Älskar att bo här

Älskar den här tomten mer och mer för var dag. Det ligger någonting lite magiskt över den nu såhär sommartid. Trädgården i sig är mycket vildvuxen, men det är ett koncept jag gillar framför perfekt, ogräsfritt och välansat. Hålls mina tomatplantor i växthuset lagom fuktiga, samt gräsmattan klippt, är vi nöjda.

Tomten är formad som en udde, med ån runtomkring ena halvan. Fågellivet är tydligen mycket rikt här, vilket antagligen beror på närheten till åvattnet. Vi har haft storspovar, skäggdoppingar, alldeles för mycket fiskmåsar, änder, tofsvipor, med mera. Jag kan inte så många fågelarter men har fått Googla en del.

Träden är väldigt gamla, vissa över hundra år. På den första bilden visas gårdens troligtvis äldsta björk, som lär ska vara äldre än själva huset. Det betyder innan 1896. En lummig ek växer längst ut på udden, men annars är det mest björkar hela varvet runt.

På den tredje bilden ser man vårt hus, från andra sidan ån. Som man kan se är vattnet väldigt lågt just nu, vilket gör att man antagligen skulle kunna gå över med ett par högskaftade gummistövlar. Har dock inte testat ännu.

Mitt miniväxthus ser på ett vis alldeles löjligt litet ut i jämförelse med tomtens bastanta storlek, men jag gillar kontrasterna. Från en ytterlighet till det andra liksom. Funderar på att tillverka någon sorts nock till växthuset, med en massa utsågade spiror som går i lite viktoriansk stil, men det är bara en tanke än så länge.

Nu ska jag låta bilderna tala för sig själva.

Ett hej från kvisten

img_5447

Skulle bara säga hej. Det är nästan två veckor sen jag skrev någonting sist. Har helt enkelt varken haft tid eller lust att sitta och knappra på datorn eller telefonen. Här sitter jag och dricker en kopp te i vår kvist och bjuder er på en lite slafsig selfie.

Kort uppdatering om livet i sin enkelhet: Vi har verkligen njutit dessa varma dagar. Pynjat på med små projekt, i den mån lillchefen tillåtit. Spenderat så mycket tid som möjligt utomhus och Ronja har invigt sin nya UV-dräkt, helt fantastisk uppfinning! Huset har sett ut som ett bombnedslag men mina fräknar är desto fler. Ronja har sovit med Daniel hela veckan och vi har därmed inofficiellt inlett någon sorts sömnskola. Jag har alltså fått sova ostört till 05.30 varje natt och det känns bra i kropp och själ. Har även axlat sjukskötarrollen ett par skift sen jag sist skrev och det kändes välbehövligt för plånboken men även för psyket. Har även passat på att kolla hela säsong 5 av OITNB. Ah, vad jag älskar den serien.

Annars har här varit normalt mycket full rulle. Har haft barndomsvännen M och hennes dotter på besök. Vi åt grillat utomhus för första gången i år, det är alltid någonting extra. Som vanligt gick klockan för fort och man insåg att man inte hunnit prata om en bråkdel av allt man tänkt eftersom man hela tiden blev avbruten, det är verkligen småbarnlivet i ett nötskal. Som tur bor vi rätt nära varandra. Igår spenderades en heldag hos föräldrarna vilket gjorde att jag tog mig ett par timmar egentid på stan. Sist men inte minst kom min pilotkusin häromkvällen på ett spontanbesök i samband med flygningarna mellan Kronoby-Sthlm och det är alltid lika roligt att träffas.

Som ni märker har jag samlat på mig många positiva händelser under samma vecka och  känner mig extra tacksam. Jag måste också ibland påminna mig själv om att glädjas över att jag får vara ledig, eftersom jag fort tar det för givet. Jag kunde ju lika bra flänga fram och tillbaka i sjukhusets långa korridorer 38,5 timmar i veckan.

Härliga sommardagar åt folket!

Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.

 

 

Pressen på oss

Det kan väl inte ha undangått någon att det ligger en sorts dold press på kvinnor över 25. Studierna är oftast klara, du kanske har en stadigvarande partner och ett hem. Karriären ska börja blomstra och du ska fixa fast tjänst. Helst familj redan, eftersom få arbetsgivare är intresserade att anställa någon som de vet lämnar på mammaledigt inom några år. Så med andra ord skulle du ha behövt studera och få barn på samma gång, för att få båda sakerna överstökade. Observera sarkasmen.

Eller så finns det kvinnor som vill vara hemma med sina barn så länge det bara går. Men efter x antal år hemma på låga bidrag har ju karriären stått stilla! Du har noll erfarenhet som räknas, alla tjänster kräver minst 5 års arbetserfarenhet och helst av allt inom just den inriktingen av jobb. Så du har tyvärr ingen chans. Tackåhej liksom. Du ska kämpa som en jävel, armbåga dig fram och lägga ut dig hårdare än vad en man någonsin hamnar att göra för motsvarande tjänst – för att få en ärlig chans.

Hemma med sjukt barn – dagispersonalen ringer ofta först åt mamman. Även fast mammans jobb är svårare att slitas ifrån än pappans. Mammasamvetet är även en effektiv hake. Klart hon hämtar sitt barn. För att slippa den där jämlikhetsdiskussionen med sin man, trots att han kanske har lättare att slita sig från jobbet än henne. Och trots att hon vet att han har lika stor skyldighet som henne, sådär i teorin alltså.

Barnkalaset. Julafton. Midsommarafton. Venetziaden. Hon skriver listor, handlar, dekorerar, bakar, stressar sig tokig och planerar. Har någon bett henne dra hela lasset eller antar hon att det är så?

Och vart ville jag komma med den här smått flummiga texten?

Jo. Många gånger kommer de dolda kraven från oss själva. Det är ingen som bett om att hemmet ska vara tiptop inför barnkalaset – och tänk hur det ändå ser ut efteråt. Du får ingen guldstjärna i kanten som ”årets förälder” bara för att du alltid för och hämtar från dagis istället för att dela upp det. Ingen belönar dig över hur bra du är att organisera ditt liv – för att köra dubbla pass på jobbet då det kört ihop sig för att du stannat hemma med sjukt barn. Speciellt inte din partners arbetsgivare.

Det är här som mannen kommer in. Vad finns det för dolda krav på honom? Finns det? Jag tror att vi måste börja diskutera vidare för att få spräckt hål på våra egna dolda krav. Vi måste visa att de här kraven på oss faktiskt finns och skapa förståelse. Börja ifrågasätta. Vara lite envis eftersom det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta. Är man uppväxt med att det bara är de kvinnliga familjemedlemmarna som ställer till och ställer upp, kan det vara en lång process att faktiskt ändra sig på riktigt, båda för en själv men inte minst för mannen.

Tankar och åsikter är alltid välkomna!

Vill du spinna vidare, rekommenderar jag den här podden. Så otrolig igenkänningsfaktor! –> Penntricket, avsnitt 11

Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.