Höstkänslor

Hästen är sannerligen förändringens tid.

En kär släkting och granne somnade in igår och med ens kommer vår gemytliga  Perjönsbacke aldrig bli sig densamma igen. Tomrummet efter henne är väldigt påtagligt, löven faller mycket stilla och hennes röst ekar ännu i huvudet på mig. Hon var så entusiastisk över att vi flyttat hit och tyckte så mycket om Ronja. En stark och levnadsglad kvinna, så saknad.

På tal om starka kvinnor måste jag stolt konstatera att jag är omringad av dem. Hela varvet runt. Ronja har många starka förebilder i sin närhet då hon växer upp, vilket gör mig varm i hjärtat. Och tacksam över att ha fått bo sida vid sida med kära M i dessa dryga 2,5 år vi bott här.

Förändringarna är faktiskt fler till antalet. Jag har även fått jobb och börjar i mitten av den här månaden. Ronja börjar således på dagis och vi har redan inlett inskolningen. Det går sådär, men skulle definitivt kunna vara värre. På fredag ska hon vara själv på dagis i en timme och jag är hoppfull om att det kommer gå bra.

Jag ska väl avsluta med att påpeka att det blir en bloggpaus på obestämd tid. Har inte tillräckligt med tid och inspiration för att hålla igång här. Min fritid går mest till det där vanliga; familjen, hemmet och träningen. Ibland känns det definitivt som om dygnets alla timmar inte räcker till och jag aldrig kommer mig i säng. Värre blir det också i och med jobbstart och allt som hör till. Så bloggen får ge hädan en stund. Take care!

 

 

Annonser

Sevendays Bucketlist

Sevendays kom ut med en ny lista, nämligen en bucketlist. Listmänniska som jag ju är, kunde jag inte motstå frestelsen. Det här skulle bli svårare än jag trott eftersom man ändå vill hålla sig realistisk med tanke på att man inte längre är 19 år och totalt oberoende.

  • Hit vill jag resa: Australien och Nya Zeeland under samma resa.
  • Det här vill jag äta: Skaldjursplatå!
  • En artist jag vill se live: John Mayer.
  • Det här vill jag uppleva: Ronja växa upp och få barn och barnbarn. Vad annars?
  • Ett språk jag vill lära mig: Spanska.
  • En sport jag vill prova på: Segling.
  • Här vill jag bo: I vårt GRUNDRENOVERADE hus.
  • Den här boken vill jag läsa: DaVinci koden (aldrig tagit itu med den).
  • En kraftansträngning jag vill klara av: Tävla på FM-nivå i styrkelyft.
  • En utmaning jag ska klara: Tough Viking.
  • Ett äventyr som jag vill vara med om: En resa där majoriteten av tiden spenderas på hästryggen.
  • Det här vill jag äga: Svåraste frågan! Men kanske ett café eller en liten shop.
  • Ett jobb jag vill prova på: Realisten: Jobba på ambulans. Orealisten: PT.
  • Ett mål med min hälsa: Hållas grundfrisk och väldigt stark.
  • En person jag vill träffa: Michelle Obama.
  • En restaurang jag vill äta på: En restaurang där Leif Mannerström står i köket.
  • En känsla jag vill få känna: Trygghet och stabilitet.
  • Det här vill jag skapa: En egen produkt som går att sälja. Oklart vad.

Bildresultat för bucket list humor

Comeback

Den här veckan har jag äntligen fått börja träna sedvanligt igen. Känner mig lite som en ko som släpps på grönbete. Tidigare hade jag kört mest lättare övningar via mammamage-appen på ipaden samt den vanliga vardagsmotionen. I måndags blev det två ledda pass efter varandra som ordnades via Kronoby Mi. Det första hette Body and Core, där det var väldigt mycket fokus på rumpa, lår och mage, med miniband som hjälp. Riktigt Olga Rönnberg-style. Väldigt effektivt och jag blev faktiskt positivt överraskad över effekten eftersom ledda pass inte riktigt är min grej. Därefter fortsatte det med ett hederligt Pilatespass med samma dragare. Jättebra koncept eftersom man var alldeles lugn och harmonisk, men full av mjölksyra efteråt.

Första träningspasset i krafthallen är även bakom mig. Körde överkropp helt på feelis i förrgår (läs: helt utan struktur) testade även lite handstående ”i förbifarten ut ur hallen” sen efteråt. Vägen till att stå på händer är nog rätt lång ännu, eftersom jag nog kom mig upp, men hölls inte och stå längre än ett par sekunder eftersom jag hade så dålig balans. Mer övning bara så tar det väl sig. Ikväll är det ben på schemat och jag är riktigt taggad eftersom träningsvärken efter i måndags äntligen har lagt sig. Tror det blir det vanliga: knäböj, marklyft, frontböj och höftlyft med stång. Har jag tid över blir det lite benpress i maskin, men det är inget måste. Mer än så behövs sällan. Ikväll gäller det att vara mycket lyhörd på kroppen eftersom jag säkerligen har tappat känslan lite med en såhär lång paus. Får helt enkelt köra riktigt låga vikter och ordentligt långa vilor mellan seten.

Ska bjuda er på en riktigt skranglig bild från mina försök på lite handstående. Kameran hann verkligen inte med eftersom jag var i rörelse mer eller mindre konstant. Stark kandidat till årets sämsta bild! 🙂

1505330708975

Trots.

Antingen lite försenad ettårstrots eller för tidig tvåårstrots, eller någonting däremellan, det är vad vi möts av många gånger dagligen. Ronjas humör är verkligen en berg och dalbana utan dess like. Då hon är glad är hon alldeles sprudlande och det är inte alls svårt att framkalla glada miner och skratt hos henne, det räcker med att busa och ägna sig åt lite pjas. Det är minst lika enkelt att ”ofrivilligt” locka fram den trotsiga sidan hos henne. Det räcker med att lugnt säga ordet ”nej” i samband med att hon t.ex. ska klättra upp och stå på köksbordet, så gallskriker hon, försöker åla sig ur ens famn och lägger sig ner på golvet i ren protest. Inte sällan kommer det krokodiltårar. Måltidssituationer kan vara riktiga rysare vissa dagar. Hon ska bestämt äta själv, men då man låter henne göra det äter hon inte alls utan börjar leka med maten, trots att hon är riktigt hungrig och svänger bort huvudet om man försöker lirka in en sked. Och hon vägrar hålla i sked eller gaffel. Nu har hon fått pippi på att SMÖRJA IN SIG SJÄLV MED MATEN! Speciellt ansiktet och håret. Fatta vilket arbete det innebär efter en sådan måltid.

Det mest utmanande som förälder är att själv hållas lugn och saklig. Speciellt om jag försöker fixa ihop någonting ätbart eller ägnar mig åt hushållsarbete. Det är en smula prövande, eftersom öronen faktiskt ringer vissa kvällar då det äntligen tystnat i huset. Och då har vi ”bara” ett barn. Tålamodet måste ha vuxit med ljusår till skillnad från tiden före vi hade barn. Ändå är jag rätt ofta besviken på mig själv då jag märker att mitt tålamod tagit slut.

IMG_4884

För att stundvis inte flippa ur totalt, har jag testat diverse metoder. Till först trodde jag att det faktiskt skulle hjälpa att säga till på skarpen med bestämd röst, men det stjälper faktiskt mycket mer än det hjälper eftersom det blir så roligt att göra mamma arg. Har lärt mig det lite ”kantapään kautta” som man säger.

Men det absolut mest effektiva i mitt tycke är att stänga ögonen i några sekunder och djupandas. Lite som yoga-andning. In genom näsan och ut genom munnen. Räknar till tio. Ner med axlarna. Öppnar ögonen. Då har jag samlat mig lite och vi fortsätter. Ett annat bra knep är att lämna hemmanet i all sin misär, klä på barnet och sig själv och bege oss ut. Vi har varit ute i nästan alla väder, med undantag för idag då det både blåser kallt och regnar.

Och trots den här trotsperioden sitter jag och scrollar gulliga bilder av henne i min telefon då hon har somnat ute i vagnen. Det måste vara reptilhjärnan som arbetar.

 

Torsdagsfunderingar

Det är konstigt nog redan fredag imorgon och vet ni – jag har sovit skapligt alla tre nätter nu. Den där hjärndimman har redan lättat en aning och jag har haft en helt annan energi än tidigare och orkat längre på kvällarna. Har ännu inte ringt och hört efter någon tid angående terapin, ska försöka hitta tid med att ta itu med det imorgon.

Det var verkligen i grevens tid jag började min så kallade sömnskola eftersom Ronja har testat mitt tålamod maximalt både igår och idag. Det är förstås någon utvecklingsgrej på gång igen. Hon skriker något otroligt och klättrar på allt som hon hade betalt. Drar jag bort köksstolarna från bordet, knuffar hon tillbaka dem och klättrar upp och stå på bordsskivan. Hon har även försökt klättra upp på köksbänken några gånger eftersom köksbordet står en kort bit ifrån. Det är bara en av många grejer hon kommit på de senaste dagarna. Och så fort jag lyfter ner henne eller säger ”nej” blir hon så arg att hon börjar skrika, gråta och protestera och slänger sig på golvet. Trodde att det var i treårsåldern barn i allmänhet höll på så, men tydligen hade jag fel åter en gång. Till all lycka är hon ännu relativt nöjd då man är borta, såsom i affären eller i någon lekpark, vilket gjort att vi varit på språng både igår och idag.

Idag gjorde jag någonting riktigt vågat för att vara vi. *trumvirvel* Vi lunchade på stan på tumis, Ronja och jag. Ronja och matsituationer är riktigt rysk roulette. Ibland går det jättebra och hon äter utan desto vidare krångel. Ibland har vi mat på väggarna och till och med i taket. Inte sällan är hon på det humöret att hon ska spotta ut all mat hon har i munnen, så det sprättar söndertuggad mat och saliv. Det har faktiskt hänt en gång på restaurang, vilket inte var så gemytligt.

Det var faktiskt lite trixigt då man skulle balansera en överfull bricka på ena armen, samt styra barnvagnen till bordet med den andra, men det gick. Ids ju inte gå två gånger förstår ni. Men insåg nog varför man så ofta ser vårdlediga föräldrar med sina småbarn plus någon mor- eller farförälder som extra par händer eftersom det kanske inte skulle ha varit en så dum idé. Jag hade med Ronjas favoritsmatsburk som jag värmde, vilket var ett lyckat koncept. Däremellan åt hon lite av min mat. Men som sagt gick det helt okej. Skapligt. Vi spillde bara ett vattenglas över hela bordet, så det sprätte lite på en farbror. Men det kunde ju ha varit två glas. Eller tre.

Småbarnsåren. Mycket av allt. Både tinnitus och skrattrynkor.

Insomnia

Natten till igår sov jag inte alls. Jag låg och blundade i nästan tre timmar innan jag gav upp och började läsa en bok istället. Var ändå så trött att jag inte orkade koncentrera mig, försökte sova i några timmar till, men fick ge upp igen då sömnen aldrig kom trots att kroppen skrek efter sömn. Minst sagt störande och detta är inte första gången det händer. Jag har en haft extremt svårt att sova under en längre tid redan och vaknar oftast många gånger per natt utan orsak och har svårt att somna om fast jag är trött. Detta är helt klart ett resultat av månader av nattamning (slutade amma i juli) samt grubbleri över hudcancern i kombination av all stress över gall- och leverproblemen.

Nu har ju allt det där faktiskt ordnat sig, men kroppen ”tror” att den ännu måste oroa sig och gå på något sorts högvarv trots att allt borde vara bra. Ni som hängt med här på bloggen eller annars känner mig, vet kanske att jag haft en hel del strul under graviditeten, en rätt dramatisk förlossning, alla krämpor efteråt och så vidare. Jag påvisar egentligen inga extrema stressymtom, men sömnproblemet är kanske det mest påtagliga och det präglar givetvis vardagen. Allt hänger ihop då man tänker efter. Hjärnspöken helt enkelt, trots att jag enligt min mening har börjat släppa allting och njuter av vardagen. Jag har hittills haft tålamod med sömnproblemen och tänkt att allt ordnar sig med tiden. Efter en dålig natt har jag tänkt att nästa säkert blir bättre, men efter nästa har jag tänkt att följande blir bättre, och så vidare. Ni fattar. Det händer ingenting. Det svänger inte. Och tilläggas bör att jag tagit Melatonin under ett par veckors tid utan förändring.

Igår morse fick jag helt enkelt nog och ringde till vårt HVC och förklarade läget och förklarade för dem att jag så hemskt gärna skulle vilja lära mig sova ordentligt innan jag börjar jobba. De förstod precis och en läkare skulle ringa upp mig på dagen. Hade prompt bestämt mig att jag absolut inte börjar ta några sömntabletter som man blir beroende av och läkaren som ringde mig hade full förståelse för detta och vi kom gemensamt fram till att Atarax blir det bästa alternativet eftersom det både är en mild medicin och inte alls beroendeframkallande. Atarax är alltså ett antihistamin (allergimedicin) med stark trötthet som biverkning. Jag önskade även få remiss på KBT och det fick jag. Blir intressant. Läkaren ansåg att det var en bra idé eftersom sömnproblemen inte var någonting tillfälligt då de ändå hållit på så länge, snarare på gränsen till kroniska och bara tabletter skulle bli en kortsiktig lösning. Jag var av helt samma åsikt och hade en bra känsla i magen efteråt.


Inatt har jag faktiskt sovit. Hela natten. Daniel sov som vanligt med Ronja och jag i gästrummet. Tog en halv Atarax där vid niosnåret, körde ett kort bedtime-yogapass på mattan och gick och la mig kring tio. Sov som jag skulle ha haft betalt till 5.45 då väckarklockan ringde och jag smög upp och bytte med Daniel som skulle till jobbet. Tänk! Slumrade dessutom till en liten stund efter det men Ronja började vakna där kring halv 7. Känns lite för bra för att vara sant, men en sak är säker – jag hade hjälp av tabletten. Kommer alltså att köra en ”kur” ett par veckor för att sedan trappa ner och se hur det går.

Har även kört en timmes yogapass på mattan här hemma idag så länge Ronja sov i vagnen. Finns ju så mycket bra på youtube och jag har fastnat för en kanal som heter Yoga with Adriene. Min kropp behöver detta så mycket. Ska försöka köra ett yogapass per dag då möjlighet finns. Det är perfekt att koppla av med då Ronja sover middagsvila. Kör väldigt enkla pass eftersom jag är nybörjare. Märker hur stel och ovan kroppen är. Jag har ju även haft en månads paus från träningen snart om man inte räknar korta promenader och en och annan cykeltur.

Bildresultat för yoga quotes

 

Att ringa det där samtalet var det bästa jag kunde göra just nu. Det är precis nu jag ska ta itu med detta, då lugnet börjar lägga sig efter allt kroppsligt och innan jag kommer att börja jobba, trots att jag inte vet när det exakt blir. Skulle jag skjuta på problemet ytterligare finns det risk för psykisk ohälsa och allt som kommer på handel. Får klappa mig själv på axeln för att jag tog tag i det helt enkelt. Samma procedur ikväll och hoppas fullmånen inte ställer till det allt för mycket.