräldrar som verkligen borde veta. Jag minns till och med att jag argumenterade i ämnet kvinnopräster, mot mina egna föräldrar, trots att jag innerst inne hade samma åsikt som dem!

Då jag var i mopedåldern, började jag sakta men säkert dra mig bort från allt som hette kyrkligt. Detta var dock rätt naturligt eftersom jag var tillsammans med min första pojkvän och via honom fått icke-religiösa kamrater som vi umgicks med på fritiden. Och där har det lämnat – inte  med samma pojkvän, inte med samma kamrater. Men kyrkligheten, den lämnade jag.

Det är först på senare år jag har börjat reflektera. Hur hade jag påverkats av all ”andlighet” ifall jag hade fått en mer gammaldags uppfostran med tydliga könsroller och mer jantelag? Skulle jag på riktigt ha börjat tro på Gud, eller skulle jag fortsatt fejka? Eller: Hur hade min syn på feminismen varit idag, ifall jag hade hållits kvar, aktiv inom församlingen? Detta är frågor jag aldrig kommer att få svar på. Jag skulle kunna skriva massvis av inlägg inom det här ämnet…

Men en sak är säker: Feminismen är min religion. Detta är någonting jag blivit uppfostrad till och som jag med handen på hjärtat tror på. Jag tror att feminism är det samma som godhet. Det är också egentligen direkt hopkopplat till den gyllene regeln, som så många religioner förespråkar. Jag behandlar dig, som jag själv vill bli behandlad. Svårare än så är det inte.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s