Älskar att bo här

Älskar den här tomten mer och mer för var dag. Det ligger någonting lite magiskt över den nu såhär sommartid. Trädgården i sig är mycket vildvuxen, men det är ett koncept jag gillar framför perfekt, ogräsfritt och välansat. Hålls mina tomatplantor i växthuset lagom fuktiga, samt gräsmattan klippt, är vi nöjda.

Tomten är formad som en udde, med ån runtomkring ena halvan. Fågellivet är tydligen mycket rikt här, vilket antagligen beror på närheten till åvattnet. Vi har haft storspovar, skäggdoppingar, alldeles för mycket fiskmåsar, änder, tofsvipor, med mera. Jag kan inte så många fågelarter men har fått Googla en del.

Träden är väldigt gamla, vissa över hundra år. På den första bilden visas gårdens troligtvis äldsta björk, som lär ska vara äldre än själva huset. Det betyder innan 1896. En lummig ek växer längst ut på udden, men annars är det mest björkar hela varvet runt.

På den tredje bilden ser man vårt hus, från andra sidan ån. Som man kan se är vattnet väldigt lågt just nu, vilket gör att man antagligen skulle kunna gå över med ett par högskaftade gummistövlar. Har dock inte testat ännu.

Mitt miniväxthus ser på ett vis alldeles löjligt litet ut i jämförelse med tomtens bastanta storlek, men jag gillar kontrasterna. Från en ytterlighet till det andra liksom. Funderar på att tillverka någon sorts nock till växthuset, med en massa utsågade spiror som går i lite viktoriansk stil, men det är bara en tanke än så länge.

Nu ska jag låta bilderna tala för sig själva.

Ett hej från kvisten

img_5447

Skulle bara säga hej. Det är nästan två veckor sen jag skrev någonting sist. Har helt enkelt varken haft tid eller lust att sitta och knappra på datorn eller telefonen. Här sitter jag och dricker en kopp te i vår kvist och bjuder er på en lite slafsig selfie.

Kort uppdatering om livet i sin enkelhet: Vi har verkligen njutit dessa varma dagar. Pynjat på med små projekt, i den mån lillchefen tillåtit. Spenderat så mycket tid som möjligt utomhus och Ronja har invigt sin nya UV-dräkt, helt fantastisk uppfinning! Huset har sett ut som ett bombnedslag men mina fräknar är desto fler. Ronja har sovit med Daniel hela veckan och vi har därmed inofficiellt inlett någon sorts sömnskola. Jag har alltså fått sova ostört till 05.30 varje natt och det känns bra i kropp och själ. Har även axlat sjukskötarrollen ett par skift sen jag sist skrev och det kändes välbehövligt för plånboken men även för psyket. Har även passat på att kolla hela säsong 5 av OITNB. Ah, vad jag älskar den serien.

Annars har här varit normalt mycket full rulle. Har haft barndomsvännen M och hennes dotter på besök. Vi åt grillat utomhus för första gången i år, det är alltid någonting extra. Som vanligt gick klockan för fort och man insåg att man inte hunnit prata om en bråkdel av allt man tänkt eftersom man hela tiden blev avbruten, det är verkligen småbarnlivet i ett nötskal. Som tur bor vi rätt nära varandra. Igår spenderades en heldag hos föräldrarna vilket gjorde att jag tog mig ett par timmar egentid på stan. Sist men inte minst kom min pilotkusin häromkvällen på ett spontanbesök i samband med flygningarna mellan Kronoby-Sthlm och det är alltid lika roligt att träffas.

Som ni märker har jag samlat på mig många positiva händelser under samma vecka och  känner mig extra tacksam. Jag måste också ibland påminna mig själv om att glädjas över att jag får vara ledig, eftersom jag fort tar det för givet. Jag kunde ju lika bra flänga fram och tillbaka i sjukhusets långa korridorer 38,5 timmar i veckan.

Härliga sommardagar åt folket!

Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.

 

 

Pressen på oss

Det kan väl inte ha undangått någon att det ligger en sorts dold press på kvinnor över 25. Studierna är oftast klara, du kanske har en stadigvarande partner och ett hem. Karriären ska börja blomstra och du ska fixa fast tjänst. Helst familj redan, eftersom få arbetsgivare är intresserade att anställa någon som de vet lämnar på mammaledigt inom några år. Så med andra ord skulle du ha behövt studera och få barn på samma gång, för att få båda sakerna överstökade. Observera sarkasmen.

Eller så finns det kvinnor som vill vara hemma med sina barn så länge det bara går. Men efter x antal år hemma på låga bidrag har ju karriären stått stilla! Du har noll erfarenhet som räknas, alla tjänster kräver minst 5 års arbetserfarenhet och helst av allt inom just den inriktingen av jobb. Så du har tyvärr ingen chans. Tackåhej liksom. Du ska kämpa som en jävel, armbåga dig fram och lägga ut dig hårdare än vad en man någonsin hamnar att göra för motsvarande tjänst – för att få en ärlig chans.

Hemma med sjukt barn – dagispersonalen ringer ofta först åt mamman. Även fast mammans jobb är svårare att slitas ifrån än pappans. Mammasamvetet är även en effektiv hake. Klart hon hämtar sitt barn. För att slippa den där jämlikhetsdiskussionen med sin man, trots att han kanske har lättare att slita sig från jobbet än henne. Och trots att hon vet att han har lika stor skyldighet som henne, sådär i teorin alltså.

Barnkalaset. Julafton. Midsommarafton. Venetziaden. Hon skriver listor, handlar, dekorerar, bakar, stressar sig tokig och planerar. Har någon bett henne dra hela lasset eller antar hon att det är så?

Och vart ville jag komma med den här smått flummiga texten?

Jo. Många gånger kommer de dolda kraven från oss själva. Det är ingen som bett om att hemmet ska vara tiptop inför barnkalaset – och tänk hur det ändå ser ut efteråt. Du får ingen guldstjärna i kanten som ”årets förälder” bara för att du alltid för och hämtar från dagis istället för att dela upp det. Ingen belönar dig över hur bra du är att organisera ditt liv – för att köra dubbla pass på jobbet då det kört ihop sig för att du stannat hemma med sjukt barn. Speciellt inte din partners arbetsgivare.

Det är här som mannen kommer in. Vad finns det för dolda krav på honom? Finns det? Jag tror att vi måste börja diskutera vidare för att få spräckt hål på våra egna dolda krav. Vi måste visa att de här kraven på oss faktiskt finns och skapa förståelse. Börja ifrågasätta. Vara lite envis eftersom det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta. Är man uppväxt med att det bara är de kvinnliga familjemedlemmarna som ställer till och ställer upp, kan det vara en lång process att faktiskt ändra sig på riktigt, båda för en själv men inte minst för mannen.

Tankar och åsikter är alltid välkomna!

Vill du spinna vidare, rekommenderar jag den här podden. Så otrolig igenkänningsfaktor! –> Penntricket, avsnitt 11

Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.

Min första morsdag

Smakar på orden. Min morsdag.

Jag fick sova ut riktigt ordentligt, så ordentligt att hela dygnsrytmen blev en aning vrickad, men sova fick jag. En baconfrukost (läs: lunch) på det och sen ställde vi iväg oss till min mommos. Där vankades det mat och givetvis dopp. Höll mig i skinnet och tog faktiskt endast en smal, liten tårtbit, för att inte börja må illa. Är så otroligt känslig för socker numera. Men jag njöt verkligen av tårtbiten. Min mommo är så bra på att baka.

Och det bästa av allt – Ronja började gå lite bättre! Som mest gick hon ett par meter, för att sedan sätta sig på rumpan. Hon är stolt som en tupp då man berömmer henne då hon vinglar fram. Blev alldeles varm i mammahjärtat.

Nästa veckas torsdag blir det 1-årskalas här vid Perjöns. Jag har redan börjat planera i mitt huvud, det kommer att bjudas på både vanligt dopp, men också gluten/sockerfritt som passar sådana som Ronja, mig, min syster och övriga glutenfria släktingar. Ser för en gångs skull fram emot detta, jag som inte är en kalastyp sådär annars.

Det var väl dagens svammel. Nu hoppas jag att Daniel ska komma hem någotsånär i tid, så jag får smita iväg till krafthallen åter en gång. Jäklar, vilket flow jag har med styrketräningen! Jag har kunnat öka vikterna på det mesta och klarar av att aktivera de flesta musklerna riktigt bra (bara för att jag säger så, blir jag väl förkyld imorgon). Jag älskar min ”nygamla” livsstil mer och mer! Mer om det i ett annat inlägg…