Att bli snuvad på konfekten

Äntligen kom bilderna från Ifolor, eller egentligen borde jag säga redan, eftersom jag beställde dem för några dagar sen. Det stället levererar verkligen snabbt. Nå, hursomhelst. Jag bläddrade självklart igenom allt på en gång. Nästan varenda bild är med Ronja och några från graviditeten och förlossningen. Konstaterade att hon nästan har växt med det dubbla! Den stora babyn på 4510 gram såg plötsligt pytteliten ut på bild.

Det gör verkligen ont i hjärtat att se bilderna från då hon var nykläckt och låg på keskola, trots att jag tidigare bläddrat igenom bilderna i kameran flera varv. Men med ett vanligt fotografi i handen så blir det liksom mer konkret. Hon såg liksom så ledsen ut i blicken. Hon fick inte vara med sin mamma från första början. Jag har kommit på mig själv att jag på ett vis är bitter på slumpen, som gjorde att Ronja under de sista minuterna av förlossningen plötsligt inte mådde bra och hamnade få mer avancerade vård än vad nyfödda normalt gör. Jag blev ju snuvad på konfekten – att inte få vår nyfödda lilla bebis till mitt bröst. Med facit i hand tror jag att det påverkade mig mer än jag hittills har erkänt. Jag känner fortfarande ett styng i bröstet och minns orden som sades: Vauva ei reagoi, viedään virvoitteluhuoneeseen!

Jag vet ju att det är rätt vanligt att  förlossningar slutar som vår förlossning gjorde. Det är många mammor som inte får barnet till bröstet i förlossningssalen. Men trots all statistik i hela världen känner jag en nog en sorg över att det gick som det gick. Och som sagt, det var ju slumpen som avgjorde, men ibland känner jag på något märkligt vis skuld över det som hände, fast jag absolut vet att ingenting var förutsägbart och att jag inte skulle ha kunnat göra nånting för att ändra på saken. Heavy stuff though. Minns att det kändes så tomt att sova ensam uppe på avdelningen de första nätterna. Jag visste inte ens riktigt vad jag skulle känna. Den andra natten var jag nersmygande till Ronja, eftersom personalen sa att jag skulle göra så om jag inte kunde sova. Det var schysst.

Jag tror också att det här fick min ”baby-blues” att sträcka sig till ett par veckor istället för nån enstaka dag. Jag var helt säker på att jag skulle bli tokig. Jag var i någon sorts chockfas efter allt och var hela tiden livrädd att Ronja skulle sluta andas. Vågade knappt sova de gånger jag skulle haft chansen. Det tog länge förrän jag vågade slappna av ens lite, utan var hela tiden på helspänn, som en lejonmamma. Det blev rätt tungt i längden. I takt med att amningen började fungera utan smärta och amningsnapp, började jag konstigt nog också kunna slappna av mer på det psykiska planet. Ronja skulle inte sluta andas på natten. Hon var stark och pigg också.

Det är först nu som jag kan börja se lite mer objektivt på det hela. Pusselbitarna faller på sin plats, jag förstår varför de första veckorna hemma kändes så otroligt jobbiga, trots att jag fick prata av mig och gråta ut hur mycket som helst. Jag levde som om ett stort trauma skulle ha skett. Får Ronja fler syskon vill jag försiktigt hoppas på att jag får vara med om den typiska vanliga förlossningen, där jag får barnet till mig direkt. Det känns nu nästan för bra för att vara sant, att man faktiskt kan få det.

Det var mina kvällsfunderingar, skrivna på vår nya laptop (wohoo). Ronja snusar i Daniels famn och vi ska börja lägga oss. Hoppas på en bra natt!

Annonser

4 thoughts on “Att bli snuvad på konfekten

  1. Vad jag känner igen mig i det du skriver. Det kniper i hjärtat ännu drygt fem år efter. Vårt första barn startade också på barnavdelningen efter akut kejsarsnitt i vecka 36. Nu då jag ser tillbaka så var första året en dimma. Jag var hysteriskt rädd att han skulle sluta andas och kunde inte sova ordentligt på flera år efteråt eftersom allt vakande av oro förstörde min sömn även när jag inte var orolig. Snuvad på konfekten minsann, ingen förlossning (i mina ögon då eftersom det blev direkt kejsarsnitt utan en endaste värk), ingen bebis på bröstet, ingen bebis på bb, fick inte sköta bebisen själv de första dygnen, amningen funkade inte: inget blev som jag trott och förberett mig på. Ja det är sannerligen inte lätt att få barn! Tror inte ens jag fattade hur illa jag mådde förrän nu så hör efteråt. Jag rekommenderar att berätta på rådgivningen hur det känns ifall det blir allt för jobbigt för det finns hjälp att få! Jag var dum nog att inte ta medicinen de erbjöd. Tror jag skulle ha haft det så mycket bättre med den men det ör ju lätt att vara efterklok.
    När vi vöntade andra barnet gick jag med den inställningen att bara nån del av förlossningen går ”enligt boken” är jag nöjd och jag fick en ”normal” förlossning men ingen bebis på bröstet eftersom hon först mådde dåligt men hon kvicknade snabbt till och fick vara hos mig på bb. I jömförelse med första förlossningen var den näst intill perfekt och jag har ända sedan dess njutit mig igenom första bebistiden. What does not kill you makes you stronger och de passar minsann in på första barnet vs andra barnet i vårt fall! Jag tar de så mycket mera med ro nu. Enda jag sörjer är att jag inte fick uppleva ett glatt första år med vår förstfödde!

    Gilla

    • Vad gripande att få höra din berättelse. Jag tror många gånger att stoltheten kommer lite i vägen för att ta emot hjälp. Vi har diskuterat kring detta vid rådgivningen och de vet hur jag känner, det känns så skönt (positivt med att bo på en mindre ort = mer tid för patienten). Vad roligt att andra förlossningen slutade bättre, måste ha varit en verklig lättnad! Roligt att du delade med dig. ❤

      Gilla

      • Vad bra att du har bra kontakt på rådgivningen! Det hade jag också men det var nog stoltheten som ställde till det. Ibland borde man strunta i det där med att vara så ”duktig” och klara sig själv.

        Hoppas i alla fall att ni får en riktigt fin fortsättning på bebistiden! Det är så intressant att följa er eftersom vår dotter är nästan lika gammal som er (12 veckor idag).

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s