Vi har en ettåring!

I förrgår var det ett år sedan vår Ronja kom till världen. Det känns så otroligt stort, får nästan gåshud då jag tänker på den dramatiska förlossningen och de rätt förvirrande dygnen efteråt. Vi har klarat bebistiden med andra ord, för visst slutar barn officiellt vara bebisar då de fyller ett år?

Jag kommer troligen inte att skriva fler månatliga utvecklingsinlägg längre, men troligtvis ett längre vid 1½ år och sedan vid två. Det är ju trots allt det första året som är så nytt och spännande – att barnet ska lära sig växelverkan, härma, prata, öva koordinationen, äta, dricka, krypa och gå.

I torsdags firade vi Ronja med tjocka släkten. Det vankades tacopaj och gräddtårta. Både min mommo och min fammo hade bidragit med dopp. Hade gjort en egen födelsedagstårta åt Ronja, en cheesecake med mango och banan, helt utan socker. Är tacksam över att vi fick testa receptet hos vännen i Nedervetil då vi var där på besök för ett par veckor sen. Tårtan var perfekt konsistens för henne och innehöll välbekanta smaker, om än i lite vackrare format.

Den inplanerade ettårsfotograferingen som skulle ha ägt rum i tisdags, fick vi boka om. Orsaken var att Ronjas kindtänder är på kommande och hon har varit helt olik sig från i lördags, ända tills i förrgår. Jag hamnade att ge henne maxdos värkmedicin under tre dygns tid för att hon alls skulle kunna vara. Märkte att hon fick sån otrolig smärta så fort medicinen gick ur kroppen och blev nästan helt hysterisk på samma gång hon försökte riva sig i munnen med händerna. Hemskt att se som mamma och jag är inte alldeles för försiktig med att medicinera, då det är det enda man kan göra för att hjälpa henne (kalla saker ville hon nämligen ej ha). Till all lycka är vi nu fjärde dagen utan värkmedicin och man börjar känna en kindtandskant som trängt igenom tandköttet. Hela tandkronan ska ännu upp, men tror att det värsta är förbi för tillfället.

Ronja går förresten helt nu! Det är nog det största som hänt på utvecklingsfronten. Egentligen började hon redan på morsdan, men då kröp hon ändå lite mellan varven eftersom det gick snabbare. Nu vill hon hela tiden gå och nöjer sig inte med att bli buren från punkt A till B, utan vill ta sig fram för egen maskin. Hon har också lärt sig ta sig ner ur soffan, men slipper inte ännu upp själv.

Hon pratar på sitt eget språk. Många ord är imitationer, men ibland låter hon som någonting alienaktigt eller en kalkon. Jag vet, inte så smickrande beskrivning, men det är det jag främst kommer på. Men ord som ”tack”, ”mamma”, ”pappa”, ”där”, är mycket välanvända.

På matfronten har ingenting nytt hänt. Vi kör på samma linje ännu, med mest puréer och ”trygg” mat, eftersom jag är räddare än rädd att hon ska sätta i halsen och få en luftvägsobstruktion. Det har varit nära ögat tillräckligt tycker jag. I samband med krånglet med kindtänderna började hon vägra i stort sett all varm mat förutom gröt, så hon har i en veckas tid levt på just det, samt fruktpuréer och turkisk yoghurt. Kanske det svänger småningom.

Nätterna är i stora drag likadana som förr, men jag ammar henne inte förrän klockan är 03 på natten. Jag är inte så stålsatt, att jag skulle orka få bort nattamningen ännu. 1-3 gånger per natt ammar vi fortfarande, vilket känns överkomligt så länge jag inte måste jobba. Den dagen det blir dags för jobbstart är avvänjningen ett faktum, men vi tar det då. Samma sak med ”perhepeti”. Ronja har inte sovit en endaste natt i sin spjälsäng under det här året, men jag tycker att det för det mesta är mysigt att sova riktigt nära och jag märker att hon njuter av närheten och tryggheten, vilket bidrar till att nattningarna har gått utan gråt hur många månader som helst nu. Vilken tur att man själv får bestämma hur man ska ha det!

Eftersom vädret äntligen blivit lite varmare, har vi kunnat vara ute mer och mer. Ronja trivs utomhus och är så otroligt energisk. Dock stoppar hon allt i munnen hela tiden, så det är ett evigt vaktande. Som den typiska ettåringen hon är, har hon noll självbevarelsedrift. Ronja fick ärva sina kusiners stora, sexkantiga sandlåda som Daniel hämtade härom veckan. Nu ska vi bara få tag i lite sand, så hoppas jag att hon hålls sysselsatt på samma ställe en lite längre stund.

Så mycket kärlek.

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s