Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Annonser

8 thoughts on “Mest personliga inlägget på länge

  1. Jag ser nog bara fördelar med att ha flera år mellan barnen, så att få ett till nära inpå bara för Veras skull känns int alls som ett alternativ. Dels blir de typ lika ofta bråk som lek mellan barn som e nära i ålder, och dels tänker jag att de kommer ha nytta av varann resten av livet så mellanskillnaden kommer suddas ut efterhand. Jag har alltid varit närmst min syster som är sex år yngre trots att jag har tre syskon närmare mig själv i åldern, och jag hadd aldrig nytta av min bror som var ett år äldre utan var livrädd för han ända upp till tonåren (lärd mig tydligen att släng mig ur babysittern vid typ två månader för att jag måsta fly från han 😅).
    Såklart de finns fördelar med syskon nära i ålder, men tror också att vänner till barnen kan ersätta ti viss utsträckning, med socialt samspel och så.
    Så jag tycker absoluuut int att du ska känna dig självisk eller nå! Lita på dig själv å ditt beslut så läng de känns bra för dig! 👊 (de e ju trots allt du som ska genomgå allt igen)

    Liked by 1 person

    • Tack för kommentaren och din erfarenhet 🙂 Själv har jag en 3 år yngre syster och upplever att det har varit en helt okej ålderskillnad, vi har haft bra sällskap av varandra, men haft våra egna kompisar ochvåra egna lekar 🙂 Och tack för pepp!

      Gilla

  2. Ooojaa, efter första barnet var nog både jag och mannen avskräckta. Hade en relativt lätt graviditet men förlossningen och bebistiden var allt annat än rosa moln. Det tog nästan 5 år innan vi vågade på nytt och de var de bästa vi gjort! Vill påstå att första året som tvåbarnsmamma har varit det bästa i mitt liv. Att vänta 5 år passade oss, tror inte mitt psyke skulle ha klarat det mycket tidigare. Nu känner jag dock helt annorlunda, skulle bra kunna tänka mig en trea snart trots att planen hela tiden varit två barn.

    Har man varit med om nåt traumatiskt i samband med graviditet och förlossning tror jag det är viktigt att inte stressa med nästa barn bara för att man ”borde”. Sen när de väl är dags är det bra att prata igenom sina rädslor med proffs. Jag fick bra hjälp med det från rådgivningen under min andra graviditet.

    Liked by 1 person

    • Tack för kommentaren! Jag känner precis som du, att jag inte heller skulle fixa den psykiska biten på länge ännu. Tror det i vårt fall faktiskt lutar mot 5 år (känns så i dagsläget iaf) och ju mer jag tänker på att vi inte behöver ha bråttom, desto mer avslappnad blir jag. Jag ska prata vid både pelkopoli men även kanske psykolog ifall det blir fler barn. 🙂

      Liked by 1 person

  3. Har mang gang tänkt att ho sku JAG klar åv att vara gravid å haa en 2 åring i huuse.. Om ja sku ha tokan graviditet som ja hadd me C. Spyd, å sovd me idzinom duune. Och, om man har en mycket livlig gosse från förr å om man råkar få en baby som har kolik elder vill mest ligg vi tisse, ho löiser man he. Toko grublar jag på tå åter. Så nej, en sak åt gången! 😀

    Liked by 1 person

    • Ja, precis söis tänker ja å! Ja sko int ha klara åv ti ta hand om naan aader än me sjölv under 1:a å 3:dje trimester! :O Tack för et du kommentera 🙂

      Gilla

  4. Jag förstår dig helt, för det tog år förrän vi vågade ens tänka tanken om ett syskon. Iom med mig HG-graviditet då jag spydde konstant och var helt ur spel – så jag skulle ju inte ha kunnat sköta om en liten baby eller litet barn. Så vi ville helt klart vänta några år, och det blev ju tyvärr en likadan graviditet men nu var ju Liam ändå äldre. Och kan bara konstatera att den här 4 års ålderskillnaden för tillfället är helt ljuvlig 😀
    Och ni hinner nog, om ni så vill!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s