Det där med uppfostran…

Då vår unge är fem-sex år borde någon påminna mig om att söka upp det här inlägget och konstatera att det nog inte gick som på strömsö. Jag har nämligen osökt börjat reflektera kring uppfostran och föräldraskap nu då jag förvandlats till en riktig soffpotatis, såhär i slutspurten av graviditeten. Frågor som vad jag vill uppnå som förälder, vad är viktigt för mig, samt realismen i det, finns ständigt i bakhuvudet.

Bjuder för övrigt på en näpen bild på mig och min syster, från ungefär tjugo år sen. Håålast i byyji.

Namnlös

Jag är själv lyckligt skattad med en trygg uppväxt, med både tydliga gränser och frihet. Tyckte nog då att mina föräldrar var oerhört stränga, men det är någonting jag nu i efterhand uppskattar. Gränser är bra, de skapar trygghet. Jag tycker att man måste få tro på sig själv och sina värderingar innan nån annan glädjedödare kommer och pikar genom att lite syrligt säga ”Ja du ska få se när barnet är i dagisåldern, då ska du inte tro att du har de här värderingarna längre” och bästa: ”Du må säga att du inte kommer att låta ditt barn pilla på din telefon vid t.ex. Prisma, men du ska få se att du är likadan som alla andra sen!”

Jag tycker ibland att saker har gått för långt, då man slösurfar på diverse forum eller bloggar och ser hur föräldrar liksom hoppar på dem som håller sig till traditionella normer, såsom att barnet ska lära sig säga tack och förlåt och ha gott bordsskick.

Föräldraskap har blivit en riktigt het potatis. Det är troligtvis inte lika lätt att vara förälder idag som förr, eftersom vi på ett sätt har så höga krav. Båda ska göra karriär, ekonomin ska gå ihop med stora banklån, man spenderar stor del av dygnet på just jobbet och därefter på kanske gymmet eller på något projekt i verkstan. Då man kommer hem är samvetet dåligt, man kanske kompenserar med slappa gränser eller längre skärmtid, för att undvika jobbiga konfrontationer. För att inte tala om hur parförhållandet blir, då man endast möter varandra i dörren.

Jag vet att jag provocerar lite, men jag älskar att diskutera dessa frågor. Jag har listat en del saker som jag vill vara noggrann med att lära vårt barn. Vissa principer har jag alltid varit mån om, andra har mognat med tiden.

  • För mig är det viktigt att orden hej, hejdå, tack och förlåt ska vara naturliga för barnet.
  • Man får inte kommentera någon annans utseende. Ex. hon som har så dålig hy.
  • Man går inte från matbordet under gemensamma måltider utan lov, dvs. då alla har ätit färdigt. Bordsskick är för övrigt en sak som jag anammar.
  • Vi är måna om djur och natur.
  • Man talar inte skit bakom ryggen på andra.
  • Alla hjälps åt att städa.
  • Att pilla på föräldrarnas telefoner är BIG no-no. Det förutsätter ju givetvis att vi inte sitter med näsan i dem.

Påminn mig som sagt om denna lista om sisådär fem-sex år. 🙂

Annonser

2 thoughts on “Det där med uppfostran…

  1. Kul att hitta till din blogg! Har själv också funderat mycket på uppfostran, speciellt skärmtid och sånt. Jag skrev ett inlägg+en debattartikel om mina tankar för ett halvår sen, och nu när jag blickar tillbaka är det ju nästan hemskt att ha behöva tänka på sånt när det gällde ett barn på 10månader..! Men lika stränga är vi fortfarande tex. gällande att pojken inte får ha telefoner och är mycket glad att vi orkat kämpa. Här finns länkar till både inlägget och artikeln ifall du är intresserad 🙂 http://www.devote.se/mimmas/debattartikel-om-smaabarn-och-skaermar-30249563

    Gilla

    • Kiva att du hittade hit! Har följt med din blogg ändå sen just det där inlägget, eftersom det var många som talade om det och jag tycker det var så välskrivet. Är nog inne på helt samma linje och ganska hemskt som du säger, att man nu ren har börjat tänka så! Och att man faktiskt säkert hamnar att anstränga sig för att int vara den där föräldern som pillar på telefonen. Jag har länge varit irriterad på FB, eftersom största delen av ens nyhetsflöde handlar om vad ens vänner gillar, så jag orkar inte ens scrolla igenom det längre, det tar ju otroligt mycket tid! Nu ser jag irritationen som en bra sak, eftersom det ju gör att man har en större orsak att inte vara där så mycket om du förstår vad jag menar 🙂

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s