Årsresumé 2016

Januari

Under månaderna december-januari mådde jag som bäst under graviditeten. Det mest besvärande var foglossningen, men jag var varken svullen eller illamående. Under början av januari fick vi göra vårt andra ultraljud, där det syntes en normalutvecklad flicka och vi var så glada över att allt var bra med henne. Under januari började även vardagsrummet bli klart efter golvläggning, mål på de gamla tapeterna och nya listar. Vi skruvade ihop alla ikeamöblerna vi köpt i december. Jag jobbade och trivdes. Fick mitt första gallstensanfall utan att veta vad det var.

img_3952

Februari

Nu började magen öka i omfång, likaså mängden sparkar. Jag hade många veckor kvar till bf 23 maj och fick ofta frågan om jag väntar tvillingar (fattar mig inte på vissa människor). Märkte att jag inte var lika smidig längre på jobbet och började redan nu få svullnader i både armar och ben. Kämpade på och sov rätt dåligt redan nu. Sleep-work-repeat anammades.

img_3954

Mars

Nu började det verkligen gå trögt. Jag kämpade nästan hela månaden på jobbet, men fick ge upp precis en månad innan mammaledigheten skulle ha börjat. Det var mentalt jobbigt att vara sjukledig, men i efterhand skulle jag nästan ha behövt lämna hemma tidigare på grund av det fysiska måendet. Jag försökte verkligen göra det bästa av det, genom att sitta ute i solen så ofta det gick eftersom jag knappt slapp fot om fot till postlådan. Sven var överlycklig av att ha mig hemma.

April

Stor som en elefant, sov som en kratta och svullen som en åldring med hjärtsvikt. Det var jag i ett nötskal. Detta var kanske den tyngsta månaden av graviditeten eftersom jag mer eller mindre var en fånge i min egen kropp, men det var ändå en rejäl bit kvar av graviditeten. Jag åt ananas som en galning och dyrkade netflix. Påsken firades hos mina föräldrar och jag minns att jag hade problem med att hållas vaken. Blodtryckshöjningen och protein i urinen började ge sig till känna. Vi fixade det sista till bejbin och kände att hon verkligen skulle få komma när som helst nu. Hade väldigt ofta gallstensanfall, varav vi en gång fick kalla efter ambulans eftersom det inte ville ge med sig. Grannarna trodde det var bebisdags då de såg ambulansen på gårdsplanen.

Maj

Den mest händelserika, jobbigaste och mest känslosamma månaden i mitt liv. Vi började månaden med att bygga en terass med ”grillikatos” i trädgården. Ja, eller Daniel byggde och jag och satt och tittade på. Jag hade kontroller på rådgivningen ett stup i kvarten och hade gjort totalt 7 ultraljud då det begav sig. Mina extremiteter var groteskt svullna och nu hjälpte ingenting längre. Blodtrycket var inte panikhögt, men jag hade synstörningar nu som då och fortsättningsvis protein i urinen som jag dagligen själv mätte. Det bestämdes att förlossningen skulle igångsättas på grund av två orsaker: stor bejbi (hon uppskattades till 4300 g om jag minns rätt) och mitt mående. Vi fick datumet 23.5 som igångsättningsdatum, det datum hon var beräknad till. Vi var alldeles pirriga av förväntan. Den 25.5 föds Ronja efter en dramatisk förlossning och hamnar på de nyföddas intensivvårdsavdelning. Efter totalt 6 dagar på sjukhus fick vi komma hem, en aning darriga av den händelserika tiden. Ronja mår fint, äter ofta och allt är som det ska, trots mina farhågor. Under kategorin förlossning kan ni läsa mer om allt om ni är intresserade.

Juni

Juni månad börjar mindre bra. Jag blir ryckt ur den bebisbubbla som nyligen fått börja existera – mina ben som inte ännu har blivit mindre svullna, får märkliga utslag och blir cyanotiska då jag lägger ner dem. Efter en tvådagars rumba på både HVC och samjouren konstaterar hudläkare att det är fråga om den ovanliga sortens utslag Erythema multiforme, som kan uppstå vid stark stress och även andra ovanliga orsaker. Jag blir toppenbemött av både gamla kollegor och annan personal på grund av de speciella omständigheterna och får komma hem med en hästdos kortison i tablettform samt i salvaform. Resten av månaden går ut på att få vardagen och amningen att fungera, undvika gallstensanfall, gråta ut hormoner och våga göra saker med vår nykomling. Jag hade ju noll erfarenhet av bebisar, så det kändes ju verkligen som att bli inkastad på en fotbollsplan mitt under en match, utan att nånsin ha spelat fotboll. Men vi överlevde ju. Midsommarafton firas på villan med familjen.

Här är hon endast ett par veckor gammal.

Fötterna efter tio dagars dunderkur av kortison och att ha kissat ut 10 kg överlopps vätska.  Här hade jag ännu lite vätska kvar, borde ta en ny bild med mina fötter för att verkligen se skillnad. Sjukt.

Juli

Under juli månad svänger det verkligen. Jag börjar känna mig någotsånär normal i kroppen efter allt och Ronja har börjat trivas i vagnen. Jag går dagligen långa vagnlänkar och njuter av tillvaron. Min moster kommer på besök och sover hos oss en hel vecka, vilket är uppskattat. Vi är en hel del på villan och Ronja växer så det knakar. Jag firar min 25:e födelsedag. Vi byter också upp oss båtmässigt, eftersom vi konstaterade att vi aldrig kommer att åka ut med Ronja i vår nuvarande lilla pulpetbåt. Jag försöker få några sorts rutiner med Ronjas sovande, men det visar sig ännu vara för tidigt. Gallstenarna bråkar fortsättningsvis och det verkar bara bli värre och värre. Jag söker läkarhjälp för att få någonting till stånd.

Vår gamla båt till vänster och den nya till höger.

Augusti

Den 14:e augusti nalkas det dop här hemma hos oss. Ronja Mi Alicia får officiellt sina namn och faddrar. En hellyckad dag. Augusti var verkligen en toppenmånad vädermässigt och vi försöker vara utomhus så mycket som möjligt. Fick dock mjölkstockning nummer två, som krävde en antibiotikakur. Jag börjar ana ett sovmönster hos Ronja. Det blir konstaterat att jag har grus i gallblåsan och remitteras till en kirurg. Lättad av beskedet och håller en mycket strikt galldiet. Ronja gör värsta växtspurten genom att öka nästan 1,5 kg på en månad. Vi är ofta på villan och Daniel har semester. Vi har flera av våra vänner på besök. Jag börjar också i en utomhusgympa-grupp för mammor.

September

Jag och Ronja besöker Holmqvists gård i min hemby, då de har ordnat en EKO-dag. Min syster Edith agerar hästskötare och Ronja är för första gången på en tillställning med mycket folk på eftersom vi hade nära till mina föräldrars ifall hon skulle behöva ammas (kunde då redan bara amma liggandes). Vi köper en Klippan-bilstol eftersom vi vill vara ut i god tid med tanke på vår storväxta guldklimp. Det tycks verkligen komma äpplen i år och hur mycket vi än plockar, får vi aldrig träden tomma. Jag får mjölkstockning som leder till bröstinflammation och är igen på antibiotikakur. Har gallstensanfall flera gånger i veckan, vilket gör att tillvaron stundvis känns lite tung. Det regnar knappt alls under den här månaden och vi får till många vagnlänkar. Jag helammar fortfarande och kilona rasar. Ronja sover rätt okej nattetid och har börjat få in lite rutiner. Det underlättar tillvaron enormt. I slutet av denna månad inleder vi smakportionerna.

Oktober

Jag gör mitt första frissabesök på över ett halvt år. Underbart. Vågar mig också ut till simhallen en gång i veckan, så länge Ronja är hos mina föräldrar. Motionerar i allmänhet mycket och det går riktigt bra. Ronja har igen börjat sova sämre nattetid, men lite bättre dagtid. Hon börjar dock vara så nöjd på golvet och i sin matstol att jag får gjort mycket mera här hemma. Jag har mitt sista gallstensanfall och besöker gastrokirurgen. Dagarna går mycket snabbt den här månaden och vecka efter vecka rullar på.

img_3585-1

November

Jag bjuder på farsdagslunch här hemma. Ronja sover jättedåligt på nätterna och vaknar ofta. Det kommer att hålla i sig till skrivande stund. Som tur visste jag inte det. Veckorna rullar på och vi försöker få någon ordning på Ronjas mage, som visar sig krångla i och med smakportionerna. Donald Trump vinner presidentvalet i USA och jag är förbannad. November är den första månaden på mycket länge som gallan inte jäklas med mig. Jag börjar sakta men säkert skippa galldieten. Lyckan är stor.

img_3936

December

Ytterligare undersökningar görs för att konstatera att jag troligtvis haft gallstenar i kläm, som sluppit vidare. Enda åtgärden som bör göras är att ta bort gallan, vilket vi kommer att göra i ett senare skede, eftersom jag mår så bra just nu. Jag kan på riktigt pusta ut och tillvaron känns med ens mycket lättare. Jag börjar ställa i ordning inför julen, i små steg. Det blir en hel del vagnlänkar eftersom även den här månaden har bra väder. Vågen visar nu – 29 kg från då jag var som störst som gravid. Jag har trots det inte alls bantat, utan bara ammat och rört på mig. Jag besöker fortsättningsvis simhallen och zumba regelbundet. Ronja får tänder i både nedre- och övre käken och sover mycket hackiga nätter. Hon utvecklas i otroligt snabb takt just nu. Julafton firas här hemma hos oss, vilket var ett bra beslut.

Vad jag förväntar mig av 2017

2017 är kanske främst ett år då jag hoppas vi kan börja göra saker i större utsträckning, främst för att Ronja inte behöver ammas dagtid (det gör hon dock ännu) och troligtvis sover lite bättre. Eller hoppas kan man ju. Jag vill också bygga upp en stark kropp som ska hålla att t.ex. bära runt på Ronja, men också inför det kommande arbetslivet. Har faktiskt anmält mig till en styrketräningskurs via MI som startar i januari. Hoppas den inte blir inhiberad p.g.a. för lite anmälda, såsom den blev i höstas. Anmälde också mig till Zumba som är på söndagskvällar. Har även tänkt fortsätta med simningen under mina fredagar då Ronja är med mina föräldrar. Tre grejer i veckan är rätt tufft, men det är så skönt att slippa hemifrån lite.

Jag vill även satsa lite på vårt förhållande. Tumistiden har knappt alls existerat på grund av de dåliga nätterna och att Ronja inte kunnat bli flaskmatad och jag på så vis varit oersättlig för henne. Det skulle vara så trevligt att kunna gå på bio och kanske äta ute. Åh, det måste ju lyckas tycker man.

Jag har stora förväntningar på inkommande sommar. Trots att den här sommaren var så otroligt vacker, kändes det som om jag största delen satt och ammade med flottigt hår, blek som ett spöke. Inkommande sommar ska det bli ändring på det. Besöka Tankar och Kälviå djurpark är två måsten.

Min comeback till arbetslivet kommer troligtvis att bli under hösten/vintern, absolut inte före det. Jag hade inte fastanställning, vilket gör att det är mycket öppet var jag kommer att börja jobba. Förhoppningsvis går det att få jobb i samma kretsar jag rört mig i, trots den krångliga sote-reformen som pågått och antagligen pågår just då. Men man vet aldrig. Tackolov måste jag inte börja jobba för det. Tycker synd om föräldrar som hamnar att stiga upp fem-sextiden på morgonen trots en dålig natt, för att skjutsa sin 10-månadersbebis till dagis och själv jobba åtta-nio timmar. Hu. Jag skulle aldrig klara det och i ärlighetens namn tror jag att Ronja skulle få värsta chocken att bli lämnad i dagis som så liten och inte förstå någonting alls, eftersom hon bara är med mig 99% av tiden, vi är som paita ja peppu på grund av amningen.

Sen är det ju öppet hur det blir med min kommande galloperation. Jag hoppas att den skjuts upp så långt det bara är möjligt. Mår jag så prima som jag gör i dagsläget (har inte ens reagerat på julmaten) går det ju att leva med gallblåsan en tid. Nog ska nu oddsen vara ganska dåliga om min hälsa bråkar lika mycket under 2017 som den gjort i år.

Detta var kanske det längsta inlägget jag publicerat sen förlossningsberättelsen. Vilket år det har varit. Helt otroligt. Jag har lärt mig otroligt mycket, både av positiva men också av negativa erfarenheter. Jag är innerligt glad att jag i april tog upp bloggandet igen. Det har gett mig så mycket, allt ifrån peppande kommentarer till att själv kunna gå tillbaka i arkivet och reflektera.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt År!

Svarar på mina egna frågor

Då jag var höggravid skrev jag inlägget En förstföderskas funderingar. Där undrade jag över några saker. Nu anser jag mig ha svar på dem. Har copypastat texten därifrån.

1. Månne större storlekar av icke-gravidkläder passar en då man kommer hem från bb? Vet ju att det tar länge förrän allt dragit ihop sig, men… Större storlekar – ja. Men glöm jeans, åtsittande tröjor och skor som inte ger efter. Ge det hela en månad, så kanske några fler plagg går. Använde gravidkläder ganska länge efter förlossningen. Pga. att jag var som en ballong full med vätska de första dagarna, gick inte ens mina crocs på mig.

2. Kommer jag att bli alldeles skruttig då jag kissar ut mina cirka tio kilo överloppsvätska? Som då man ger Furesis intravenöst åt en hjärtsviktsmommo, typ. Jepp, jag fick rynkor på fötterna och något förstadie till rynkor på händerna. De har försvunnit nu. Gick ner 10 kg på bara några dagar av allt kissande.

3. Har vi skaffat allt? Känner att min gravidhjärna inte är att lita på alla gånger. Nej, vi hade verkligen inte skaffat allt. Då vi kom hem konstaterade jag att vi saknade skötbord. Vi fick skaffat ett hopvikbart skötbord att ha nere i wc:n via Facebookgruppen Mammat. Det används så gott som till varenda blöjbyte.

4. Hoppas inte vattnet går då jag sitter i vår Volvo med skinnklädsel 😜 Nej, det gick ju inte spontant utan gick i samband med håltagning av hinnorna.

5. Få se om det börjar spöka mer eller mindre i huset då vi kommer hem med en bejbi. Och nä, innerst inne tror jag inte på spöken, men i det här huset ser och hör man ett och annat… På den här punkten är jag lite osäker. Det enda jag kan säga är att det inte börjat spöka mindre i alla fall. Några suspekta saker har faktiskt hänt, det måste jag erkänna.

Saker jag kommer att göra annorlunda om jag blir gravid igen

Jag har alltid funderat mycket och är en klassisk tänkare på alla sätt och vis. Då man är med om det troligtvis största i ens liv, dvs. då ens barn blir fött, är det liksom oundvikligt att tankarna kommer och går med jämna mellanrum, gällande graviditeten, förlossningar och mammalivet. Jag säger det igen: jag är så glad att jag tog upp bloggandet igen i våras, det är ett så perfekt terapiverktyg för mig! Nåja, till saken. Som rubriken lyder – saker jag skulle göra annorlunda.

1. Räkna med att jag kommer att må dåligt sista trimestern och fixa allt praktiskt före det så det inte blir ett stressmoment som man inte är fysiskt kapabel till att utföra.

2. Verkligen göra allt för att sova bättre tiden innan förlossningen, trots att det är svårt. Jag sov mellan 1-4 timmar per natt hela sista månaden innan, det kändes verkligen i både kroppen och psyket då man kom hem från BB.

3. Gå på gravidyoga.

4. Använda stödbälte tidigare i graviditeten för att inte få så smärtsam foglossning som jag fick. Gick som en halt höna på jobbet vissa dagar.

5. Besöka simhallen regelbundet från ett tidigt skede av graviditeten, så länge man får simma i simhall.

6. Äta bättre mat. Under sista trimestern gick jag upp otroligt mycket. Det mesta ”överlopps” var ju faktiskt vätska, men jag åt inte heller så värst bra med facit i hand. Jag orkade äta hälsosamt under första och andra trimestern, men i takt med att måendet blev sämre, orkade jag inte heller bry mig till hundra procent vad jag stoppade i mig. Som tur fuskade jag endast de sista veckorna, men ändå.

7. Ta sjukledigt lite tidigare än vad jag gjorde om jag kommer att må likadant i framtiden. Tror jag var i vecka 31 då jag fattade beslutet att vara hemma. Jag fick väldigt fort sammandragningar och var redan då så otroligt svullen. Både min hälsovårdare och läkare hade försökt få mig att stanna hemma ännu tidigare. Jag började dock bli rätt skraj att jag skulle hamna att återuppliva på jobbet, men det hände som tur aldrig under de sista veckorna jag var kvar där. Jag tog dock beslutet efter en ”halvakut” situation där jag märkte att jag inte hänger med lika bra som vanligt. Ingen patient skulle komma till skada indirekt på grund av en höggravid sjukskötare med långsamma ben bestämde jag. Jag undrar om symtomen på havandeskapsförgiftning skulle ha blivit lindrigare ifall jag skulle ha stannat hemma några veckor tidigare? Ja man kan ju spekulera.

8. Ta med fler amningsbehåar till BB. Jag ägde bara en stackare och den blev ganska ofräsch eftersom vår vistelse där blev lite längre än tänkt.

 

36_raskausviikko_nainen_420

Bild lånad från vau.fi

Finns det nånting som du mamma som läser skulle ha gjort annorlunda under graviditeten? Kommentera gärna!

 

Score!

Ingen annan började spy här, endast stackars Daniel. Hoppas att statistiken hålls som så. Usch vad jag var rädd att det var nånting som smittar. Vi skyller nu på korven. Det finns ju inget värre än att spy, fy farao. Jag ligger hellre i 39 graders feber och är snorig, än har magafare… 

Får osökt flashbacks till de första 12 veckorna av graviditeten, då jag på samma gång genomförde en 10 veckors fördjupande praktik fördelat mellan intensiven, ambulansen och operationsavdelningen. Tycker egentligen att jag var ganska cool som klarade det. Spydde och mådde dåligt en hel del mellan varven, men njöt ändå av praktiken så mycket jag kunde och lärde mig en hel del. Hade medicin som inte alltid hjälpte. 

Kommer väl ihåg en gång då jag sprang ut ur ambulansen och spydde bakom husknuten på ett av kommunernas HVC, så fort bilen stannat. En annan gång hade jag skrubbat händerna och klätt mig sterilt (en process som tar rätt många minuter och kräver noggrannhet), inför en intressant operation, hunnit gå igenom proceduren och instrumenten med handledare och hälsat på kirurgen som jag skulle assistera, för att sedan hamna att rusa ut ur salen och slita av mig kläderna för att spy på närmaste wc… Härligt det här med att vara kvinna. Hmm.

En bild från den tiden på ambulansen. Mådde skit med hade roligt ändå!


Det var dagens mindre glamorösa inlägg. Det är ju så tråkigt att skriva om neutrala och trevliga saker. Och detta är ju verklighet för många väntande kvinnor. Lika bra att inte hålla tyst om ämnet. Såheså.

10 kg vätska

Då det hade gått ungefär två veckor efter förlossningen började det hända efterlängtade grejer. Jag tappade ett kilo per dag, i tio dagars tid. Det blev alltså 10 kg vätska totalt. Jag konstaterade också att jag glömt bort hur mina fötter egentligen ser ut. Här är resultatet, sandalerna var de enda skor som i slutet gick på mig, då jag hade ställt remmarna så de var på största. Bilden gör sig inte riktigt rättvis, men ni ser ju utrymmet på sidorna… 😜

Min förlossningsberättelse Del 2

Del 1 hittas HÄR

Jag fick alltså lova att börja krysta! Spontant ställde jag mig på knä i huvudändan av sängen. Knäna höll till och med, tack vare epiduralen (har haft problem med dem länge). Jag fick provkrysta på samma gång som barnmorskan tryckte en varm handduk emot. Vilka krafter kroppen hade i sig! Jag kände precis hela tiden hur den arbetade, trots epiduralen. Jag minns att vår barnmorska minskade en aning på bedövningen, för att ytterligare öka känslan. Jag var trots det nästan smärtfri.

För att kolla så allting var okej gjordes en inre undersökning, där det konstaterades att huvudet redan var väldigt lågt – håret syntes. Härifrån börjar mitt minne också svika mig lite, med tanke på detaljer och ordningsföljd. Daniel stod hela tiden bredvid mig, hejade och höll mig i handen. Hans hand måste ha varit helt blå. Det gick inte att hålla emot krystvärkarna, det kändes bokstavligen som om man skulle sk*ta ner sig isåfall (Vilket jag aldrig gjorde tackolov)!

I något skede blev jag bedövad inför en eventuell episiotomi och fick svänga mig på rygg, halvsittande. Minns att jag spände mig inför bedövningen, som ändå inte kändes just alls. Så blev jag engångskatetriserad, för att ge ytterligare rum för bejbin att ta sig ut. Minns att jag frågade om det var ”kestokatetri eller kertakatetri”, man kan ju fråga sig varför detta var relevant för mig just då… Konstiga funderingar man har.

Jag märkte plötsligt att det kom in mer och mer folk i förlossningssalen, på samma gång jag krystade. Jag blev beodrad att krysta två gånger på en värk, köra ner hakan mot bröstkorgen (vilket inte alls känns naturligt) och flåsandas. Det var så svårt, eftersom jag började känna mig så trött. Alla hejade och berömde mig och jag krystade för allt jag var värd. Så blev jag klippt, vilket inte kändes alls. Daniel säger att han aldrig glömmer det ljudet, av saxblad genom hud. Jag hörde någon säga att hjärtljuden sjunker och att man ska ringa och förhandsinformera barnläkaren. Med de orden ekandes i huvudet hittade jag ytterligare krafter. Det hejades värrigare på mig. Bejbin skulle ut nu! Jag krystade och krystade. Så togs det beslut att använda sugklocka, vilket kändes som en verklig befrielse. Jag och läkaren samarbetade – då jag fick en krystvärk tryckte jag på, på samma gång som hon drog. Enligt Daniel, drog läkaren med båda händerna och tog verkligen i. Till slut kände jag då en hel kropp kom ut mellan mina ben och jag uppfattade att personalen fick  lite bråttom. Mellan mina ben låg hon – alldeles blå och orörlig. Hon andades inte. Enligt Daniel hade hon navelsträngen två varv kring halsen och de hade klippt bort den så fort de kom åt den.

Personalen stimulerade henne och gnuggade henne med en handduk. Ingenting hände.
Så for de springande iväg med henne. Härifrån sviker minnet mig ordentligt och mitt tidsperspektiv är som bortblåst. Barnmorskan som lämnade hos oss försökte antagligen förklara och lugna ner oss. I något skede kom någon efter Daniel och han fick gå med till ”virvoitteluhuone” där de jobbade med att få igång andningen. Enligt Daniel hade hon fått ner en hel del fostervatten i lungorna som de sög bort och hjälpte andningen med en s.k. Neopuff-mask. Under tiden krystade jag ut moderkakan, vilket jag själv knappt uppfattade. Sedan blev jag sydd i två lager och använde lustgasen som smärtlindring, vilket vi på förhand kommit överens om att jag fick göra. Jag hade inte alls spruckit, utan det var själva episiotomisåret som blev sytt. Minns att läkaren kommenterade hur bra allt såg ut där nere. Jag drog i mig min älskade lustgas för att hållas lugn. Jag minns hur nära jag hade till paniken. Jag bestämde mig för att vara stark. Lita på personalen, de kan ju sin sak. Det här är saker som ofta händer, försökte jag intala mig själv. Så kom Daniel tillbaka, berättade att hon kunde andas, men behövde hjälp. Hon hade blivit flyttad ner till de nyföddas intensivvårdsavdelning (Keskola). Jag kände lättnad på samma gång som oro.

Det städades bort runt mig. Alla slangar och sladdar togs bort. Jag satte mig försiktigt upp och minns förvåningen över att jag inte ännu hade svimmat. Jag sade åt barnmorskan att vi skiter i smörgåsbrickan och att duscha, vi vill ner till Keskola nu på en gång. Barnmorskan sade antagligen någonting om att vi inte riktigt ännu kan åka ner och att det nog är bra om jag duschar. Så gick hon snabbt ut ur rummet och kom med ens tillbaka med ett leende på läpparna. ”Det är ett nytt föräldrapar på väg in och alla förlossningssalar är upptagna. De behöver nog det här rummet snart. Du kan duscha snabbt, så får ni smörgåsbrickan i ett senare skede”. Gissa om jag blev glad. Jag blev ledd till duschen, skakade som ett asplöv, men jag stod upp hela tiden. Så blev jag påklädd och fick sätta mig i en rullstol. Vi for iväg till avdelningssidan för att lämna alla saker. Så fick vi äntligen lov att ta hissen ner till Keskola. Det kändes så pirrigt och jag kände mig inte alls trött längre.

Vi blev varmt emottagna och alla gratulerade oss och berättade hur läget var. Där låg hon – världens vackraste barn. Hon hade ögonen öppna och verkade så lugn. Hon fick hjälp med andningen via en s.k. OptiFlow-grimma och hade elektroder, blodtrycksmanschett och saturationsmätare på sig. Jag hade målat upp scenariot att hon skulle vara intuberad och att hennes vitala funktioner skulle vara sämre än vad de var, så jag kände en stor lättnad och började storgråta. En av skötarna kom med en flaska ersättning som hon matade henne med. Till vår förvåning drack hon ivrigt upp allting med stor aptit. Man skulle aldrig trott att det var första gången hon åt. Vi var länge hos henne, höll  hennes små händer och smekte hennes lena kinder. Vi var stumma av all kärlek vi kände. Det var svårt att slita sig, då vi konstaterade att vi nog borde åka tillbaka upp till avdelningen för att försöka sova lite. Bilden är tagen följande dag.

 

Två dagar senare fick vi upp henne till avdelningen. Jag var först med på läkarronden, där det konstaterades att antibiotikan hon fick intravenöst nog kunde fixas på avdelningen, likaså blodsockerkontrollerna och alla blodprover. Hon hade själv rivit av sig OptiFlow och sin näs-magslang och efter det var hennes värden riktigt normala. Det kändes så pirrigt och overkligt.

Lillklimpen vägde 4510 g och var 52 cm lång. Då det kommer till krita känner jag att förlossningen i sig själv gick lättare än vad jag kunnat föreställa mig. Jag varken skrek av smärta eller kände mig hjälplös. Mitt humör var strålande hela vägen igenom och jag kände hela tiden att mina önskemål togs i beaktande. Det var endast de sista minuterna som det gick som det gick. Läkaren kom och diskuterade igenom förlossningen med mig och det blev konstaterat att det endast var slumpen som spelade in gällande navelsträngen och fostervattnet. Allt gick ju ändå bra till slut. Enligt epikrisen tog hela förlossningen 12 timmar och 10 minuter varav krystningsskedet endast tog 29 minuter. Det är ändå inte så tokigt för att vara en igångsättning. 

Jag känner mig tacksam. En knapp månad har gått sen den stora dagen och här ligger hon nu och snusar på mitt bröst, över 5,5 kg tung och frisk som en nötkärna. Min kropp håller på att återhämta sig, det verkar som att den tog mer stryk av själva graviditeten än av förlossningen. Jag kunde väldigt fort sitta på en vanlig stol efteråt, men märker att jag har mycket jobb framför mig med en grotesk diastas, svag rygg och värkande leder. Episiotomin har läkt helt och blödningen var från första början liten (verkan av mitt hallonbladste?) till att nu vara nästintill obefintlig. Jag har ungefär 10 kg extra på mig efter att all vätska försvunnit, som jag inte tar större stress över. Jag tror man måste vara lite nådig mot sig själv efter allt man varit med om. 

Här avrundar jag, det känns som jag fick med det mesta. Vi kom just in från en skön vagnlänk och vi slapp till all tur regnet! Uppdaterade förlossningsberättelsens första del med lite bilder.
 

 

 

 

Min förlossningsberättelse del 1

Funderade en tid om jag ska publicera något så privat, eller ej. Kom fram till att nästan hälften av jordens befolkning går igenom den här mytomspunna akten och att jag själv nog i framtiden kommer att glädjas över att ha allt sparat, så nu kör vi! Det är tre veckor och en dag sen lillklimpen kom till världen och nu känner jag mig redo för att få allting nerskrivet. Jag har en tendens att skriva på fackspråk, så kommentera om det är någonting ni inte förstår eller undrar över!

Jag och jättemagen, 2 dagar till förlossningen.


Allt började egentligen redan den 16 maj, då jag hade tid till mödrapolikliniken vid MÖCS för undersökning, plan för förlossningen och samtal. Träffade både barnmorska och läkare, som lyssnade på mig och mina funderingar. Enligt alla tidigare ultraljud och sf-mått var en jättebebis på väg och även nu fick jag det bekräftat. Läkaren bedömde storleken till 4100 gram, både via ultraljud och inre undersökning. Det var alltså en vecka kvar till bf. Självklart blev jag skärrad och tänkte att det här inte går. Läkaren poängterade då att mitt bäcken var rymligt och att hon inte var det minsta orolig. Så gjorde hon en hinnsvepning efter att ha konstaterat att jag var en cm öppen och mogen, till min stora glädje. Men hon rekommenderade ändå igångsättning om precis en vecka, för att inte bejbin skulle hinna växa ännu mer, eftersom det då kunde bli lite knepigt. Jag hade även början till havandeskapsförgiftning, med protein i urinen, förhöjt blodtryck, synstörningar och massiva svullnader, vilket också blev en indikation. Efteråt blev det kaffe hos Alexandra och ett loppisbesök. Tyckte själv att något hade börjat hända i kroppen efter hinnsvepningen, men det avtog faktiskt nästa dag.

En mycket spännande vecka blev det måndag igen, den 23 maj. Klockan 8 på morgonen skulle vi befinna oss på förlossningsavdelningen. Varken jag eller Daniel hade sovit bra den natten och var pirriga som få. Det togs en kurva och gjordes lite andra rutingrejer för att konstatera att allt var bra med bejbin. Så blev det läkarundersökning och bb-personalen fixade så att jag fick samma läkare som jag var till förra gången, trots att hon egentligen jobbade nere vid poli den dagen – superschysst! Efter en inre undersökning konstaterades det att jag var öppen tillräckligt mycket för igångsättning med ballong. Jag blev så glad, eftersom jag hellre ville göra så än ta Cytotec.

Att sätta dit ballongen gick mycket lättare än vad jag föreställt mig, den inre undersökningen före kändes mycket mer. Ballongens fylldes med 50 ml koksalt och där fick den sen pingla. Så fick vi åka hem över natten och skulle komma tillbaka följande morgon ifall inget hänt före det. Minns att det kändes så konstigt att komma hem igen, som att på något sätt befinna sig i ett väntrum, fast hemma. Under kvällen fick jag lite onda sammandragningar som senare avtog. Jag bakade rabarberpaj och rabarberrutor i min nervositet. Sov inte heller mycket den här natten. Föreställde mig att ballongen inte gjort någonting alls och att jag skulle hamna att ta Cytotec i alla fall.

Följande morgon blev det samma program, tidig väckning och anmälning vid förlossningsavdelningen klockan 8 på morgonen. Kurva och vitaler togs, allt var bra. Under läkarundersökningen konstaterades det att ballongen hade haft verkan – jag var öppen 5 cm och längd på tappen var 1,5 cm! Nu skulle det börja hända grejer, vi var båda alldeles ifrån oss av förväntan. Ballongen togs bort och läkaren log och sade att vi får flytta oss till en förlossningssal så ska hon ta hål på hinnorna. Sagt och gjort. Jag och Daniel såg på varandra och tänkte samma sak. Äntligen!

I början av förlossningen – lägg märke till hur svullen jag är!


Vår barnmorska presenterade sig och visade rummet, jag fick byta om till förlossningens kläder och vi installerade oss. Jag gick igenom mitt förlossningsbrev med barnmorskan och hon var väldigt lyhörd. Jag blev smått nervös över att ta hål på hinnorna, eftersom jag hört att det kan ta sjukt. Det kändes dock inte alls, utan man kände bara då det till sist knäppte till och jag kände hur någonting varmt flödade. Babyns huvud sjönk lite och ”täppte till” förlossningskanalen, så att allt vatten inte kunde rinna ut. Vattnet skulle enligt personalen ändå rinna ut förr eller senare. Jag fick också ha ktg-elektroder på mig hela tiden (pga.igångsättning) och det kopplades en skalpelektrod till bejbins huvud. Som tur var allt trådlöst så att jag kunde röra på mig. Så började en lång väntan.

Så småningom började jag få onda sammandragningar. Jag andades igenom dem och så småningom begärde jag en Panadol och värmekuddar. Daniel såg till att jag fick i mig mat och att dricka. Vi tog det rätt lugnt och väntade ut värk efter värk. Jag mådde rätt okej mellan värkarna och var på strålande humör enligt Daniel. Vattnet gick också då jag var uppe – en jättepöl blev det! Det gick timme efter timme och sammandragningarna kom på samma vis, utan att bli ondare eller tätare. Jag fick till slut Syntocinondropp som startades på 10ml/h, för att få saker att börja hända. Då ändrade smärtornas karaktär och jag minns hur jag kämpade mig igenom värk efter värk, men tyckte att det ändå gick någotsånär utan smärtlindring Så blev det skiftesbyte och barnmorskan plus en studerande som var i kvällsskift kom och presenterade sig, samt gick igenom förlossningsbrevet med mig. Jag började bli rätt trött på att ha så ont och vi kom fram till att jag skulle pröva lustgasen. Jag var rätt skeptisk, men var villig att göra ett försök i alla fall. Det ska kännas som en riktig rödvinsfylla skojade barnmorskan och sade att Daniel ska sätta på riktigt bra musik, hon var så rolig. Vi skrattade och skojade. Detta var verkligen himmelriket på jorden, jag fattade snabbt galoppen och fick lustgasen att ta bort smärttopparna, för att sen känna mig euforisk och fridfull på något märkligt vis. Barnmorskan berömde mig över min teknik och sade att det inte är alla som får den att fungera så bra som jag. Kände mig så nöjd.

Det gick några timmar till och det värkstimulerande droppet höjdes sakta till 20- och 30ml/h och efter några timmar till 40ml/h. Nu kom värkarna tätt och lustgasens effekt räckte inte riktigt och jag började skaka som ett asplöv av smärtan. Det gick inte att andas igenom värkarna längre, hur jag än försökte. Jag minns att jag kved åt Daniel att han ska ringa på klockan så jag får epidural (vilket jag önskat) och i samma sekund kom barnmorskan in och visste vad jag hade för ärende, utan att jag behövde säga så mycket. Anestesiblanketten blev ifylld under en värkpaus och jag minns att jag tänkte hur konstigt det var att vara patient själv. Så kom fler värkar och jag höll lustgasen krampaktigt mot ansiktet på samma gång som de ställde i ordning och ringde ansestesiläkaren. På vad som kändes som endast några minuter var hon här, en av husets duktiga anestesiläkare som då fick upphöjd status till räddande ängel. Allt gick enkelt och jag visste knappt av det då hon stack. Med ens kände jag en värmande känsla i benen och smärtorna började avta. Jag kunde slappna av och då började kroppen darra som ett asplöv. Det är vanligt vid epidural i kombination med att man kan slappna av igen. Min barnmorska sa med glimten i ögat att hon själv planerat in att få mig bedövad tills nattskiftet tar över. Vi hann med riktigt god marginal. På bilden är jag alltså bra bedövad och kan slappna av. Jag kände hur kroppen på ett vis arbetade, men utan smärta. Benen bar mig trots bedövningen, vilket också var skönt. Kände stor tacksamhet.

IMG_4296

 Barnmorskan diskuterade sen mycket med oss och hon gav sig tid. Det kändes så trevligt. Vi kunde fokusera på lite annat och Daniel fick lov av mig att gå och äta kvällsbit i dagsalen, för att få lite timeout. Vi ställde in oss på en lång natt. Så kom barnmorskan i nattskiftet och presenterade sig och även hon sa att hon läst igenom mina önskemål. Sen gjorde hon en inre undersökning för att konstatera att jag var 7cm öppen. Jag blev mycket förvånad och ivrig. Inte mycket kvar nu!

På en mycket kort tid började det hända grejer. Med ens började jag känna att jag måste krysta. Jättemärklig känsla, lite som då man har magsjuka och snabbt måste på wc. Vi ringde på klockan och barnmorskan kom in och gjorde en snabb undersökning för att konstatera att det bara är en liten kant kvar nu. ”Du överraskade mig”, konstaterade hon glatt.

Här tar jag paus i skriveriet.

Här är DEL 2.