Tankar om döden

Jag har varit med så många gånger då människor dör. Jag har hållit handen på den döende, hört det sista andetaget och se blicken bli glasartad, bröstkorgen bli stilla. Monitorn larmar att den inte klarar av att mäta de vitala funktionerna längre, man stänger snabbt av. Jag har försökt säga de rätta sakerna åt de anhöriga, eftersom jag vet att de för alltid kommer minnas det man sagt, ordagrannt. Det är ännu svårare att göra det i telefon eftersom man inte kan ta den anhöriga i handen eller lägga handen på axeln för att lugna och trösta. 

Sen jag själv blev mamma har min relation till döden förändrats. Det är svårt att exakt säga hur, men jag tänker oftare på döden.  Förr såg jag döden som något lika naturligt som att äta, det var ett fenomen som bara fanns. Jag är inte så kaxig numera om vi säger så. Jag är bara 25 bast men har ibland redan åldersnoja, då jag tänker på hur fort tio år egentligen har gått, eftersom det känns som igår då jag tog mopokort. Livet går fort undan, det är inte bara en kliché. Jag har hunnit avverka en fjärdedel av det redan, trots att det känns som om jag bara börjat. Tror det gör en lite mer ödmjuk?

Jag får ibland känslan att jag vill ta med de jag älskar i ett hål under jorden, bort från ondska och sjukdom och bara leva där i någon sorts kärleksfull symbios, lite som Alice i underlandet. Älska varandra, njuta till fullo och vara i fröjd. Lyckligt ovetandes av omvärlden, utan att behöva tro att en katastrof lurar kring hörnet. Det är just den biten jag måste jobba på – att våga leva ut lyckan i nuet. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s