Hälsa och ohälsa

Vilken vecka det har varit. Har spenderat drygt 2 dygn på sjukhus och kom hem igår. Trots allt strul under graviditeten, tog allt detta priset av ohälsa. Jag skojar inte då jag säger att gallsmärtorna jag hade, faktiskt var värre än förlossningsvärkarna. Oxanest (narkotikaklassad värkmedicin) var det enda som tog bort smärtan, så att jag kunde sova. I skrivande stund mår jag faktiskt mycket bättre, men klarar fortfarande inte av att lyfta tyngre grejer än ett mjölkpaket. Gallan ska opereras bort den 17:e augusti, äntligen. Och förstås fortare än så ifall det krävs. Hoppas så innerligt att det ska vara lösningen på detta och att inga fler åtgärder behövs efter det.

Som om man inte hade tillräckligt med ett nydiagnosticerat malignt melanom. Men jag vägrar vara bitter, försöker göra tvärt om och känna mig tacksam. Det var ju egentligen ganska bra tajmat att kroppen började strula precis just nu. Två flugor i en smäll. Det 10 cm långa såret på benet är verkligen ingenting i jämförelse med min ömma buk som jag hela tiden måste akta, så att Ronja inte klämmer på, eller i värsta fall sparkar till.

I efterdyningarna av mitt välbehövda läkemedelsrus blev jag smått eftertänksam. För det första slog det mig hur tokigt det kan bli på läkarronden ifall man är som jag – en mycket vetgirig och rätt påläst person, men just då är så pass nerdrogad att man inte kommer sig för att ställa alla frågor man tänkt, utan bara nickar medgivande och tror sig tycka att allt är klart som korvspad. Detta hände alltså mig och det känns väldigt harmt att jag missade det unika tillfället att få diskutera mitt tillstånd riktigt ordentligt (jag ringde upp avdelningen då jag kom hem och diskuterade genom det viktigaste, men känner mig ändå inte helt tillfredsställd eftersom det ger så mycket mer att diskutera face-to-face). Jag ska verkligen bära detta med mig då jag återgår till yrkeslivet. Vilken lärorik vistelse detta har varit trots allt. Personalen på både samjouren, avd. 10 och dagkirurgin var också som väntat riktigt härliga och jag litade på dem till 100%.

För det andra konstaterade jag hur otroligt dålig man kan bli på en kort tid. I fredags körde jag ett kort och koncist styrkepass, där jag bl.a. lyfte mer än min egen kroppsvikt i knäböjen och kände att det skulle ha funnits krafter till att öka vikterna med ganska många kilo. Idag orkade jag knappt gå till postlådan i snigelfart eftersom det ömmade så otroligt i magen. Det faktum fick mig att uppskatta min kropp ännu mer och blev om än möjligt, inspirerad till ännu mer seriös träning. Att kunna stärka sin kropp är det bästa man kan göra, ett riktigt privilegium.

På något vis har jag en känsla att det kommer att svänga till det positiva här inom några veckor. Först ut är provet från patologen ang. om melanomet har spridit sig eller inte. Det lär ska ta två veckor innan det är klart. Sen blir det galloperation och några jäkliga dagar efteråt. Sen – om allt är okej, då ska det minsann firas. Inte med sprit och flottig pizza kanske, men någonting ska vi definitivt hitta på. Jag vågar dock inte ta ut allt för mycket i förskott. Någon sade att man ska förvänta sig det bästa, men vara förberedd på det värsta.

 

img_5799.jpg
PS! Tack för allt pepp på både insta, textmeddelanden och här på bloggen! Jag kanske inte har hunnit svara på allt, men läst med en värmande känsla i hjärtat! ❤

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s