Kort uppdate som ändå blev jättelång

Av någon anledning har ögonlocken en tendens att bli riktigt tunga precis då det vore bra läge att surfa runt lite och plita ner några rader. Men så är det. Jag lider av någon sorts politisk krapula varvat med en överdos sociala medier (där 90% av all valreklam ju sker these days). Så jag taggar ner helt enkelt. Återhämtar mig. Fokuserar på Ronja så mycket jag bara kan och tar dagarna som dom kommer. Mer kan jag inte göra.

I vetskapen om att jag kommer att börja hoppa in på jobbet som sporadisk helgvikarie, knackar verkligheten ändå lite på dörren. Planen är fortfarande den samma; jag börjar jobba sådär officiellt i höst, ifall jag får ett ‘bra’ vikariat eller varför inte fast tjänst (vilket självklart skulle vara det ultimata). Tanken att göra några jobbskift nu som då får mig att känna blandade känslor. Jag är inte alls orolig eller har dåligt samvete över att Ronja ska vara med Daniel i över 8 timmar, utan mer över hur jag själv kommer att reagera. Man är ju ändå lite ringrostig efter över ett år hemma. Å andra sidan älskar jag mitt yrke och ser fram emot att åter en gång få vara en del av gemenskapen, det ibland rätt höga arbetstempot, människomötena, att utvecklas och att upprätthålla yrkesskickligheten. 

Jag tror att alla förstagångsföräldrar tänker samma tanke då de kommer tillbaka på jobbet: tänk om jag har ändrats så mycket att folk reagerar? För så känner jag mig. Jag har gjort mitt livs största förändring både mentalt men även på andra plan. Ens värderingar och känsloliv har fått helt andra dimensioner än tidigare och ibland kan jag nästan skämmas då jag tänker bakåt. Relaterat till mitt yrke så tror jag också att jag har fått fler ”verktyg” som liksom kom på handel då jag blev mamma. Jag måste minnas att använda dem. 

Jag har även filosofierat mycket de senaste dagarna. Jag har fått ta del av glädjande nyheter men även oroande och sorgliga besked som påminner en om hur skört livet faktiskt är. Livet kommer alltid att vara orättvist, trots att det är så omöjligt att acceptera det. Och det har i sin tur fört tankarna vidare till min bortgågne morfar. Jag har tänkt på moffa väldigt ofta, speciellt nu under de sista valkampanjsdagarna. Vet ni, han skulle ha varit eld och lågor av iver över mitt deltagande. Han skulle ha pushat och hejat, delat ut flyers och argumenterat med folk han kände. Jag har faktiskt haft moffa med på ett mentalt plan under valkampanjen. 

Nu ska jag verkligen avrunda, det är mycket på schemat imorgon, för att sedan åka till föräldrarnas mot eftermiddagen. Måste skriva en to-do-list för att få gjort allt. 

Men glad påsk på er! Här har jag filmat en snutt från grannens åbro.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s