Gör er själva en tjänst

Lyssna på den här podden. Tack.

https://www.acast.com/skaringermannheimer/19-kvinnohimmelen

Bildresultat för skäringer och mannheimer

Annonser

Bodypositive – jag?

Inom feministiska kretsar är begreppet ‘bodypositive’ välkänt. Kort och gott: Alla kroppar är bra kroppar, oberoende om man är liten, mittemellan eller stor.

Många offentliga personer som förespråkar bodypositivism (är det ett ord?) är själva större än det som kallas ”normen” och kanske på så vis har lättare att skapa reaktioner samt ge positiva intryck på grund av att de bryter de klassiska mönstren som säger att det är en negativ grej med att vara stor. Det är här min fråga kommer in: Kan jag i egenskap av normalviktig (enl. de klassiska normerna) kunna förespråka bodypositivism eftersom jag prioriterar att ha en stark, frisk, icke-överviktig kropp samt älskar träning och hälsa? Att jag dessutom är utbildad inom hälsobranschen är också lite knivigt. Går det alltså att förespråka detta koncept ändå?

Såhär tänker jag. Jag vill belöna min kropp med att träna. Jag tränar för att tillföra den något, inte för att bestraffa den. Det här tankesättet har mognat ännu mer sedan jag blev gravid och min hälsa började svikta märkbart. Min fysiska hälsa hade varit så självklar innan jag blev gravid, att jag inte tänkt på träning utifrån just den sortens perspektiv tidigare. Nu längtar jag konstant efter att slänga träningsväskan på ryggen och cykla iväg till krafthallen. Det är min tid, bara för mig själv. Jag får lyssna på bra musik ostört, jag får rensa tankarna och jag får bygga muskler som i sin tur leder till att jag orkar mer i vardagen och bidrar till bättre hälsa. Mer än så behövs det inte.

Jag vill inte heller döma en person som valt att inte ägna sig åt motionsformer överhuvudtaget. Det är den personens val, inte någon annans. Träning är bara en sak av många saker man kan välja att spendera x antal timmar i veckan på. Jag beundrar lika mycket någon som håller på med t.ex. konst, hantverk, läser, bakar, fiskar, osv.

Vitsen med hela skiten är ju att du ska vara lycklig i dig själv, det är allt som räknas. Tycker den här bilden är pricken på i:et.

Bildresultat för body positive

Pressen på oss

Det kan väl inte ha undangått någon att det ligger en sorts dold press på kvinnor över 25. Studierna är oftast klara, du kanske har en stadigvarande partner och ett hem. Karriären ska börja blomstra och du ska fixa fast tjänst. Helst familj redan, eftersom få arbetsgivare är intresserade att anställa någon som de vet lämnar på mammaledigt inom några år. Så med andra ord skulle du ha behövt studera och få barn på samma gång, för att få båda sakerna överstökade. Observera sarkasmen.

Eller så finns det kvinnor som vill vara hemma med sina barn så länge det bara går. Men efter x antal år hemma på låga bidrag har ju karriären stått stilla! Du har noll erfarenhet som räknas, alla tjänster kräver minst 5 års arbetserfarenhet och helst av allt inom just den inriktingen av jobb. Så du har tyvärr ingen chans. Tackåhej liksom. Du ska kämpa som en jävel, armbåga dig fram och lägga ut dig hårdare än vad en man någonsin hamnar att göra för motsvarande tjänst – för att få en ärlig chans.

Hemma med sjukt barn – dagispersonalen ringer ofta först åt mamman. Även fast mammans jobb är svårare att slitas ifrån än pappans. Mammasamvetet är även en effektiv hake. Klart hon hämtar sitt barn. För att slippa den där jämlikhetsdiskussionen med sin man, trots att han kanske har lättare att slita sig från jobbet än henne. Och trots att hon vet att han har lika stor skyldighet som henne, sådär i teorin alltså.

Barnkalaset. Julafton. Midsommarafton. Venetziaden. Hon skriver listor, handlar, dekorerar, bakar, stressar sig tokig och planerar. Har någon bett henne dra hela lasset eller antar hon att det är så?

Och vart ville jag komma med den här smått flummiga texten?

Jo. Många gånger kommer de dolda kraven från oss själva. Det är ingen som bett om att hemmet ska vara tiptop inför barnkalaset – och tänk hur det ändå ser ut efteråt. Du får ingen guldstjärna i kanten som ”årets förälder” bara för att du alltid för och hämtar från dagis istället för att dela upp det. Ingen belönar dig över hur bra du är att organisera ditt liv – för att köra dubbla pass på jobbet då det kört ihop sig för att du stannat hemma med sjukt barn. Speciellt inte din partners arbetsgivare.

Det är här som mannen kommer in. Vad finns det för dolda krav på honom? Finns det? Jag tror att vi måste börja diskutera vidare för att få spräckt hål på våra egna dolda krav. Vi måste visa att de här kraven på oss faktiskt finns och skapa förståelse. Börja ifrågasätta. Vara lite envis eftersom det kan vara svårt att lära gamla hundar sitta. Är man uppväxt med att det bara är de kvinnliga familjemedlemmarna som ställer till och ställer upp, kan det vara en lång process att faktiskt ändra sig på riktigt, båda för en själv men inte minst för mannen.

Tankar och åsikter är alltid välkomna!

Vill du spinna vidare, rekommenderar jag den här podden. Så otrolig igenkänningsfaktor! –> Penntricket, avsnitt 11

Detta är vardagsfeminism för mig

Mina tankar har snurrat extra mycket i feministiska tankegångar den senaste tiden. Allt fick sin start av att jag debatterade med en av mina manliga bekanta som även är icke-feminist. Det skar sig lite och vi lämnade debatten eftersom vi konstaterade att vi inte kommer att komma överens i de stora genusvetenskapliga frågorna, där vi var av totalt olika åsikter. Han menade att vår biologi är orsaken till de flesta av våra sociala, psykologiska och kognitiva egenskaper som skiljer man och kvinna åt, medan jag är övertygad över att mycket hör ihop med det sociala arv vi ännu dras med (könsroller, stereotyper, osv).

Vi kvinnor är rätt bra på att lyfta fram att männen ska delta i allt hushållsarbete. Och jo – det är klart att man ska dela på det procentuellt tills båda två är lika nöjda. Det är säkert relativt enkelt att få det jämnt ifall man t.ex. bor i höghus. Men jag upplever att rätt många som är missnöjda faktiskt bor i ett egnahemshus, har bil, trädgård och allt som hör till.

Så jag frågar dig som är missnöjd över fördelningen hemma: Hur många gånger har du t.ex. skottat snö, trimmat gårdsplanen, rensat avloppet, bytt säkringar, rensat ur stuprännorna, reparerat saker som gått sönder, fixat på utsidan av huset (annat än trädgårdsarbete), eller gjort ved?

Det skär säkert i många nu. Men ifall man som kvinna är completely fine med att göra majoriteten av allt jobb på insidan av huset och att mannen gör det mesta på utsidan har vi ju en win-win. Då är ju allt frid och fröjd. Men långt ifrån alla är nöjda med att ha det så. Jag dör personligen av tristess av att städa, tvätta och koka dagarna i ända. Jag vill ut! Jag uppmanar alla kvinnor som är missnöjda med sin ”roll” i hemmet, att kavla upp ärmarna och ta reda på! Det är inte svårt. Därefter känns det väldigt motiverat att kunna ställa högre krav gällande hushållsarbetet på insidan också. Då har vi också en win-win. Det är enligt mig också ett mycket effektivt sätt att picka hål på de stereotypa könsrollerna.

Jag tror inte heller att ens manliga partner har någonting emot att du som kvinna ”tar över” en del av arbetet på utsidan, tvärtom. Tyvärr hör man ofta om exempel på familjer där det finns tydliga könsroller och kvinnan är missnöjd med det, men är ändå inte alls villig att lära sig utföra de typiska ”manliga” sysslorna. Hon tar även för givet att hon i såfall även måste göra lika mycket hushållsarbete på insidan som tidigare – vilket hon självklart inte ska gå och göra eftersom hon inte har mera timmar under ett dygn än en annan.

Summa summarum: Ifall man som kvinna sitter i en sådan situation och är missnöjd över fördelningen hemma finns det alltså två vägar: antingen accepterar man det som det är (dvs. om man är ovillig att börja lära sig nytt), eller så gör man den där förändringen som i sin tur ställer ett nytt sorts krav på mannen.

Hur har vi det hemma hos oss då? Vi har inte ett rent 50/50 system på ut- och insidan. Jag skulle dock gärna ha det och misstänker att det mer eller mindre blir så då jag börjar jobba. Utmaningen just nu är såklart att jag måste ha med Ronja i allt jag gör då Daniel inte är hemma, vilket gör det lite osmidigt och drygt. Men jag passar ofta på att göra utomhusarbete då hon sover, ifall jag vet att hon kommer att sova lite längre än en timme. Daniel i sin tur brukar städa upp i köket så gott som varje morgon innan han kör till arbetet. Vi vaknar alltså upp till ett rent kök så gott som dagligen, vilket är uppskattat. Storstädning hjälps vi alltid åt med, samma sak med t.ex. trädgårdsarbete. Jag är dock en bättre kock än Daniel och gillar att laga mat, vilket gör att jag tar åt mig av matlagningen. Han är utbildad husbyggare och väldigt kunnig med fordon, vilket gör att han tar för sig av sådana sysslor. Även jag är ju i grunden utbildad husbyggare, vilket gör att vi ofta kan hjälpas åt. Tyvärr är jag inte lika duktig att klättra på höjder, som jag var förr. Sånt är tydligen färskvara.

Tankar och funderingar kring detta? Hur är det hemma hos er? Är du nöjd?

Och så till sist några alldeles tragikomiska bilder:

woman-cook1

vintage-051

Ännu en grej innan jag avslutar: Tycker du att det är viktigt att ditt barn inte växer upp med samma sociala arv, som vi växt upp i? Då ska du fundera på dessa saker eftersom barnen givetvis tar efter oss i allt vi gör.

Over and out.

Om mammakroppen

Ni som inte gillar att läsa inlägg om kroppsdelar kan sluta läsa här (trots att jag tycker ni ska ta modet till er och läsa ändå).

Jag läste en artikel på Yle, som handlade om förlossningsskador. Man hade kartlagt hur vanliga de olika typerna av bristningar är och beskrivit vilka typer av problem kvinnor kan ha efter att ha fött barn. Artikeln finns att läsa HÄR.

Det jag reagerade på var de 47 stycken kommentarerna under artikeln, där de flesta beskrivit sina förlossningar och vilka typer av problem de har nu efteråt. Nu ska jag akta mig för att uttala mig för medicinskt, eftersom jag ändå inte är barnmorskeutbildad, men jag ser ändå med ”medicinska glasögon” på den här typen av artiklar.

Och det är verkligen i grevens tid att det skrivs mer artiklar i detta ämne, så att allmänheten får läsa, för att få bort alla tabun kring detta. Jag förstår ändå på ett vis varför man är så försiktig att prata om ämnet. Det är ju så sjuttons avskräckande. Är man lika vetgirig som jag, har man förstås läst sig till allt detta länge på förhand före förlossningen, men det finns även de som hellre inte vill veta. Då kan det bli lite knivigt, eftersom detta ju är verkligheten, om än en tråkig sådan.

Det som gör mig ledsen är att så många kvinnor beskriver att de fortfarande har problem, i vissa fall många år efter förlossningarna. Och det som verkligen grämer mig är det faktum att de på något vis har fått för sig att det ”ska vara” normalt att kissa på sig, ha värk, få problem med att ha avföring, att sexet inte längre är skönt, att man inte kan cykla, inte kan hoppa, osv. Trots att det alltså är länge sedan man fött barn!

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som inte har bestående men från förlossningen, trots att det blev både sugklocka och episiotomi. Även eftervården här i vår kommun har varit toppen, med väldigt låg tröskel att ta kontakt om man funderar på någonting. Jag kan bara föreställa mig hur hopplöst och ledsamt det kan kännas att kämpa med någonting, men inte få den rätta hjälpen, eftersom allt bara är ”normalt” och att det minsann ska kännas i kroppen att man är mamma.

Läste en rikssvensk artikel i ämnet (hittar inte den längre) där en manlig gynekolog lite krasst konstaterade att man nog skulle ha utvecklat hela förlossningsvården bättre ifall det vore män som födde barn. Man kan ju bara spekulera, men tror tyvärr att han har en poäng.

Läs följande stycke noggrant: Du ska inte behöva kissa på dig. Du ska inte hamna och göra ”tumtricket” för att göra nummer två. Du ska inte ha värk i underlivet trots att det gått år sedan förlossningen. Sex ska inte göra ont. Du ska inte ha en bred diastas med dålig hållning och värk i ryggen, trots att du tränat och tränat. Och framför allt: detta ska inte vara tabu!

Visst är kvinnokroppen fantastisk, men trots det ska vi minnas att inte normalisera det som inte är normalt och som innebär lidande! Förr i tiden var det givetvis mer vanligt med både komplikationer före, under och efter en förlossning. Jag diskuterade faktiskt detta igår med min 81-åriga mormor, som på en hand räknade upp hur många barn samt även mammor i hennes släkt, som hade dött i samband med förlossning eller barnsängstiden. Och det är ju inte konstigt egentligen, med tanke på att de flesta var födda hemma i bastun, även min mormor.

 

 

Bildresultat för bristningar i underlivet efter förlossning

 

Med detta inlägg ville jag belysa det här ämnet lite och framförallt picka hål på tabun som existerar. Vi har nämligen RÄTTEN att må bra trots att vi är mammor och fött barn!

 

Lite feministprat

Torkade de sista tårarna efter att sett filmen Desert Flower. Av någon anledning hade jag bara sett halva filmen tidigare. Nu då Ronja somnade i kvisten tog jag tillfället i akt och streamade hela filmen via Ruutu+. Kan tänka mig att filmen också finns att ses på andra ställen. Desert Flower spelades in redan 2009, så jag vet att jag är sent ute. Läste dock boken för många år tillbaka. Den är också mycket läsvärd.

Vart ville jag komma med det här inlägget? För det första. Se filmen pronto om du inte har sett den. Råkar du ha en karl eller kompis som förlöjligar och förminskar feminismen av princip och okunskap? Övertala honom/henne att se filmen tillsammans med dig. Och vet du, hen kommer att förändras efter att ha sett den. Om inte, då får du verkligen ifrågasätta hens värderingar.

För det andra. Fundera över ämnen som varför feminismen behövs och hur galen vår värld fortfarande är. WHO har beräknat att det könsstympas 3 000 000 flickor varje år. Tre miljoner. Tre. Fucking. Miljoner. Det gör mig ledsen, arg och äcklad. Många flickor är lika små som Ronja då de genomgår denna horribla misshandel och får leva med följderna och möjliga komplikationer. Hjärtat värker då jag tänker på det.

För det tredje. Det här som jag skriver är ju direkt inga nyheter, men jag anser att detta är någonting som fallit lite i skymundan efter att en viss rikeman till president valdes.

Over and out.

fgm_map(Bild: Wikipedia)

Vad kan jag göra?

Jag kan inte sova. Ronja sover faktiskt och jag känner mig riktigt trött, men hjärnan spinner bara på. Jag vet dock orsaken. Jag såg nämligen ännu ett till nyhetsinslag från Aleppo och efter det känner jag mig åter en gång både arg och ledsen. Det är på grund av barnen jag vakar. Barnen, som inte borde få vistas på sådana platser som den här staden. Barnen, som hamnade att sova utomhus ännu en till natt, trots att det lär ska ha varit minusgrader. Barnen som dör för att vuxna människor krigar om någonting spårat ur för länge, länge sedan. Det är så sjukt att jag mår illa. Det är lika grymt som under Hitlers tid.

Jag har alltid berörts av krig och katastrofer, men sen jag själv blev förälder har jag börjat sörja på ett ännu djupare plan då saker som detta sker. Mitt hjärta gråter verkligen för alla de här barnen och jag känner mig alldeles frustrerat över maktlösheten och hur liten jag känner mig. Jag kan också bli riktigt irriterad över att vi får ha det så bra. Det är lite svårt att förklara, men jag blir nästan provocerad av allt det där köp-köp-köp och myys och goos och matkoma i sann julefriiid (Ja, vi kommer att fira jul i traditionell tappning hemma hos oss också, men det är bara tankesättet jag vill få ord på). Så skilda världar. Då vi ifjol reste till Santorini, tog båtflyktingar i land på grannön Naxos. Så att tänka att det är avlägset hjälper inte. Det är ca 5000 km till Syrien.

Displaced people in Aleppo

(Bild lånad från svenska.yle.fi)

Jag hittade artikeln ”Hjälper du Aleppo?” på Svenska Yle som beskriver det som många av oss vanliga finländare säkert funderar över. HÄR kan man läsa den om man vill få lite kött på benen. Att göra en inbetalning är alltså det bästa du och jag kan göra, mellan varven vi funderar över om vi ska göra rocky-road eller ischoklad eller både och. Iltasanomat har också gjort en praktisk lista över alla organisationer dit man kan donera pengar som direkt går till Aleppos offer. Klicka HÄR för att komma till den och klicka dej vidare därifrån om du hittar en organisation som du vill donera genom. Själv tycker jag det har varit smidigt att skicka ett SMS till ett nummer (i mitt fall Pelastakaa Lapset ry) och då har man donerat en öronmärkt summa utan desto mer krångel. Gör det om du känner att du vill hjälpa.

Det var bara det jag ville säga. Gonatt.