Hälsa är allt

Nu har det nästan gått fem dagar sen galloperationen och jag börjar känna mig som mig själv, nästan i alla fall. Ännu är jag öm och väldigt svullen runt såren, men jag rör mig nästintill som vanligt och det gör inte ont att t.ex. ligga på rygg eller på höger sida. Så skönt att kunna trappa ner på smärtlindringen.

Kort fakta om en gallstensoperation: den görs givetvis i narkos. Parentes – jäkligt märklig känsla att bli nersövd och plötsligt vakna upp igen då det är klart. Har sett patienter bli nersövda många gånger, men man kan absolut inte föreställa sig hur det är förrän man upplevt det själv. Nu är man en viktig erfarenhet rikare. Oftast görs ingreppet med titthålsteknik, vilket gör att man har fyra sår i magen efteråt, två större och två mindre. Det är meningen att man kan åka hem efteråt bara man har en vuxen person hemma som sällskap i ett dygn, men jag hade önskat att få lämna kvar över natten och vila upp mig på grund av jag nu är småbarnsförälder med allt det innebär, och fick således övernatta på avdelning (egentligen skulle jag inte ens ha uppfyllt hemförlovningskriterierna eftersom jag hade fått så stora mängder smärtlindring så sent på dagen). Väldigt skönt att få lämna kvar och ha ordentligt med smärtlindring att sova på! Var så vinglig hela dagen att jag knappt vågade gå på wc ensam… Men åkte hem nästa dag och kände mig redan då mycket piggare och klarare.

Men till min poäng. Jag är av den åsikten att hälsa är det absolut viktigaste i livet. Har man inte hälsa orkar man inte njuta av livet till fullo. Man orkar inte ens med sin familj på det viset man skulle vilja, vilket medför ett dåligt samvete. Ohälsa har också en stark koppling till oro. Oro tär på en inifrån, fräter nästan hål i själen. Vill förstås påpeka att man ju ändå kan känna att man har hälsa trots att man t.ex. är kroniskt sjuk om man klarat av att hantera och lever med tillståndet, men det är ingen självklarhet. Speciellt inte med tillstånd som kommer plötsligt. Att ha stöd av nära och kära är också ovärderligt då man drabbas av någonting. Jag känner mig så rik av att ha så många nära människor i mitt liv. Ni skulle bara veta hur det värmt och styrkande det faktiskt har varit då medmänniskor visat att de bryr sig, eller skickat en liten kommentar. Ingen nämnd, ingen glömd. ❤

Dessa veckor har lärt mig så otroligt mycket. Trots att över halva sommaren nu blivit ”förstörd” på grund av all oro och spring hit och dit till labbprover och läkarmottagningar, har jag ändå tagit vara på alla ljusglimtar och vägrat vara bitter och negativ. Jag hade bestämt att vi skulle njuta i sommar och visst har vi gjort det. Kanske inte lika mycket vi tänkt oss, men jag känner ändå att vi gjorde det absolut bästa av situationen.

Det svåraste sedan jag fick mitt MM-besked var att jag blev rädd för solen. Även å Ronjas vägnar, vilket gjort att hon alltid har lippis och solkräm och UV-dräkt då är soligt. Det är enkelt att säga att man inte ska behöva vara så överdriven, eftersom man nog måste få njuta lite och blaha blaha, men jag är realistisk och tänker att jag nu måste undvika att visa min och även Ronjas hud i solen oskyddad, så långt det bara går. Det ÄR  ju faktiskt så jag fick min hudcancer. Jag har inte legat och pressat timtals i solen, jag har inte varit utomhus överdrivet mycket under somrarna eftersom jag mest jobbat, men däremellan har jag nog slarvat med att skydda mig enligt den hudtyp jag har. Har speciellt slarvat med att skydda benen eftersom jag aldrig bränner mig där. Men framdels får jag faktiskt ta och glömma det där med att se brun och fräsch ut. Totalglömma. Det är inte värt det längre. Vill jag se brun och fräsch ut finns det helt klart andra vägar att gå. Min hudläkare poängterade även att jag ska vara väldigt noggrann med Ronja eftersom tendensen att drabbas av malignt melanom är mycket ärftlig och ju mer hon bränner sin hud i barndomen, desto större blir riskerna att insjukna som ung vuxen. Dessa ord bär jag med mig.

Egentligen borde jag ha skrivit ett skilt faktainlägg om malignt melanom, men jag har ju någonting att knåpa ihop framdels. Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är som faktiskt inte hade några maligna celler längre efter att vävnadsprovet blev taget. Jag hade hudcancer, men inte nu längre. Jag är så innerligt tacksam och själaglad.

img_6039
Har förresten börjat äta mer och mer icke galldiet, dvs. min vanliga kost. Hittills noll smärtor och noll obehagskänslor. Lök har jag ännu inte vågat mig på, men tids nog. Känns lite för bra för att vara sant. Hittills har jag ätit mat med äkta grädde i, även stekt mat. Har också prövat mig på alla sorters frukt och bär samt grönsaker. Det känns verkligen underbart. Har en ny frukostfavorit: turkisk yoghurt med färska bär. Det är så barnsligt gott.

img_6158
 

 

Annonser

Känslostormar och livskraft

Det har gått 13 dagar sen jag fick beskedet om att det var malignt melanom i födelsemärket som tagits bort. På tisdag väntar den andra etappen på resan; borttagning av mer hud kring stället där födelsemärket suttit. Detta sker dagkirurgiskt och troligtvis i lokalbedövning. Allt skickas till patolog för analys, därefter blir vi klokare om skiten spridit sig eller inte. Hoppas även att låret inte blir alldeles för ”snävt” efteråt. Tacksam över att ingreppet sker redan nu.

Jag har hamnat att konfrontera mig själv och mina djupaste rädslor. Jag har gråtit. Jag har varit arg och slängt saker då jag varit ensam. Jag har även gråtit glädjetårar över att jag får vara Ronjas mamma. Att jag har så fina människor i min omgivning som verkligen bryr sig. Jag har känt en viss lättnad över att detta händer just nu och inte hade hänt under den annars kaotiska spädbarnstiden. Jag har fått svindyr solkräm med spf 50 till födelsedagsgåva av Daniel. Jag har styrketränat likadant som förr och känt mig starkare och friskare än någonsin. Jag har ätit bra och näringsrik mat, men även unnat mig lite annat däremellan.

Detta må låta som världens kliché, men dessa 13 dagar har lärt mig mer om livet än jag kunnat ana. Och det är antagligen bara början på en lång mental pärs, vare sig om jag blir friskförklarad inom en snar framtid, eller inte. Kanske även detta var en ordentlig väckarklocka som gjorde att jag nu kan leva lite mer i nuet, njuta ordentligt av tillfällena som ges, samt vara riktigt ärlig mot mig själv. 

Som en riktig motvikt till vardagen fick jag och Daniel äran att vara bröllopsgäster då en av mina mycket goda vänner gifte sig. Bröllopet var en riktig tiopoängare och kunde verkligen inte kunnat komma mer lägligt än såhär. Festen hölls vid Torgare prästgård, ett längre stenkast från oss. För att lätta upp stämningen lite ska jag bjuda er på några bilder.



Malignt Melanom

Sommarpausen på bloggfronten blev kanske lite kortare än jag tänkt mig. Med tanke på rubriken har ni redan era gissningar. Vissa av er kanske redan vet, eftersom jag har berättat för de närmaste. Jag har alltså blivit drabbad av Malignt Melanom. Hudcancer.

I mitten av juni togs alltså ett födelsemärke bort från mitt vänstra framlår, eftersom det hade ändrat lite i ena kanten, men ingenting radikalt. Det hette att det var en säkerhetsåtgärd trots att födelsemärket såg godartat ut för blotta ögat. Jag funderade inte desto mer på det, utan lät veckorna gå och hann bli irriterad på att inte kunna träna benen eftersom födelsemärket var placerat så att stygnen skulle ha gått upp vid minsta knäböj. Såret läkte, jag tog bort stygnen och hann t.o.m. glömma bort alltihop. Frid och fröjd, sommar i sinnet.

Den 11:e juli ringer telefonen en sen eftermiddag. Samma hvc-läkare som tog bort födelsemärket presenterar sig och jag blir med ens alldeles kall inombords eftersom jag redan då förstår vad han kommer att berätta. Jag lyssnar på det han berättar, blir alldeles darrig i rösten, kan inte gråta, men känner hur klumpen i halsen växer och växer. Jag försöker koncentrera mig på vad han säger men känner att jag börjar få tunnelseende och måste kämpa för att samla mig. Allt känns som en mardröm där man bara väntar på att vakna. Det måste vara fel, jag är ju så ung och allt! Någon annans besked, inte mitt!

Läkaren berättar ändå lite positiva nyheter. I provbiten han tagit bort har man även fått frisk hud med, men en marginal på 1,8 mm på minsta stället. Det kan i bästa fall betyda att jag reda i skrivande stund är cancerfri. Men det vet vi alltså inte ännu. Därför remitteras jag vidare till kir.pkl där en kirurg får avgöra om det ska tas bort ännu mer hud och ifall lymfkörtlarna ska undersökas för att utesluta ev. spridning. Först då kommer jag att kunna slappna av. Nu går jag i den där klassiska dimman av ovisshet (För pålästa kan jag även meddela att värdena på PAD-provet var Breslow 0,4 mm, Clarc level 2, marginal 1,8,  dvs. rätt hoppfulla värden trots att det alltså är cancer…).

Känslostormen då jag fick beskedet i telefon? Först av kom chocken. Var alldeles darrig och illamående i flera timmar. Till all lycka var jag och Ronja hos mina föräldrar just då jag fick beskedet, vilket var tur, annars hade jag varit ensam hemma med henne. Igår och idag har jag haft känslor som ilska och sorg, med stark betoning på ilska. Varför jag? Det som irriterar mig mest är kanske det att jag inte varit någon soldyrkare. På riktigt. Jag har inte haft tid att ligga i solen! Den enkla orsaken är den att jag jobbat så mycket varje sommar, att jag sällan haft turen att vara ledig då det varit vackert sommarväder. Totalt två gånger till södern. Bränt mig otroligt lite. Använt solkräm med hög skyddsfaktor. Så varför jag? Och varför nu? Denna ilska och frustration.

Igår besökte jag även min läkare, vilket tydligen är någonting man ska göra i samband med att få dessa typer av besked. Vi pratade ytterligare igenom fyndet i provbiten, spekulerade lite om fortsättningen och jag blev både klokare samt lugnare. Dessutom var min läkare så otroligt empatisk, lyhörd och pedagogisk. Nästan så man borde skriva in till ÖT’s ”Glad idag” för ett utmärkt bemötande.

För det första ska fortsätta med livet som förr. Frågade av läkaren ifall jag kan styrketräna som förr och han nästan uppmanade mig till det, eftersom det medför så mycket gott. Det var en lättnad i sig. Vet inte hur jag mentalt skulle ha klarat att få träningsrestriktioner. Styrketräningen har varit min terapi så många gånger och kanske framdels mer än någonsin. Kosten och träningen ska alltså prioriteras, vilket i sig inte medför någon ändring i mitt liv.

Har valt att vara öppen med detta eftersom jag också hoppas på att min historia kanske kan få andra att boka till till privat hudläkare för en check-up av hela kroppen inklusive hårbottnen. Det är värt pengarna i slutändan, jag lovar. Mitt födelsemärke som togs bort såg verkligen inte speciellt alarmerande ut, endast växt lite i diameter och ena kanten blivit lite halvmåneformad. That´s all. Det var varken fult eller speciellt iögonfallande, men tänkte att det kan vara bra att få det undanstökat. Tyvärr har jag inte någon bild på hur det såg ut före, vilket känns lite harmt. Här kommer en bild på mitt vänstra lår i dagsläget som pryds av ärret.

img_5696

Nu hoppas jag på att snabbt få en tid till kirurgen så vi får veta mer. Kommer att uppdatera efter hand här på bloggen, eftersom skrifvandet i mitt fall är världens bästa terapi. Allt känns fortfarande lite surrealistiskt, att jag sitter här och skriver detta. Nu är fokus alltså inställt på bra träning och bra mat. Mer kan jag inte göra i detta skede.

 

Bodypositive – jag?

Inom feministiska kretsar är begreppet ‘bodypositive’ välkänt. Kort och gott: Alla kroppar är bra kroppar, oberoende om man är liten, mittemellan eller stor.

Många offentliga personer som förespråkar bodypositivism (är det ett ord?) är själva större än det som kallas ”normen” och kanske på så vis har lättare att skapa reaktioner samt ge positiva intryck på grund av att de bryter de klassiska mönstren som säger att det är en negativ grej med att vara stor. Det är här min fråga kommer in: Kan jag i egenskap av normalviktig (enl. de klassiska normerna) kunna förespråka bodypositivism eftersom jag prioriterar att ha en stark, frisk, icke-överviktig kropp samt älskar träning och hälsa? Att jag dessutom är utbildad inom hälsobranschen är också lite knivigt. Går det alltså att förespråka detta koncept ändå?

Såhär tänker jag. Jag vill belöna min kropp med att träna. Jag tränar för att tillföra den något, inte för att bestraffa den. Det här tankesättet har mognat ännu mer sedan jag blev gravid och min hälsa började svikta märkbart. Min fysiska hälsa hade varit så självklar innan jag blev gravid, att jag inte tänkt på träning utifrån just den sortens perspektiv tidigare. Nu längtar jag konstant efter att slänga träningsväskan på ryggen och cykla iväg till krafthallen. Det är min tid, bara för mig själv. Jag får lyssna på bra musik ostört, jag får rensa tankarna och jag får bygga muskler som i sin tur leder till att jag orkar mer i vardagen och bidrar till bättre hälsa. Mer än så behövs det inte.

Jag vill inte heller döma en person som valt att inte ägna sig åt motionsformer överhuvudtaget. Det är den personens val, inte någon annans. Träning är bara en sak av många saker man kan välja att spendera x antal timmar i veckan på. Jag beundrar lika mycket någon som håller på med t.ex. konst, hantverk, läser, bakar, fiskar, osv.

Vitsen med hela skiten är ju att du ska vara lycklig i dig själv, det är allt som räknas. Tycker den här bilden är pricken på i:et.

Bildresultat för body positive

Pressen på oss

Det kan väl inte ha undangått någon att det ligger en sorts dold press på kvinnor över 25. Studierna är oftast klara, du kanske har en stadigvarande partner och ett hem. Karriären ska börja blomstra och du ska fixa fast tjänst. Helst familj redan, eftersom få arbetsgivare är intresserade att anställa någon som de vet lämnar på mammaledigt inom några år. Så med andra ord skulle du ha behövt studera och få barn på samma gång, för att få båda sakerna överstökade. Observera sarkasmen.

Eller så finns det kvinnor som vill vara hemma med sina barn så länge det bara går. Men efter x antal år hemma på låga bidrag har ju karriären stått stilla! Du har noll erfarenhet som räknas, alla tjänster kräver minst 5 års arbetserfarenhet och helst av allt inom just den inriktingen av jobb. Så du har tyvärr ingen chans. Tackåhej liksom. Du ska kämpa som en jävel, armbåga dig fram och lägga ut dig hårdare än vad en man någonsin hamnar att göra för motsvarande tjänst – för att få en ärlig chans.

Hemma med sjukt barn – dagispersonalen ringer ofta först åt mamman. Även fast mammans jobb är svårare att slitas ifrån än pappans. Mammasamvetet är även en effektiv hake. Klart hon hämtar sitt barn. För att slippa den där jämlikhetsdiskussionen med sin man, trots att han kanske har lättare att slita sig från jobbet än henne. Och trots att hon vet att han har lika stor skyldighet som henne, sådär i teorin alltså.

Barnkalaset. Julafton. Midsommarafton. Venetziaden. Hon skriver listor, handlar, dekorerar, bakar, stressar sig tokig och planerar. Har någon bett henne dra hela lasset eller antar hon att det är så?

Och vart ville jag komma med den här smått flummiga texten?

Jo. Många gånger kommer de dolda kraven från oss själva. Det är ingen som bett om att hemmet ska vara tiptop inför barnkalaset – och tänk hur det ändå ser ut efteråt. Du får ingen guldstjärna i kanten som ”årets förälder” bara för att du alltid för och hämtar från dagis istället för att dela upp det. Ingen belönar dig över hur bra du är att organisera ditt liv – för att köra dubbla pass på jobbet då det kört ihop sig för att du stannat hemma med sjukt barn. Speciellt inte din partners arbetsgivare.

Det är här som mannen kommer in. Vad finns det för dolda krav på honom? Finns det? Jag tror att vi måste börja diskutera vidare för att få spräckt hål på våra egna dolda krav. Vi måste visa att de här kraven på oss faktiskt finns och skapa förståelse. Börja ifrågasätta. Vara lite envis eftersom det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta. Är man uppväxt med att det bara är de kvinnliga familjemedlemmarna som ställer till och ställer upp, kan det vara en lång process att faktiskt ändra sig på riktigt, båda för en själv men inte minst för mannen.

Tankar och åsikter är alltid välkomna!

Vill du spinna vidare, rekommenderar jag den här podden. Så otrolig igenkänningsfaktor! –> Penntricket, avsnitt 11

Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Detta är vardagsfeminism för mig

Mina tankar har snurrat extra mycket i feministiska tankegångar den senaste tiden. Allt fick sin start av att jag debatterade med en av mina manliga bekanta som även är icke-feminist. Det skar sig lite och vi lämnade debatten eftersom vi konstaterade att vi inte kommer att komma överens i de stora genusvetenskapliga frågorna, där vi var av totalt olika åsikter. Han menade att vår biologi är orsaken till de flesta av våra sociala, psykologiska och kognitiva egenskaper som skiljer man och kvinna åt, medan jag är övertygad över att mycket hör ihop med det sociala arv vi ännu dras med (könsroller, stereotyper, osv).

Vi kvinnor är rätt bra på att lyfta fram att männen ska delta i allt hushållsarbete. Och jo – det är klart att man ska dela på det procentuellt tills båda två är lika nöjda. Det är säkert relativt enkelt att få det jämnt ifall man t.ex. bor i höghus. Men jag upplever att rätt många som är missnöjda faktiskt bor i ett egnahemshus, har bil, trädgård och allt som hör till.

Så jag frågar dig som är missnöjd över fördelningen hemma: Hur många gånger har du t.ex. skottat snö, trimmat gårdsplanen, rensat avloppet, bytt säkringar, rensat ur stuprännorna, reparerat saker som gått sönder, fixat på utsidan av huset (annat än trädgårdsarbete), eller gjort ved?

Det skär säkert i många nu. Men ifall man som kvinna är completely fine med att göra majoriteten av allt jobb på insidan av huset och att mannen gör det mesta på utsidan har vi ju en win-win. Då är ju allt frid och fröjd. Men långt ifrån alla är nöjda med att ha det så. Jag dör personligen av tristess av att städa, tvätta och koka dagarna i ända. Jag vill ut! Jag uppmanar alla kvinnor som är missnöjda med sin ”roll” i hemmet, att kavla upp ärmarna och ta reda på! Det är inte svårt. Därefter känns det väldigt motiverat att kunna ställa högre krav gällande hushållsarbetet på insidan också. Då har vi också en win-win. Det är enligt mig också ett mycket effektivt sätt att picka hål på de stereotypa könsrollerna.

Jag tror inte heller att ens manliga partner har någonting emot att du som kvinna ”tar över” en del av arbetet på utsidan, tvärtom. Tyvärr hör man ofta om exempel på familjer där det finns tydliga könsroller och kvinnan är missnöjd med det, men är ändå inte alls villig att lära sig utföra de typiska ”manliga” sysslorna. Hon tar även för givet att hon i såfall även måste göra lika mycket hushållsarbete på insidan som tidigare – vilket hon självklart inte ska gå och göra eftersom hon inte har mera timmar under ett dygn än en annan.

Summa summarum: Ifall man som kvinna sitter i en sådan situation och är missnöjd över fördelningen hemma finns det alltså två vägar: antingen accepterar man det som det är (dvs. om man är ovillig att börja lära sig nytt), eller så gör man den där förändringen som i sin tur ställer ett nytt sorts krav på mannen.

Hur har vi det hemma hos oss då? Vi har inte ett rent 50/50 system på ut- och insidan. Jag skulle dock gärna ha det och misstänker att det mer eller mindre blir så då jag börjar jobba. Utmaningen just nu är såklart att jag måste ha med Ronja i allt jag gör då Daniel inte är hemma, vilket gör det lite osmidigt och drygt. Men jag passar ofta på att göra utomhusarbete då hon sover, ifall jag vet att hon kommer att sova lite längre än en timme. Daniel i sin tur brukar städa upp i köket så gott som varje morgon innan han kör till arbetet. Vi vaknar alltså upp till ett rent kök så gott som dagligen, vilket är uppskattat. Storstädning hjälps vi alltid åt med, samma sak med t.ex. trädgårdsarbete. Jag är dock en bättre kock än Daniel och gillar att laga mat, vilket gör att jag tar åt mig av matlagningen. Han är utbildad husbyggare och väldigt kunnig med fordon, vilket gör att han tar för sig av sådana sysslor. Även jag är ju i grunden utbildad husbyggare, vilket gör att vi ofta kan hjälpas åt. Tyvärr är jag inte lika duktig att klättra på höjder, som jag var förr. Sånt är tydligen färskvara.

Tankar och funderingar kring detta? Hur är det hemma hos er? Är du nöjd?

Och så till sist några alldeles tragikomiska bilder:

woman-cook1

vintage-051

Ännu en grej innan jag avslutar: Tycker du att det är viktigt att ditt barn inte växer upp med samma sociala arv, som vi växt upp i? Då ska du fundera på dessa saker eftersom barnen givetvis tar efter oss i allt vi gör.

Over and out.