Min förlossningsberättelse del 1

Funderade en tid om jag ska publicera något så privat, eller ej. Kom fram till att nästan hälften av jordens befolkning går igenom den här mytomspunna akten och att jag själv nog i framtiden kommer att glädjas över att ha allt sparat, så nu kör vi! Det är tre veckor och en dag sen lillklimpen kom till världen och nu känner jag mig redo för att få allting nerskrivet. Jag har en tendens att skriva på fackspråk, så kommentera om det är någonting ni inte förstår eller undrar över!

Jag och jättemagen, 2 dagar till förlossningen.


Allt började egentligen redan den 16 maj, då jag hade tid till mödrapolikliniken vid MÖCS för undersökning, plan för förlossningen och samtal. Träffade både barnmorska och läkare, som lyssnade på mig och mina funderingar. Enligt alla tidigare ultraljud och sf-mått var en jättebebis på väg och även nu fick jag det bekräftat. Läkaren bedömde storleken till 4100 gram, både via ultraljud och inre undersökning. Det var alltså en vecka kvar till bf. Självklart blev jag skärrad och tänkte att det här inte går. Läkaren poängterade då att mitt bäcken var rymligt och att hon inte var det minsta orolig. Så gjorde hon en hinnsvepning efter att ha konstaterat att jag var en cm öppen och mogen, till min stora glädje. Men hon rekommenderade ändå igångsättning om precis en vecka, för att inte bejbin skulle hinna växa ännu mer, eftersom det då kunde bli lite knepigt. Jag hade även början till havandeskapsförgiftning, med protein i urinen, förhöjt blodtryck, synstörningar och massiva svullnader, vilket också blev en indikation. Efteråt blev det kaffe hos Alexandra och ett loppisbesök. Tyckte själv att något hade börjat hända i kroppen efter hinnsvepningen, men det avtog faktiskt nästa dag.

En mycket spännande vecka blev det måndag igen, den 23 maj. Klockan 8 på morgonen skulle vi befinna oss på förlossningsavdelningen. Varken jag eller Daniel hade sovit bra den natten och var pirriga som få. Det togs en kurva och gjordes lite andra rutingrejer för att konstatera att allt var bra med bejbin. Så blev det läkarundersökning och bb-personalen fixade så att jag fick samma läkare som jag var till förra gången, trots att hon egentligen jobbade nere vid poli den dagen – superschysst! Efter en inre undersökning konstaterades det att jag var öppen tillräckligt mycket för igångsättning med ballong. Jag blev så glad, eftersom jag hellre ville göra så än ta Cytotec.

Att sätta dit ballongen gick mycket lättare än vad jag föreställt mig, den inre undersökningen före kändes mycket mer. Ballongens fylldes med 50 ml koksalt och där fick den sen pingla. Så fick vi åka hem över natten och skulle komma tillbaka följande morgon ifall inget hänt före det. Minns att det kändes så konstigt att komma hem igen, som att på något sätt befinna sig i ett väntrum, fast hemma. Under kvällen fick jag lite onda sammandragningar som senare avtog. Jag bakade rabarberpaj och rabarberrutor i min nervositet. Sov inte heller mycket den här natten. Föreställde mig att ballongen inte gjort någonting alls och att jag skulle hamna att ta Cytotec i alla fall.

Följande morgon blev det samma program, tidig väckning och anmälning vid förlossningsavdelningen klockan 8 på morgonen. Kurva och vitaler togs, allt var bra. Under läkarundersökningen konstaterades det att ballongen hade haft verkan – jag var öppen 5 cm och längd på tappen var 1,5 cm! Nu skulle det börja hända grejer, vi var båda alldeles ifrån oss av förväntan. Ballongen togs bort och läkaren log och sade att vi får flytta oss till en förlossningssal så ska hon ta hål på hinnorna. Sagt och gjort. Jag och Daniel såg på varandra och tänkte samma sak. Äntligen!

I början av förlossningen – lägg märke till hur svullen jag är!


Vår barnmorska presenterade sig och visade rummet, jag fick byta om till förlossningens kläder och vi installerade oss. Jag gick igenom mitt förlossningsbrev med barnmorskan och hon var väldigt lyhörd. Jag blev smått nervös över att ta hål på hinnorna, eftersom jag hört att det kan ta sjukt. Det kändes dock inte alls, utan man kände bara då det till sist knäppte till och jag kände hur någonting varmt flödade. Babyns huvud sjönk lite och ”täppte till” förlossningskanalen, så att allt vatten inte kunde rinna ut. Vattnet skulle enligt personalen ändå rinna ut förr eller senare. Jag fick också ha ktg-elektroder på mig hela tiden (pga.igångsättning) och det kopplades en skalpelektrod till bejbins huvud. Som tur var allt trådlöst så att jag kunde röra på mig. Så började en lång väntan.

Så småningom började jag få onda sammandragningar. Jag andades igenom dem och så småningom begärde jag en Panadol och värmekuddar. Daniel såg till att jag fick i mig mat och att dricka. Vi tog det rätt lugnt och väntade ut värk efter värk. Jag mådde rätt okej mellan värkarna och var på strålande humör enligt Daniel. Vattnet gick också då jag var uppe – en jättepöl blev det! Det gick timme efter timme och sammandragningarna kom på samma vis, utan att bli ondare eller tätare. Jag fick till slut Syntocinondropp som startades på 10ml/h, för att få saker att börja hända. Då ändrade smärtornas karaktär och jag minns hur jag kämpade mig igenom värk efter värk, men tyckte att det ändå gick någotsånär utan smärtlindring Så blev det skiftesbyte och barnmorskan plus en studerande som var i kvällsskift kom och presenterade sig, samt gick igenom förlossningsbrevet med mig. Jag började bli rätt trött på att ha så ont och vi kom fram till att jag skulle pröva lustgasen. Jag var rätt skeptisk, men var villig att göra ett försök i alla fall. Det ska kännas som en riktig rödvinsfylla skojade barnmorskan och sade att Daniel ska sätta på riktigt bra musik, hon var så rolig. Vi skrattade och skojade. Detta var verkligen himmelriket på jorden, jag fattade snabbt galoppen och fick lustgasen att ta bort smärttopparna, för att sen känna mig euforisk och fridfull på något märkligt vis. Barnmorskan berömde mig över min teknik och sade att det inte är alla som får den att fungera så bra som jag. Kände mig så nöjd.

Det gick några timmar till och det värkstimulerande droppet höjdes sakta till 20- och 30ml/h och efter några timmar till 40ml/h. Nu kom värkarna tätt och lustgasens effekt räckte inte riktigt och jag började skaka som ett asplöv av smärtan. Det gick inte att andas igenom värkarna längre, hur jag än försökte. Jag minns att jag kved åt Daniel att han ska ringa på klockan så jag får epidural (vilket jag önskat) och i samma sekund kom barnmorskan in och visste vad jag hade för ärende, utan att jag behövde säga så mycket. Anestesiblanketten blev ifylld under en värkpaus och jag minns att jag tänkte hur konstigt det var att vara patient själv. Så kom fler värkar och jag höll lustgasen krampaktigt mot ansiktet på samma gång som de ställde i ordning och ringde ansestesiläkaren. På vad som kändes som endast några minuter var hon här, en av husets duktiga anestesiläkare som då fick upphöjd status till räddande ängel. Allt gick enkelt och jag visste knappt av det då hon stack. Med ens kände jag en värmande känsla i benen och smärtorna började avta. Jag kunde slappna av och då började kroppen darra som ett asplöv. Det är vanligt vid epidural i kombination med att man kan slappna av igen. Min barnmorska sa med glimten i ögat att hon själv planerat in att få mig bedövad tills nattskiftet tar över. Vi hann med riktigt god marginal. På bilden är jag alltså bra bedövad och kan slappna av. Jag kände hur kroppen på ett vis arbetade, men utan smärta. Benen bar mig trots bedövningen, vilket också var skönt. Kände stor tacksamhet.

IMG_4296

 Barnmorskan diskuterade sen mycket med oss och hon gav sig tid. Det kändes så trevligt. Vi kunde fokusera på lite annat och Daniel fick lov av mig att gå och äta kvällsbit i dagsalen, för att få lite timeout. Vi ställde in oss på en lång natt. Så kom barnmorskan i nattskiftet och presenterade sig och även hon sa att hon läst igenom mina önskemål. Sen gjorde hon en inre undersökning för att konstatera att jag var 7cm öppen. Jag blev mycket förvånad och ivrig. Inte mycket kvar nu!

På en mycket kort tid började det hända grejer. Med ens började jag känna att jag måste krysta. Jättemärklig känsla, lite som då man har magsjuka och snabbt måste på wc. Vi ringde på klockan och barnmorskan kom in och gjorde en snabb undersökning för att konstatera att det bara är en liten kant kvar nu. ”Du överraskade mig”, konstaterade hon glatt.

Här tar jag paus i skriveriet.

Här är DEL 2.

Annonser

4 thoughts on “Min förlossningsberättelse del 1

  1. Pingback: Min förlossningsberättelse Del 2 | Beccasas

  2. Pingback: Mer om förlossningsvården | Beccasas

  3. Oj, har aldrig hört att de kan ta sjukt att ta hål på hinnorna! Tur märkte jag inte ens det när de gjorde det. Och lustagas testade jag också, men fick inte den alls att fungera :/ Epidural och spinal är nog grejer det, tänk att det kan hjälpa så!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s