Inlägget som tog en vecka att skriva

Det här inlägget har som rubriken lyder, tagit exakt en vecka att skriva. Varje skrivtillfälle har skett i vanlig ordning då Ronja somnat ute i vagnen. Börjat knappra ner några rader, blivit avbruten då fröken börjat gråta, komma in tillbaka efter att ha fått henne att somna om, kommit på att jag måste göra någonting annat mycket viktigare än att blogga och där har det lämnat. Och så på repeat följande dag igen. Men ikväll ska jag få publicerat det här rätt meningslösa inlägget. Väl.

Det där med att världen krymper då man är hemma, är ett begrepp jag kan relatera till. Jag vet att jag är en av dom som får anstränga mig lite, för att inte falla dit. Jag trivs tyvärr inte med att världen blir liten, på grund av att jag sen efteråt får någon sorts morkkis som är så mentalt tung. Det är ju förstås helt okej med att världen blir mindre då man är hemma på heltid, ja det är väl rent av det absolut naturligaste för människan. Men alla är vi olika.

Jag har även gått och blivit så sjuttons filosofisk på sistone. Det har hänt en hel del i min omgivning som inkluderat både födelse, död och allt däremellan. Saker som får mig att reflektera. Jag återkommer alltid till samma sak: man borde sluta tänka ‘sen sak jag’, ‘sen då Ronja är så stor’ och så vidare. Det om det.

Men nu ska jag faktiskt låta världen krympa en aning, för en kort tid. Kommunalvalet drog mer must ur mig än vad jag anat och jag återhämtar mig fortfarande. Ronja har haft en väldigt gnällig vecka bakom sig och nätterna har varit absolut värst – gnäll och skrik var 20:e minut, natten igenom, i en veckas tid som sagt. Jag hade lite funderingar om att hoppa in på jobbet någon söndag nu som då och jag hoppas verkligen att vi börjar sova bättre tills dess.

På tal om att samsova som jag och Ronja gör (och jag erkänner, Daniel sover skilt för att orka jobba, sen får jag sova ut under helgen) är det märkligt hur naturligt det blir. Det är det absolut enda jag kan tänka mig göra och jag sover väldigt dåligt de gångerna som Ronja inte sover bredvid mig. Någonting fattas liksom. Spjälsängen är fortfarande inte ett alternativ (tror inte heller att vi kommer att använda den till något annat än klädförvaring) eftersom jag inte orkar ta den där kampen med min väldigt kränkta och hysteriska dotter som mest av allt vill ligga nära, nära mig. Det är dessutom totalomöjligt att lyfta 11,5 kg ergonomiskt ur den. Jag misstänker att den säng Ronja kommer att sova i till näst blir en barnsäng. Ni vet, en lite mindre säng än en vanlig, med den där kanten som hindrar henne från att rulla ut ifall hon rör på sig under sömnen. Med den här farten är det ju inte så länge tills hon kan ha en sådan. Klichén om att småbarntiden går snabbt undan är verkligen sann.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s