Pressen på oss

Det kan väl inte ha undangått någon att det ligger en sorts dold press på kvinnor över 25. Studierna är oftast klara, du kanske har en stadigvarande partner och ett hem. Karriären ska börja blomstra och du ska fixa fast tjänst. Helst familj redan, eftersom få arbetsgivare är intresserade att anställa någon som de vet lämnar på mammaledigt inom några år. Så med andra ord skulle du ha behövt studera och få barn på samma gång, för att få båda sakerna överstökade. Observera sarkasmen.

Eller så finns det kvinnor som vill vara hemma med sina barn så länge det bara går. Men efter x antal år hemma på låga bidrag har ju karriären stått stilla! Du har noll erfarenhet som räknas, alla tjänster kräver minst 5 års arbetserfarenhet och helst av allt inom just den inriktingen av jobb. Så du har tyvärr ingen chans. Tackåhej liksom. Du ska kämpa som en jävel, armbåga dig fram och lägga ut dig hårdare än vad en man någonsin hamnar att göra för motsvarande tjänst – för att få en ärlig chans.

Hemma med sjukt barn – dagispersonalen ringer ofta först åt mamman. Även fast mammans jobb är svårare att slitas ifrån än pappans. Mammasamvetet är även en effektiv hake. Klart hon hämtar sitt barn. För att slippa den där jämlikhetsdiskussionen med sin man, trots att han kanske har lättare att slita sig från jobbet än henne. Och trots att hon vet att han har lika stor skyldighet som henne, sådär i teorin alltså.

Barnkalaset. Julafton. Midsommarafton. Venetziaden. Hon skriver listor, handlar, dekorerar, bakar, stressar sig tokig och planerar. Har någon bett henne dra hela lasset eller antar hon att det är så?

Och vart ville jag komma med den här smått flummiga texten?

Jo. Många gånger kommer de dolda kraven från oss själva. Det är ingen som bett om att hemmet ska vara tiptop inför barnkalaset – och tänk hur det ändå ser ut efteråt. Du får ingen guldstjärna i kanten som ”årets förälder” bara för att du alltid för och hämtar från dagis istället för att dela upp det. Ingen belönar dig över hur bra du är att organisera ditt liv – för att köra dubbla pass på jobbet då det kört ihop sig för att du stannat hemma med sjukt barn. Speciellt inte din partners arbetsgivare.

Det är här som mannen kommer in. Vad finns det för dolda krav på honom? Finns det? Jag tror att vi måste börja diskutera vidare för att få spräckt hål på våra egna dolda krav. Vi måste visa att de här kraven på oss faktiskt finns och skapa förståelse. Börja ifrågasätta. Vara lite envis eftersom det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta. Är man uppväxt med att det bara är de kvinnliga familjemedlemmarna som ställer till och ställer upp, kan det vara en lång process att faktiskt ändra sig på riktigt, båda för en själv men inte minst för mannen.

Tankar och åsikter är alltid välkomna!

Vill du spinna vidare, rekommenderar jag den här podden. Så otrolig igenkänningsfaktor! –> Penntricket, avsnitt 11

Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Detta är vardagsfeminism för mig

Mina tankar har snurrat extra mycket i feministiska tankegångar den senaste tiden. Allt fick sin start av att jag debatterade med en av mina manliga bekanta som även är icke-feminist. Det skar sig lite och vi lämnade debatten eftersom vi konstaterade att vi inte kommer att komma överens i de stora genusvetenskapliga frågorna, där vi var av totalt olika åsikter. Han menade att vår biologi är orsaken till de flesta av våra sociala, psykologiska och kognitiva egenskaper som skiljer man och kvinna åt, medan jag är övertygad över att mycket hör ihop med det sociala arv vi ännu dras med (könsroller, stereotyper, osv).

Vi kvinnor är rätt bra på att lyfta fram att männen ska delta i allt hushållsarbete. Och jo – det är klart att man ska dela på det procentuellt tills båda två är lika nöjda. Det är säkert relativt enkelt att få det jämnt ifall man t.ex. bor i höghus. Men jag upplever att rätt många som är missnöjda faktiskt bor i ett egnahemshus, har bil, trädgård och allt som hör till.

Så jag frågar dig som är missnöjd över fördelningen hemma: Hur många gånger har du t.ex. skottat snö, trimmat gårdsplanen, rensat avloppet, bytt säkringar, rensat ur stuprännorna, reparerat saker som gått sönder, fixat på utsidan av huset (annat än trädgårdsarbete), eller gjort ved?

Det skär säkert i många nu. Men ifall man som kvinna är completely fine med att göra majoriteten av allt jobb på insidan av huset och att mannen gör det mesta på utsidan har vi ju en win-win. Då är ju allt frid och fröjd. Men långt ifrån alla är nöjda med att ha det så. Jag dör personligen av tristess av att städa, tvätta och koka dagarna i ända. Jag vill ut! Jag uppmanar alla kvinnor som är missnöjda med sin ”roll” i hemmet, att kavla upp ärmarna och ta reda på! Det är inte svårt. Därefter känns det väldigt motiverat att kunna ställa högre krav gällande hushållsarbetet på insidan också. Då har vi också en win-win. Det är enligt mig också ett mycket effektivt sätt att picka hål på de stereotypa könsrollerna.

Jag tror inte heller att ens manliga partner har någonting emot att du som kvinna ”tar över” en del av arbetet på utsidan, tvärtom. Tyvärr hör man ofta om exempel på familjer där det finns tydliga könsroller och kvinnan är missnöjd med det, men är ändå inte alls villig att lära sig utföra de typiska ”manliga” sysslorna. Hon tar även för givet att hon i såfall även måste göra lika mycket hushållsarbete på insidan som tidigare – vilket hon självklart inte ska gå och göra eftersom hon inte har mera timmar under ett dygn än en annan.

Summa summarum: Ifall man som kvinna sitter i en sådan situation och är missnöjd över fördelningen hemma finns det alltså två vägar: antingen accepterar man det som det är (dvs. om man är ovillig att börja lära sig nytt), eller så gör man den där förändringen som i sin tur ställer ett nytt sorts krav på mannen.

Hur har vi det hemma hos oss då? Vi har inte ett rent 50/50 system på ut- och insidan. Jag skulle dock gärna ha det och misstänker att det mer eller mindre blir så då jag börjar jobba. Utmaningen just nu är såklart att jag måste ha med Ronja i allt jag gör då Daniel inte är hemma, vilket gör det lite osmidigt och drygt. Men jag passar ofta på att göra utomhusarbete då hon sover, ifall jag vet att hon kommer att sova lite längre än en timme. Daniel i sin tur brukar städa upp i köket så gott som varje morgon innan han kör till arbetet. Vi vaknar alltså upp till ett rent kök så gott som dagligen, vilket är uppskattat. Storstädning hjälps vi alltid åt med, samma sak med t.ex. trädgårdsarbete. Jag är dock en bättre kock än Daniel och gillar att laga mat, vilket gör att jag tar åt mig av matlagningen. Han är utbildad husbyggare och väldigt kunnig med fordon, vilket gör att han tar för sig av sådana sysslor. Även jag är ju i grunden utbildad husbyggare, vilket gör att vi ofta kan hjälpas åt. Tyvärr är jag inte lika duktig att klättra på höjder, som jag var förr. Sånt är tydligen färskvara.

Tankar och funderingar kring detta? Hur är det hemma hos er? Är du nöjd?

Och så till sist några alldeles tragikomiska bilder:

woman-cook1

vintage-051

Ännu en grej innan jag avslutar: Tycker du att det är viktigt att ditt barn inte växer upp med samma sociala arv, som vi växt upp i? Då ska du fundera på dessa saker eftersom barnen givetvis tar efter oss i allt vi gör.

Over and out.

Reflektioner en mulen torsdag

Jag är en person som högst troligen hamnar i kategorin ”evig drömmare”. Jag sitter nästan dagligen och fantiserar och söker inspiration till större eller mindre projekt såsom växthus av gamla fönster, väggkollage av svartvita fotografier, roadtrippar, att börja måla igen, testa nya recept, att börja styrketräna ännu mer ofta, osv. Men det händer nästintill aldrig någon förändring. Enda förändringen är att jag blir styv i nacken och får värk i pekfingret.

Jag har funderat vad det kan bero på och tror mig ha en orsak som passar för egen del: Sociala media. Pinterest, Instagram och ja, även bloggar. Vi får in vibbar om att förverkliga sig själv, att skapa, pusha, prestera. Vi blir dagligen mer eller mindre utsatta för vad andra sysslar med och vill göra samma sak eftersom inspirationen smittar av sig via cyberspace. Nu menar jag ju inte att det är en dålig sak, tvärtom. Men låt mig förklara.

Kalla mig lättlurad eller naiv, men då jag ser en snärtig bild på t.ex. Instagram, där någon har åstadkommit någonting kreativt, tänker jag att jag också vill och kan. Sanningen är dock en smula annorlunda eftersom jag inte är lagd med speciellt mycket tålamod då det kommer till t.ex. handarbeten. Jag blir nästintill sadistisk om limmet börjar kladda eller maskorna tappas. Om jag börjar med någonting har det en tendens att lämna halvfärdigt och liggandes. Jag har stickat på samma filt i snart sju år. Det säger en del.

Jag är faktiskt även rätt dålig på det där med inredning och stil. Jag föredrar hellre funktionellt och användarvänligt. Det är därför ni aldrig ser bilder av nätta bordsplaceringar eller dagens outfit. Å andra sidan borde man ju kanske visa upp sitt hem som det är, för att bryta normerna?

 

Lite feministprat

Torkade de sista tårarna efter att sett filmen Desert Flower. Av någon anledning hade jag bara sett halva filmen tidigare. Nu då Ronja somnade i kvisten tog jag tillfället i akt och streamade hela filmen via Ruutu+. Kan tänka mig att filmen också finns att ses på andra ställen. Desert Flower spelades in redan 2009, så jag vet att jag är sent ute. Läste dock boken för många år tillbaka. Den är också mycket läsvärd.

Vart ville jag komma med det här inlägget? För det första. Se filmen pronto om du inte har sett den. Råkar du ha en karl eller kompis som förlöjligar och förminskar feminismen av princip och okunskap? Övertala honom/henne att se filmen tillsammans med dig. Och vet du, hen kommer att förändras efter att ha sett den. Om inte, då får du verkligen ifrågasätta hens värderingar.

För det andra. Fundera över ämnen som varför feminismen behövs och hur galen vår värld fortfarande är. WHO har beräknat att det könsstympas 3 000 000 flickor varje år. Tre miljoner. Tre. Fucking. Miljoner. Det gör mig ledsen, arg och äcklad. Många flickor är lika små som Ronja då de genomgår denna horribla misshandel och får leva med följderna och möjliga komplikationer. Hjärtat värker då jag tänker på det.

För det tredje. Det här som jag skriver är ju direkt inga nyheter, men jag anser att detta är någonting som fallit lite i skymundan efter att en viss rikeman till president valdes.

Over and out.

fgm_map(Bild: Wikipedia)

Om att konstant förändras

Vet ni den där känslan då man ser tillbaka på livet sisådär fem år och nästan får noja med tanke på hur mycket man ändrats? Jag syftar på värderingar, tankesätt, självdistans, smak – ja, allt. Själv skäms jag nästan lite, över hur jag var på den tiden. Och så tänker man på dagsläget. Och så tänker man att man antagligen kommer att skämmas lika mycket över sig själv om ytterligare fem-sex år. Och då tänker jag på hur mycket av mitt liv som ligger blottat på både Instagram, här på bloggen och Facebook. Det är sannerligen en skrämmande tanke.

Varför är det på det här viset? Varför är det lite pinsamt då man tänker på den man förr varit? Saker jag kanske mest skäms över är hur mina personliga värderingar var på den tiden. Jag var inte speciellt insatt i vad jämlikhet och liberalt tänkande var på den tiden, utan var mera en människa som anammade ‘go with the flow’. Det är svårt att förklara, men jag kanske även var lite tamare än vad jag är nuförtiden. Nu är jag hon som faktiskt sätter ner foten ganska fort. Jag tror på rättvisa och jag tror på att man måste engagera sig för att få till förändring.

En annorlunda lördag.

Detta blev kanske dagens mest flummiga inlägg här på cyberspace. Nu ska jag försöka svänga ihop en plåt Empanada Gallega sålänge lilltrollet sover ute i vagnen. Åh, det är så gott! Försökte hitta ett motsvarande recept på nätet, men det är inte likadant som det som jag har. Mitt recept kommer från min kusins pappa som är hemma från Uruguay. Tror inte det är många recept som har ett så långväga påbrå här i huset.