Min förlossningsberättelse Del 2

Del 1 hittas HÄR

Jag fick alltså lova att börja krysta! Spontant ställde jag mig på knä i huvudändan av sängen. Knäna höll till och med, tack vare epiduralen (har haft problem med dem länge). Jag fick provkrysta på samma gång som barnmorskan tryckte en varm handduk emot. Vilka krafter kroppen hade i sig! Jag kände precis hela tiden hur den arbetade, trots epiduralen. Jag minns att vår barnmorska minskade en aning på bedövningen, för att ytterligare öka känslan. Jag var trots det nästan smärtfri.

För att kolla så allting var okej gjordes en inre undersökning, där det konstaterades att huvudet redan var väldigt lågt – håret syntes. Härifrån börjar mitt minne också svika mig lite, med tanke på detaljer och ordningsföljd. Daniel stod hela tiden bredvid mig, hejade och höll mig i handen. Hans hand måste ha varit helt blå. Det gick inte att hålla emot krystvärkarna, det kändes bokstavligen som om man skulle sk*ta ner sig isåfall (Vilket jag aldrig gjorde tackolov)!

I något skede blev jag bedövad inför en eventuell episiotomi och fick svänga mig på rygg, halvsittande. Minns att jag spände mig inför bedövningen, som ändå inte kändes just alls. Så blev jag engångskatetriserad, för att ge ytterligare rum för bejbin att ta sig ut. Minns att jag frågade om det var ”kestokatetri eller kertakatetri”, man kan ju fråga sig varför detta var relevant för mig just då… Konstiga funderingar man har.

Jag märkte plötsligt att det kom in mer och mer folk i förlossningssalen, på samma gång jag krystade. Jag blev beodrad att krysta två gånger på en värk, köra ner hakan mot bröstkorgen (vilket inte alls känns naturligt) och flåsandas. Det var så svårt, eftersom jag började känna mig så trött. Alla hejade och berömde mig och jag krystade för allt jag var värd. Så blev jag klippt, vilket inte kändes alls. Daniel säger att han aldrig glömmer det ljudet, av saxblad genom hud. Jag hörde någon säga att hjärtljuden sjunker och att man ska ringa och förhandsinformera barnläkaren. Med de orden ekandes i huvudet hittade jag ytterligare krafter. Det hejades värrigare på mig. Bejbin skulle ut nu! Jag krystade och krystade. Så togs det beslut att använda sugklocka, vilket kändes som en verklig befrielse. Jag och läkaren samarbetade – då jag fick en krystvärk tryckte jag på, på samma gång som hon drog. Enligt Daniel, drog läkaren med båda händerna och tog verkligen i. Till slut kände jag då en hel kropp kom ut mellan mina ben och jag uppfattade att personalen fick  lite bråttom. Mellan mina ben låg hon – alldeles blå och orörlig. Hon andades inte. Enligt Daniel hade hon navelsträngen två varv kring halsen och de hade klippt bort den så fort de kom åt den.

Personalen stimulerade henne och gnuggade henne med en handduk. Ingenting hände.
Så for de springande iväg med henne. Härifrån sviker minnet mig ordentligt och mitt tidsperspektiv är som bortblåst. Barnmorskan som lämnade hos oss försökte antagligen förklara och lugna ner oss. I något skede kom någon efter Daniel och han fick gå med till ”virvoitteluhuone” där de jobbade med att få igång andningen. Enligt Daniel hade hon fått ner en hel del fostervatten i lungorna som de sög bort och hjälpte andningen med en s.k. Neopuff-mask. Under tiden krystade jag ut moderkakan, vilket jag själv knappt uppfattade. Sedan blev jag sydd i två lager och använde lustgasen som smärtlindring, vilket vi på förhand kommit överens om att jag fick göra. Jag hade inte alls spruckit, utan det var själva episiotomisåret som blev sytt. Minns att läkaren kommenterade hur bra allt såg ut där nere. Jag drog i mig min älskade lustgas för att hållas lugn. Jag minns hur nära jag hade till paniken. Jag bestämde mig för att vara stark. Lita på personalen, de kan ju sin sak. Det här är saker som ofta händer, försökte jag intala mig själv. Så kom Daniel tillbaka, berättade att hon kunde andas, men behövde hjälp. Hon hade blivit flyttad ner till de nyföddas intensivvårdsavdelning (Keskola). Jag kände lättnad på samma gång som oro.

Det städades bort runt mig. Alla slangar och sladdar togs bort. Jag satte mig försiktigt upp och minns förvåningen över att jag inte ännu hade svimmat. Jag sade åt barnmorskan att vi skiter i smörgåsbrickan och att duscha, vi vill ner till Keskola nu på en gång. Barnmorskan sade antagligen någonting om att vi inte riktigt ännu kan åka ner och att det nog är bra om jag duschar. Så gick hon snabbt ut ur rummet och kom med ens tillbaka med ett leende på läpparna. ”Det är ett nytt föräldrapar på väg in och alla förlossningssalar är upptagna. De behöver nog det här rummet snart. Du kan duscha snabbt, så får ni smörgåsbrickan i ett senare skede”. Gissa om jag blev glad. Jag blev ledd till duschen, skakade som ett asplöv, men jag stod upp hela tiden. Så blev jag påklädd och fick sätta mig i en rullstol. Vi for iväg till avdelningssidan för att lämna alla saker. Så fick vi äntligen lov att ta hissen ner till Keskola. Det kändes så pirrigt och jag kände mig inte alls trött längre.

Vi blev varmt emottagna och alla gratulerade oss och berättade hur läget var. Där låg hon – världens vackraste barn. Hon hade ögonen öppna och verkade så lugn. Hon fick hjälp med andningen via en s.k. OptiFlow-grimma och hade elektroder, blodtrycksmanschett och saturationsmätare på sig. Jag hade målat upp scenariot att hon skulle vara intuberad och att hennes vitala funktioner skulle vara sämre än vad de var, så jag kände en stor lättnad och började storgråta. En av skötarna kom med en flaska ersättning som hon matade henne med. Till vår förvåning drack hon ivrigt upp allting med stor aptit. Man skulle aldrig trott att det var första gången hon åt. Vi var länge hos henne, höll  hennes små händer och smekte hennes lena kinder. Vi var stumma av all kärlek vi kände. Det var svårt att slita sig, då vi konstaterade att vi nog borde åka tillbaka upp till avdelningen för att försöka sova lite. Bilden är tagen följande dag.

 

Två dagar senare fick vi upp henne till avdelningen. Jag var först med på läkarronden, där det konstaterades att antibiotikan hon fick intravenöst nog kunde fixas på avdelningen, likaså blodsockerkontrollerna och alla blodprover. Hon hade själv rivit av sig OptiFlow och sin näs-magslang och efter det var hennes värden riktigt normala. Det kändes så pirrigt och overkligt.

Lillklimpen vägde 4510 g och var 52 cm lång. Då det kommer till krita känner jag att förlossningen i sig själv gick lättare än vad jag kunnat föreställa mig. Jag varken skrek av smärta eller kände mig hjälplös. Mitt humör var strålande hela vägen igenom och jag kände hela tiden att mina önskemål togs i beaktande. Det var endast de sista minuterna som det gick som det gick. Läkaren kom och diskuterade igenom förlossningen med mig och det blev konstaterat att det endast var slumpen som spelade in gällande navelsträngen och fostervattnet. Allt gick ju ändå bra till slut. Enligt epikrisen tog hela förlossningen 12 timmar och 10 minuter varav krystningsskedet endast tog 29 minuter. Det är ändå inte så tokigt för att vara en igångsättning. 

Jag känner mig tacksam. En knapp månad har gått sen den stora dagen och här ligger hon nu och snusar på mitt bröst, över 5,5 kg tung och frisk som en nötkärna. Min kropp håller på att återhämta sig, det verkar som att den tog mer stryk av själva graviditeten än av förlossningen. Jag kunde väldigt fort sitta på en vanlig stol efteråt, men märker att jag har mycket jobb framför mig med en grotesk diastas, svag rygg och värkande leder. Episiotomin har läkt helt och blödningen var från första början liten (verkan av mitt hallonbladste?) till att nu vara nästintill obefintlig. Jag har ungefär 10 kg extra på mig efter att all vätska försvunnit, som jag inte tar större stress över. Jag tror man måste vara lite nådig mot sig själv efter allt man varit med om. 

Här avrundar jag, det känns som jag fick med det mesta. Vi kom just in från en skön vagnlänk och vi slapp till all tur regnet! Uppdaterade förlossningsberättelsens första del med lite bilder.
 

 

 

 

Annonser

9 thoughts on “Min förlossningsberättelse Del 2

  1. Ååh jag älskar förlossningberättelser. Kan också meddela att vi hade rätt så lika förlossningar du och jag fram tills barnen kom ut. Allt lät så bekant när du skrev om den. 😉 tycker nu såhär 2,5 år senare ”åååh jag vill prov igen” 😀 så visst är i spännande med förlossning. Å vad skönt att ni alla mår så bra nu efteråt. Njut av babytiden för den går fortare än ni kan tro.

    Ps. Mannen sku ha svimma av klippljudet i hud om det int sku ha vari så att barnmorskan beordrade att han sku sätt sig ner snabbt och att lilla tösen kom ut nån sekund efteråt så han fick tänk på nå annat. Han hann bli vit i ansiktet på några hundradelssekunder så he är tydligen ingen ovanlighejt. 😀

    Men ni skall ha det så bra och så hoppas jag ni får må riktigt bra hela familjen. Kram.

    Gilla

    • Tack ska du ha! 😊 visst är det kul med förlossningsberättelser! Konstigt nog känner jag att förlossningen var så pass ”lätt”, förrutom de sista minuterna, att jag lätt sku kunna föd igen, trots att det är knappt en månad sen. Vad roligt att du också har en bra erfarenhet!

      Gilla

  2. Så roligt att läsa tiin förlossningsberättelse tå man ganska just har föd själv. 😍Känd så igen mig i nästan hela din berättelse, tröjttheten som kom men så had man ändå krafter ända till slutet. Känslan tå bejbin äntligen komber ut e obeskrivlig! Har blivi klippt me båda barnen, int kanske så roligt men he har varit behövligt. Klippet känd ja åv några vikor efteråt.
    Njut av babytiden, märker bara hur fort he gar o dömde små gullo babykläde e rej för lill. Våran gosse blir 2 mååna på söndag, sku tipp ha e runt en 6 kg. // (sissi) Erika

    Gilla

    • Va kul att du ha hitta hii! 😊 å va kul et du känd igen de! Jaa alltså vissa stl 52 passar int nameir, fast he känns som vi just kom heim från BB! Va storan kille ni har! Ha e så bra! 😊

      Gilla

  3. Åh va fint, å ja blev tårögd å helt ifrån mig då hon int andades, fast ja ju visst att de hadd gått bra sen. Men vilken känsla de måst ha vari 😮 vi va ner ti barnavdelningen typ dan efter på nå ekg, å ja blev helt förskräckt bara av att si en kuvös, å tanken på att nå sku ha hänt me Vera.
    Annars verka de no som vi hadd ganska sådär lika ”lätt” 😁

    Gilla

  4. Va kul att du läst! Tror de var bra terapi åt mej att få skriva av sig, man har ju bilden av då hon låg orörlig liksom fastetsad på näthinnan. 😕 Man tänkt noo själv på di familjer som måst vara länge på barnavd/teho, hur tungt de måst vara – vår lillklimp kom ju upp till bb med oss efter två dagar som tur 😊

    Ja konstatera att vi hadd de! Tackolov för epidural säger ja bara! ☝️

    Gilla

  5. Så roligt att ha hittat din blogg, stort grattis till er flicka! Min stora flicka fyller två i september, känns som hundra år sen vi va på bb men ändå som igår, konstigt 🙂 vår förlossning likna er jättemycket, de va häftigt att läsa! Blev igångsatt med ballong också pga stor baby, nästa morgon tog de hål på hinnorna å så börja de mesamma, sen epidural å lustgas, klippte å sugklocka å född kl 8 på kvällen 🙂 4,2 kg va hon å några dagar senare hamna hon ti keskola i en vecka pga hjärtfel men sen fick vi fara hem då hon va 10 dagar.
    Tycker att föda var häftigaste upplevelsen nånsin å kan gärna göra de 10 gånger till haha.

    Önskar er en jättefin sommar å en härlig babytid, då de känns jobbigt e de jättesvårt att tänka att de blir snart bättre, men de blir de, oftast snabbare än va man tror 🙂 ha de bäst! Kram från jeppis! / Linda från A-klassen i högstadiet

    Gilla

    • Va kul att du läser å vad stor er flicka har blivit! 😊 ja den liknade mycket er historia minsann, fast ni hamnade att vara lite längre på keskola! Skönt att allt ordnade sig. Tycker också att föda var häftigt, skulle också göra om det! Tack för uppmuntrandet, känns skönt då andra med erfarenhet berättar 😊 Kramar tillbaka och ha en skön sommar!

      Gilla

  6. Pingback: Min förlossningsberättelse del 1 |

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s