Om Ronjas första svampäventyr, som kunde ha slutat riktigt illa

Att ettåringar är lite för snabba då de inte borde vara det, är knappast någon nyhet. Men jag är fortfarande paff över hur snabbt det gick igår då Ronja drog upp en svampbit ur gräsmattan och stoppade in den i munnen och svalde. På loppet av en halv sekund! Jag hann ingenting trots att jag stod några meter ifrån henne och rusade fram till henne och försökte få syn på ytterligare svamprester i munnen.

Faktum är att det har börjat växa rätt mycket svamp i vår gräsmatta, små beigeaktiga saker med smal fot, samt med brunfärgade lameller under hatten. Jag ringde förstås direkt till giftinformationscentralen, men blev dessvärre inte nöjd med responsen därifrån. De menade att det i regel inte brukar finnas farliga svampar på gårdsplaner, utan att sådana finns i skog och mark. Vilket svar, kan man tycka. Men de uppmuntrade mig till att själv ta reda på vilken sort det var, trots att jag mycket noggrant beskrev svampens utseende i telefon. Som sagt, jag var inte helt nöjd med svaret därifrån. Här är förresten en bild på eländet, lånat från Wikipedia eftersom de var identiska våra svampar:

Ronja var dock helt sig själv, sprang på som vanligt. Hon blev dessutom hungrig och törstig och åt över 2 dl fruktpuré samt drack 1 dl vatten. Bra att späda ut vad det än var, tänkte jag. Jag visste ju att man inte kan mycket om svampar på sjukhuset heller och kommer således att kontakta giftinformationscentralen igen, för att få samma urvattnade svar. Vi hamnade alltså att på något vis ta reda på vad det var för sorts svamp, för att alls kunna gå vidare. Jag kunde dock utesluta de absolut mest giftiga svamparna ganska på en gång, eftersom de inte alls liknade svampen Ronja åt, vilket i sig själv var en lättnad.

Jag stoppade Ronja i vagnen och gick snabbt över till vår hjälpsamma granne (som är kunnig inom mångt och mycket, samt chef inom brandkåren). Hon råkade ha en bekant här i byn som var rätt kunnig inom svampsorter. Vi åkte dit alla tre och visade upp svampburken. Det började luta misstankar om att detta var fråga om sorten Toppslätskivling, som dessvärre är en s.k. drogsvamp och kan ge psykedeliska effekter. Det finska namnet är Suippumadonlakki. Hon lovade inte att hon visste med hundra procents säkerhet, men hon hade starka misstankar. Som tur mådde Ronja ännu riktigt bra i detta skede. Vi var alla överens om att vi konsulterar samjouren då vi kommer hem.

På den korta vägen hem stannade vi då vi märkte att en gemensam bekant till oss båda, som är polis, stod vid ett vägskäl tillsammans med två kollegor och deras polishundar. De var i tjänst men skulle på någon hundövning. Alla tre poliser kunde utan tvekan konstatera att detta var svampen vi misstänkte att det var, dvs. drogsvampen, alltså toppslätskivlingen. Om tre poliser var av den åsikten, behövde vi inte spekulera desto vidare. Vi svängde av hemåt och jag ringde samjouren och berättade läget. De konsulterade barnläkare och vi beordrades komma in till barnavdelningen direkt.

Väl framme togs det rutinkontroller samt blodprov, varav alla var normala. Barnläkaren hade också konsulterat giftinformationscentralen, men fått exakt samma svar som vi fick, dvs. att det inte är sannolikt att farliga svampar växer på gräsmattor på tomter. Personalen var mycket tacksamma över att vi tagit reda på svampens sort innan vi kom dit och litade definitivt på polisens omdöme. Ronja hamnade att dricka medicinskt kol för säkerhets skull. Jag insisterade på att testa blanda det med någonting sött och ge med sugrör, innan vi skulle hamna ta till näs-magslangen. Till vår stora lättnad drack hon den kolsvarta blandningen på ca. 1 dl, innehållande hallonsaft med Carbomix. Vi var så lättade över att inte behöva utsätta henne för slangen! Och Ronja borde ha fått symtom inom den första halvtimmen om hon skulle ha ätit en tillräckligt stor bit. Nu hade det gått över två timmar.

Vad lärde vi oss av detta? Lita inte på giftinformationscentralen. Jag ska ge dem feedback i ett mail, som jag har på gång. Enligt polisen växer dessa drogsvampar lite här och där och är inte alls ovanliga just på privata gräsmattor. Och som en vink till alla småbarnsföräldrar! Kolla era gräsmattor! Svamparna är mindre än vad man skulle tro, men småbarn hittar ju allt… Jag upplever att det funnits mer svamp under de skuggigare delarna av tomten, men även hittat ett fåtal svampar där solen gassar.

Jag känner också stor glädje över att bo här mitt i Kronoby centrum, där alla känner alla och folk hjälper till då det behövs. Utan grannen och Poliserna skulle detta troligtvis ha blivit en mycket mer komplicerad historia.

Annonser

6 thoughts on “Om Ronjas första svampäventyr, som kunde ha slutat riktigt illa

    • Jamen precis! Och jag blir så irriterad då jag tänker på hur giftinformationscentralen försökte lugna ner oss. Och tydligen kan drogsvampar hittas precis var som helst, allt från gårdsplaner till bakom stall/fähus och även parker! :O

      Gilla

  1. Har också gräsmattan full av dessa, eller brukar vara full, i år har jag inte sett många exemplar. Kanske för kallt eller så har de förhoppningsvis dött ut av okänd orsak. Men hursomhelst så är yngsta 7 så dom är inte längre i den åldern då dom kryper runt och smakar på allt. Men problemet återkommer väl om en närmare 10 år om svamparna finns kvar och dom inser vad svamparna är. Får väl klippa gräsmattan 2 ggr per vecka då…

    Liked by 1 person

    • Och här hos oss lär det ska finnas mer svamp av den här typen, än åren före. Idag klippte jag gräsmattan så kort det bara gick, men konstaterade att en och annan jäkel fortfarande lämnade kvar, dom är ju ändå såpass korta… Man får hoppas att sånt inte är ”häftigt” om 10-15 år längre, jämförbart med att t.ex. tobaksrökningen har minskat rätt mycket bland ungdomarna…

      Gilla

  2. Har slemskivling här på gården men har från början lärt dottern vad man får sätta i munnen eller inte för svampar så vår nuvarande 4-åring är som en hök på alla kompisar så ingen får för sig att röra inte tillåtna svampar, men med yngre så måste man själv vara höken för allt kan slinka in … Finns en del giftiga bär i många trädgårdar som jag nog varit ännu noggrannare med, liljekonvaljens små röda bär t.ex.

    Liked by 1 person

    • Jo, jag försöjer också vara konsekvent redan nu eftersom vi också har liljekonvalj. Men en ettåring är en ettåring. Tar väl en tid för att hon ska förstå allvaret i det. Väldigt utmanande ålder!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s