Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.

Detta är vardagsfeminism för mig

Mina tankar har snurrat extra mycket i feministiska tankegångar den senaste tiden. Allt fick sin start av att jag debatterade med en av mina manliga bekanta som även är icke-feminist. Det skar sig lite och vi lämnade debatten eftersom vi konstaterade att vi inte kommer att komma överens i de stora genusvetenskapliga frågorna, där vi var av totalt olika åsikter. Han menade att vår biologi är orsaken till de flesta av våra sociala, psykologiska och kognitiva egenskaper som skiljer man och kvinna åt, medan jag är övertygad över att mycket hör ihop med det sociala arv vi ännu dras med (könsroller, stereotyper, osv).

Vi kvinnor är rätt bra på att lyfta fram att männen ska delta i allt hushållsarbete. Och jo – det är klart att man ska dela på det procentuellt tills båda två är lika nöjda. Det är säkert relativt enkelt att få det jämnt ifall man t.ex. bor i höghus. Men jag upplever att rätt många som är missnöjda faktiskt bor i ett egnahemshus, har bil, trädgård och allt som hör till.

Så jag frågar dig som är missnöjd över fördelningen hemma: Hur många gånger har du t.ex. skottat snö, trimmat gårdsplanen, rensat avloppet, bytt säkringar, rensat ur stuprännorna, reparerat saker som gått sönder, fixat på utsidan av huset (annat än trädgårdsarbete), eller gjort ved?

Det skär säkert i många nu. Men ifall man som kvinna är completely fine med att göra majoriteten av allt jobb på insidan av huset och att mannen gör det mesta på utsidan har vi ju en win-win. Då är ju allt frid och fröjd. Men långt ifrån alla är nöjda med att ha det så. Jag dör personligen av tristess av att städa, tvätta och koka dagarna i ända. Jag vill ut! Jag uppmanar alla kvinnor som är missnöjda med sin ”roll” i hemmet, att kavla upp ärmarna och ta reda på! Det är inte svårt. Därefter känns det väldigt motiverat att kunna ställa högre krav gällande hushållsarbetet på insidan också. Då har vi också en win-win. Det är enligt mig också ett mycket effektivt sätt att picka hål på de stereotypa könsrollerna.

Jag tror inte heller att ens manliga partner har någonting emot att du som kvinna ”tar över” en del av arbetet på utsidan, tvärtom. Tyvärr hör man ofta om exempel på familjer där det finns tydliga könsroller och kvinnan är missnöjd med det, men är ändå inte alls villig att lära sig utföra de typiska ”manliga” sysslorna. Hon tar även för givet att hon i såfall även måste göra lika mycket hushållsarbete på insidan som tidigare – vilket hon självklart inte ska gå och göra eftersom hon inte har mera timmar under ett dygn än en annan.

Summa summarum: Ifall man som kvinna sitter i en sådan situation och är missnöjd över fördelningen hemma finns det alltså två vägar: antingen accepterar man det som det är (dvs. om man är ovillig att börja lära sig nytt), eller så gör man den där förändringen som i sin tur ställer ett nytt sorts krav på mannen.

Hur har vi det hemma hos oss då? Vi har inte ett rent 50/50 system på ut- och insidan. Jag skulle dock gärna ha det och misstänker att det mer eller mindre blir så då jag börjar jobba. Utmaningen just nu är såklart att jag måste ha med Ronja i allt jag gör då Daniel inte är hemma, vilket gör det lite osmidigt och drygt. Men jag passar ofta på att göra utomhusarbete då hon sover, ifall jag vet att hon kommer att sova lite längre än en timme. Daniel i sin tur brukar städa upp i köket så gott som varje morgon innan han kör till arbetet. Vi vaknar alltså upp till ett rent kök så gott som dagligen, vilket är uppskattat. Storstädning hjälps vi alltid åt med, samma sak med t.ex. trädgårdsarbete. Jag är dock en bättre kock än Daniel och gillar att laga mat, vilket gör att jag tar åt mig av matlagningen. Han är utbildad husbyggare och väldigt kunnig med fordon, vilket gör att han tar för sig av sådana sysslor. Även jag är ju i grunden utbildad husbyggare, vilket gör att vi ofta kan hjälpas åt. Tyvärr är jag inte lika duktig att klättra på höjder, som jag var förr. Sånt är tydligen färskvara.

Tankar och funderingar kring detta? Hur är det hemma hos er? Är du nöjd?

Och så till sist några alldeles tragikomiska bilder:

woman-cook1

vintage-051

Ännu en grej innan jag avslutar: Tycker du att det är viktigt att ditt barn inte växer upp med samma sociala arv, som vi växt upp i? Då ska du fundera på dessa saker eftersom barnen givetvis tar efter oss i allt vi gör.

Over and out.

Ett hatbrev till riksåttan

Det är en lycka att 99% av våra bilfärder längs riksåttan faktiskt går norrut, dvs. mot Karleby. Hela vägen dit är upplyst och varken speciellt krokig eller smal. Jag har sällan hjärtat i halsgropen då jag kör den sträckan. Men. Förra veckan körde vi till Vasa. Daniel hade köpt sig en paketbil och vi hamnade att köra dit alla tre, för att han skulle kunna ta hem bilen. Jag vet att väglaget är extremt i dessa tider, men jag blev faktiskt väldigt förvånad över hur nojig jag blev där bakom ratten under vår hemfärd med Ronja sovandes i baksätet.

Till saken bör nämnas att jag är van att pendla till Vasa. Har gjort det hela studietiden på 4,5 år och kan vägen utantill, vet var alla fartkameror finns och var man ska vara extra aktsam. Jag tror också att jag är en helt okej chaufför.

Men.

Det slog mig hur överjävlig riksåttan är, ungefär mellan Vörå och Kvevlax. Den sträckan vet ni, kurvig, smal och där vägen ställvis lutar helt galet. Det i kombination med halt och spårigt väglag, att det var beckmörkt och dålig sikt och att möta långtradare efter långtradare, samt en långtradargrill som man kan skymta i bakspegeln. Ja, det kändes som en skräckfilm. Vi hamnade att ta paus vid Oravais ABC. Mitt psyke och ögon krävde det. Sträckan norrut därifrån kändes lite bättre. Vägen känns lite rakare och lite bredare därifrån.

pic_5_94156_k94158_1200

(Bilden lånad från Turun Sanomat.)

PS. Nu borde jag ju försöka hålla politik borta från den här bloggen, men i det här fallet förmår jag mig inte. Det är enligt min mening helt galet att Kronobybor möjligtvis hamnar att köra vissa icke-akuta sjukhusresor (såsom t.ex. poliklinikbesök) ända in till Vasa efter år 2019, då vi har Karleby på 15-minuters avstånd. Allt detta ‘tack vare’ sotereformen och att Kronoby då råkar befinna sig i fel landskap. He om he.

Vad kan jag göra?

Jag kan inte sova. Ronja sover faktiskt och jag känner mig riktigt trött, men hjärnan spinner bara på. Jag vet dock orsaken. Jag såg nämligen ännu ett till nyhetsinslag från Aleppo och efter det känner jag mig åter en gång både arg och ledsen. Det är på grund av barnen jag vakar. Barnen, som inte borde få vistas på sådana platser som den här staden. Barnen, som hamnade att sova utomhus ännu en till natt, trots att det lär ska ha varit minusgrader. Barnen som dör för att vuxna människor krigar om någonting spårat ur för länge, länge sedan. Det är så sjukt att jag mår illa. Det är lika grymt som under Hitlers tid.

Jag har alltid berörts av krig och katastrofer, men sen jag själv blev förälder har jag börjat sörja på ett ännu djupare plan då saker som detta sker. Mitt hjärta gråter verkligen för alla de här barnen och jag känner mig alldeles frustrerat över maktlösheten och hur liten jag känner mig. Jag kan också bli riktigt irriterad över att vi får ha det så bra. Det är lite svårt att förklara, men jag blir nästan provocerad av allt det där köp-köp-köp och myys och goos och matkoma i sann julefriiid (Ja, vi kommer att fira jul i traditionell tappning hemma hos oss också, men det är bara tankesättet jag vill få ord på). Så skilda världar. Då vi ifjol reste till Santorini, tog båtflyktingar i land på grannön Naxos. Så att tänka att det är avlägset hjälper inte. Det är ca 5000 km till Syrien.

Displaced people in Aleppo

(Bild lånad från svenska.yle.fi)

Jag hittade artikeln ”Hjälper du Aleppo?” på Svenska Yle som beskriver det som många av oss vanliga finländare säkert funderar över. HÄR kan man läsa den om man vill få lite kött på benen. Att göra en inbetalning är alltså det bästa du och jag kan göra, mellan varven vi funderar över om vi ska göra rocky-road eller ischoklad eller både och. Iltasanomat har också gjort en praktisk lista över alla organisationer dit man kan donera pengar som direkt går till Aleppos offer. Klicka HÄR för att komma till den och klicka dej vidare därifrån om du hittar en organisation som du vill donera genom. Själv tycker jag det har varit smidigt att skicka ett SMS till ett nummer (i mitt fall Pelastakaa Lapset ry) och då har man donerat en öronmärkt summa utan desto mer krångel. Gör det om du känner att du vill hjälpa.

Det var bara det jag ville säga. Gonatt.

Bevittnade passiv rasism

Varför skriva om tråkiga saker hela tiden, tänker en del kanske? Men igår var jag med om någonting som kanske kan verka vara rätt harmlöst, men säger så mycket om en del av våra medmänniskor. Tyvärr. Och som är så viktigt att lyfta fram istället för bara kallt ignorera.

Igår spenderade jag och Ronja så gott som hela dagen hos mina föräldrar. Så länge hon sov eftermiddagsluren där hos dem smet jag iväg till stan. Hittade till min stora glädje lite julklappar och sånt. Var inne på H&M och då jag stod i kassakön fick jag bevittna något som jag närmast skulle vilja kalla passiv rasism.

Före mig i kön stod en kvinna med arabiskt ursprung, som hade sin ungefär ettåriga dotter med sig i vagnen. Vi var många som stod och köade och det var rätt trångt. Kön hade antagit formen av en halvmåne kring kassorna. Under tiden kvinnan betalade för sina uppköp hade hon vagnen svängd utåt så att barnet tittade mot oss som stod bakom henne i kön. Det var ett så vackert barn, med långa mörka ögonfransar, likt ett rådjur. Hon försökte ta ögonkontakt med oss alla och var inte sen med att avfyra ett leende följt av ett glädjetjut då jag mötte hennes blick och log. Jag höll ögonkontakt med flickan hela tiden och hon skrattade och jollrade. Så tittade jag runt mig på kön. Inte en jäkel av de som stod där i kön ens tittade på barnvagnen med den lilla flickan i. Vi var kanske uppskattningsvis 10-15 vuxna människor på en radie av fem meter. Det var bara jag som såg barnet, de andra nonchalerade barnet totalt. Då barnets mamma var klar i kassan (det tog lite längre än normalt p.g.a. något tekniskt strul) mötte jag hennes blick och hon förstod genast att det var jag som hade fått hennes barn att jollra och skratta. Hon gav mig ett leende och jag besvarade det.

Nu vill jag såklart inte lyfta fram mig själv som Jesu avbild eller annars bara skryta över mitt agerade. Men jag blev bara så paff. Jag menar: Hur kan man inte ge en gó och härlig bebis ett leende då det söker efter din blick och jollrar? Situationen blev ju så uppenbar. Skulle jag ha helt fel genom att påstå att människorna som stod där i kassakön skulle ha dragit på munnen ifall det varit ett nordiskt barn? Skulle jag ha jättefel? Jag skulle såklart vilja ha fel i den här frågan, men hela situationen blev så tydlig. De andra vuxna människorna tittade provokativt på någonting annat, petade på sina telefoner eller diskuterade sinsemellan tyst om vad de skulle äta då de kom hem. Största delen stod bara tyst. Som tur minns inte den lilla flickan av det här, att bara en av de många människorna mötte hennes blick. Men hon kommer att bli större och hon kommer att minnas.

Passiv rasism är precis samma sak som passiv mobbning.

tumblr_o5w8zdblp61sw4jm9o1_500(Google står för bildtexten)

Om Facebook

Både Facebook och Instagram är under all kritik för tillfället. Sådär allmänt handlar det t.ex om utmanande, sexistiska bilder som godkänns, medan bilder där till exempel en kvinna ammar, anser sig bryta mot reglerna. Eller så har Facebook makten att vägra ta bort bilder där man är med. Är själv ett levande exempel på det eftersom det excisterar en bild av mig, som Facebook vägrar ta bort eftersom bildens innehavare tycker att den ska vara kvar, trots att jag snällt frågat om hen kan ta bort den. Har nog själv reglerat så att bilden inte dyker upp bland mina bilder eftersom jag tog bort taggen, men den finns alltså fortfarande, utan att jag kan påverka saken desto mer. Bilden i sig är inte alls så farlig, men jag sitter nu där och flinar med min expojkvän, vilket jag tycker är lite onödigt. Inte så representativt, ja ni fattar.


Därför är jag också så försiktig med att lägga upp bilder på Ronja så att ansiktet exponeras. Kanske jag ger efter och börjar visa henne i någon mån då hon blir äldre, eller så fortsätter jag med min principfasthet. Det visar sig. Det är alltså i egen hönsmammighet jag väljer att inte visa henne, utan att döma alla andra som publicerar bilder på sina barn. Det är ju kul med barnbilder! Det kommer nämligen rätt ofta tillfällen då jag så gärna skulle vilja visa upp henne för hela världen, men då minns jag vad jag lovat mig själv och henne.

PS. Säg hej till mitt seriefigurs-jag! Hittade en kul app. Det finns verkligen allt i appform nuförtiden…

Då var det avgjort

img_3530

Drog på mig första bästa huppari i samband med att jag och Ronja steg upp. Ironiskt nog såg den ut såhär. Vet inte om man skall skratta eller gråta. Jag bestämde mig för att inte bränna upp den, trots att elden i högforsen faktiskt såg lockande ut där ett tag.

Igår kväll tänkte mitt naiva, liberala jag att det är klart att Clinton ändå vinner. Folk måste ju ändå förstå att det är farligt att släppa fram Trump till makten. Trots att jag personligen inte tycker att Clinton är världens bästa kandidat, är hon ju ändå inte Trump. Ronja såg till att jag kunde följa med kampanjen via iPhonen under nattens lopp. Vid tvåtiden fanns det ännu lite hopp. Där vid femtiden blev jag så arg att jag tänkte att jag inte ens kommer att somna om. Somnade ändå om och vaknade till nyheten att Donald Trump tagit hem valet.

Var ska man ens börja? Jag är inte någon expert på politik trots att jag finner det mycket intressant. Linn Jung publicerade ett så bra inlägg i morse, håller med henne på varenda punkt. USA är tydligen inte där ännu, gällande humanismen. Tydligen kan en kandidat grab em by the pussy hur som helst och ändå stå där med sann stolthet och folks sympatier. För alla lågutbildade förstod honom. Han pratade direkt till dem. De som länge haft lejdon över sin situation och de som försökt och försökt skapa någon sorts ekonomisk trygghet, utan resultat. Han skapade framtidstro hos dem. På ett sätt ser jag samband som då Sannfinländarna fick sitt stora uppsving för en tid sen (Ja, och en viss typ under 30-talets Tyskland blev faktiskt folkvald om man ska uttrycka sig riktigt radikalt). Exakt samma taktik. Kan inte låta bli att länka till den här videon.

 

Tror det är bäst att bara försöka leva med det. Men då det är så svårt. För mig som feminist är det så svårt att se hur saker som rasism, sexism och allmän svinighet blir normaliserat. Det är plötsligt okej. Du kan till och med bli president trots att du skiter i att hålla dig till normerna för vad som borde vara rätt och fel. Samma sak var det ju dock med Brexit. Jag tänkte ju naivt att England aldrig i livet kommer att ta sig ur EU. Men tji fick jag än en gång.

Som en vis man sade:

Let us BE the change we want to see in the world. If ever there was a time to do this, it is NOW!