Att vara småbarnsförälder och kandidat i kommunalvalet, del 2

Här har det ekat tomt. På söndag är det den officiella valdagen och luften här i vår lilla kommun nästan darrar av spänning. Jag kan sammanfatta de senaste veckorna med ett klassiskt uttryck: ‘Det är mycket nu’. Indirekta följder är att huset liknar ett bombnedslag. Daniel har jobbat extra mycket nu till råga på allt och ofta kommit hem sent om kvällarna. Jag gör det absolut nödvändigaste som t.ex. lagar mat och dammsuger (ett måste att göra minst en gång dagligen, annars äter Ronja upp allt skräp som dras in) men allt annat har fått ligga på standby. Däremellan har jag på något vis fått tryckt in lite aktiviteter, såsom styrketräning, för att inte tyna bort totalt under dessa tider.

Egentligen är det nästintill fysiskt omöjligt att vara uppställd i kommunalvalet med ett barn under ett år. Det går just och just där över smärtgränsen ifall man har en mycket förstående och stöttande partner och även egna föräldrar som ställer upp som barnvakt. Ronja är såpass nyfiken och ”oflexibel” att hon absolut inte skulle hållas inom rutinerna om hon skulle vara med på valturnéerna vi haft här i kommundelarna, utan det skulle resultera till skrikiga nätter p.g.a. övertrötthet och allt som därefter kommer på handel. Det är inte värt det helt enkelt, hur charmigt det än vore att ha en 10-månadsbebbe med sig.

Tro mig, jag har ifrågasatt mitt beslut att ställa upp flera gånger. Senast idag, då hon grät och skrek och klamrade fast sig i mitt byxben på samma gång jag svarade i telefon och försökte diska ur hennes pipmugg på samma gång. Hon kräver ofta min uppmärksamhet till 100% och tål inte ifall jag sitter vid datorn, eller läser nyheterna på telefonen. Jag misstänker att det beror på den pågående utvecklingsfasen, men som förstagångsförälder grubblar man ändå över ifall den här fasen på något vis går att koppla ihop med att jag varit borta mycket mer än vanligt på kvällarna. Och ja – det är klart att mammasamvetet har fått sig en törn.

Men politiskt sett är vi definitivt på slutspurten nu. Det är den här veckan ut, sedan kommer förhoppningsvis den där tiden tillbaka, då vi kunde fråga oss: ”Vad ska vi hitta på ikväll?”. Som livs levande kontrollfreak längtar jag efter den tiden då jag hade lite mer koll. Tvättberget var mindre, Ronjas kläder i någotsånär ordning, inklusive mina egna. Maten lite mer genomtänkt och vi åt samtidigt på kvällarna alla tre, istället för att ofta mötas i dörren.

Man kan fråga sig varför jag frivilligt utsätter oss för det här. Men det ligger timtal övervägande bakom mitt beslut. Och då det kommer till kritan är faktiskt Ronja den huvudsakliga orsaken till att jag ställer upp. Det är hennes framtid detta gäller. Jag vill göra så mycket som möjligt för att ge henne en trygg och bra kommun att växa upp i.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s