Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.

 

 

Snart vårdledig

Mammaledigheten är snart slut, det är inte många veckor kvar längre. Jag är en av de lyckliga som inte behöver börja jobba genast. Eller ja, nu uttryckte jag mig kanske lite klumpigt, men jag tycker att det är lyckligt att inte behöva utsätta sin trötta hjärna för mer krävande uppdrag än de som redan nu excisterar. Det kunde vara rent utav farligt, som jag i ett tidigare skede nämnt (och jo, vi är tillbaka i extremt dåliga nätter och det har hållit i sig ett par veckor nu). 

Jag tycker bara att det är freakin’ crazy att man ‘kan’ släppa iväg sådana som mig till arbetslivet, helt lagligt. Jag kan ju inte direkt skylla på att jag åter en gång vakat hela natten då jag i misstag glömmer bort att t.ex. ge någon sin medicin. Nu låter detta överdrivet, men om jag säger så här: jag glömmer rätt ofta på spisplattor och kaffekokaren samt är ibland rädd för att köra bil på grund av mitt dimmiga hjärnkontor, kanske jag inte då ska dosera mediciner som går intravenöst. Hänger ni med? Åtminstone skulle jag inte vilja ha mig själv som sjukvårdare. Ännu. Jag har stor respekt över det jag gör på jobbet och vet att man i många moment hamnar att koncentrera sig 100% för att göra rätt, som under b.l.a. läkemedelsdelningen. Skulle jag få sova lite mer och regelbundet skulle jag dock inte ha samma oro över mitt omdöme.

Men nu slipper jag att bidra till patientskador, hur tragikomiskt det än låter. Och jag vill ju vara hemma med Ronja. Vi har det bra här i vår symbiotiska vardag. Att vara vårdledig för säkert med sig en massa nya problem, först och främst ekonomiskt. Men å andra sidan spenderar jag inte mycket pengar då vi bara är hemma. Största utgiften är definitivt M A T, därefter kommer boende (jepp, vi bor billigt), sen kommer bränsle, de många och olika försäkringarna och andra räkningar. Men vi är ju två om allt, varav Daniel faktiskt jobbar heltid och jag tror vi kommer att fixa det galant.

kelan2blogo

 

Lördagskväll

Huset är städat, barnet sover, vi ska just äta en god lördagsmåltid på tumis i stearinljusets sken och sedan är det filmkväll som väntar.

Just kidding.

Här sitter jag i flottigt hår, med dåligt sittande sportkläder med barnmatsfläckar på. Ronja somnar antagligen kring 9-10 ikväll, sådär lagom tills UMK-finalen börjar. Hoppas på att hon skulle somna i spjälsängen så jag kan smyga mig ner och titta. Magen kurrar lite men det blir nog smörgåsmat för min del. Det känns som overkill att laga någon lördagsmiddag idag. Sambon sålde sin arbetsbil helt extempore för en stund sen och har därför spenderat hela kvällen med att ringa runt och jaga efter nästa bil (även i skrivande stund), så på grund av det har jag idag känt mig lite som en singelmorsa. Själv har jag dessutom dragit på mig en förkylning som för tillfället krigar med kroppens immunförsvar, eftersom den inte riktigt har brutit ut helt ännu. Har tagit stora doser D-vitamin, shottat ingefära (har slarvat med shottarna i en vecka och tänk – det straffade ju sig direkt) och druckit varmt. Bläh. Som astmatiker plus småbarnsförälder suger det ju extra mycket att bli förkyld och därför arbetar jag hårt med att kurera mig. Få se. Håller tummarna.


Det är helt annan meininki hos familjen Ågren-Lindfelt sedan Ronja lärde sig krypa. Hon är överallt och gör allt hon inte skulle få göra. Sven Dufva tittade bestört på henne då hon kom krypandes emot honom, och sprang ut så det smällde i kattluckan. Han konstaterade väl att det är andra bullar från och med nu. Som tur är hans sovställen på två olika fönsterbrädor. Dit slipper inte Ronja på länge ännu. Det är inte lätt att ha varit herre på täppan på Perjönsbacken för att sedan få konkurrans.

 

 

 

 

 

Ett konstaterande

Jag har fått skrivkramp. Det är frågan om den där sorten som kommer sådär smygande och mittiallt är den bara där utan att man förstår hur. Förr då det där med att få barn var så nytt (ok, det är det ännu) fanns det en hel massa ämnen att plöja sig igenom, men nu börjar stigarna kännas rätt upptrampade. 

Ronja blev åtta månader idag och vi hade ett rådgivningsbesök dagen till ära. Igår började hon dessutom krypa på riktigt! Idag var vi till även ”främands”. Men mer om det imorgon. Här kommer en liten filmsnutt då hon kryper lite. ​Det fragila mammahjärtat smälter lite.

Hänt i veckan

  • Vi hamnade att byta ut våra snygga trä/svartfärgade pinnstolar i köket mot inte lika snygga lackade furustolar som hittills varit i kvisten. Orsak: pinnstolarna håller inte dagligt bruk längre, trots att vi limmat dem flera gånger. Jätteharmt eftersom jag tyckte om dem i vårt blå-vita kök.
  • Jag har två spännande grejer på G. Mer om det om en tid framåt.
  • Ronja har fått otroligt bra sittbalans och jag behöver inte vara lika rädd länge att hon ska falla och slå sig. Hon har dessutom tagit några krypsteg, men inte fått upp någon fart ännu. Det är mest två-tre krypsteg och så släpper hon pladask ner sig på mage.
  • Jag har sett flera avsnitt av Jane the Virgin på Netflix. Ah, så skönt att slänga upp fötterna i soffan och njuta av en kopp kaffe så länge Ronja sover där ute i vagnen.
  • Ronja har ätit rätt bra; både bröstmjölk och fast föda. Skönt.
  • Jag trodde Ronja skulle sluta sova två gånger om dan, men som tur hade jag fel. Det var bara lite tillfälligt strul och ordningen är nu återställd.
  • Jag var på tandläkarkontroll och det visade sig att allt var bra. Tänk att jag aldrig haft hål i tänderna under mitt 25-åriga liv. Hade verkligen mina farhågor efter allt småätande under graviditeten och nu med amningen. Men skönt att slippa sånt elände!

Jag vs. Tandtrollen 1-0

tumblr_nwfpdyc4ss1thfi6ro1_400

Om då pappan sov med barnet

Daniel tog Ronja inatt och jag sov i nedre våningen. Det är första gången vi har gjort så, första gången jag sovit en hel natt utan henne. Jag ammade henne riktigt ordentligt sent på kvällen (brösten var vid det laget rätt spända) och då gick hon faktiskt med på det eftersom hon var så trött. Hon åt också en rejäl portion gröt innan, så jag antar att hon måste ha varit proppmätt. Sen lade jag henne i spjälsängen och började natta. Hon blev helt hysterisk av den nya situationen och skrek och grät så hon blev alldeles svettig och mina öron ringde. Jag försökte i 20 minuter, sen konstaterade jag att Daniel fick komma och ta över redan i det skedet, eftersom det antagligen var mina bröst hon ville komma åt. Det fungerade tydligen eftersom hon till sist somnade.

Enligt Daniel vaknade hon fyra-fem gånger under natten och grät, men han fick ändå henne att somna om och behövde inte lyfta henne ur spjälsängen en enda gång. Sju skulle hon upp och då tog jag henne så han fick sova lite till. Jag var ju hur pigg som helst redan den tiden, efter att ha sovit min bästa natt på nästan åtta månader. Han hamnar troligtvis att ta några till nätter på raken för att hon ska få någon sorts vana.

Nu återstår ett stort frågetecken: Hon totalvägrar fortsättningsvis både ersättning och pumpad bröstmjölk. Hon spottar ut det helt enkelt. Enligt rådgivningen borde hon få i sig 600-700 ml utöver den fasta födan, vilket hon helt klart inte får i sig. Som jag tidigare nämnt dricker hon en flaska vatten på hela dagen om jag verkligen trugar. Så hur gör vi på den biten? Räcker fast föda fem gånger om dagen? Ack den som visste…