Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.

Om mammakroppen

Ni som inte gillar att läsa inlägg om kroppsdelar kan sluta läsa här (trots att jag tycker ni ska ta modet till er och läsa ändå).

Jag läste en artikel på Yle, som handlade om förlossningsskador. Man hade kartlagt hur vanliga de olika typerna av bristningar är och beskrivit vilka typer av problem kvinnor kan ha efter att ha fött barn. Artikeln finns att läsa HÄR.

Det jag reagerade på var de 47 stycken kommentarerna under artikeln, där de flesta beskrivit sina förlossningar och vilka typer av problem de har nu efteråt. Nu ska jag akta mig för att uttala mig för medicinskt, eftersom jag ändå inte är barnmorskeutbildad, men jag ser ändå med ”medicinska glasögon” på den här typen av artiklar.

Och det är verkligen i grevens tid att det skrivs mer artiklar i detta ämne, så att allmänheten får läsa, för att få bort alla tabun kring detta. Jag förstår ändå på ett vis varför man är så försiktig att prata om ämnet. Det är ju så sjuttons avskräckande. Är man lika vetgirig som jag, har man förstås läst sig till allt detta länge på förhand före förlossningen, men det finns även de som hellre inte vill veta. Då kan det bli lite knivigt, eftersom detta ju är verkligheten, om än en tråkig sådan.

Det som gör mig ledsen är att så många kvinnor beskriver att de fortfarande har problem, i vissa fall många år efter förlossningarna. Och det som verkligen grämer mig är det faktum att de på något vis har fått för sig att det ”ska vara” normalt att kissa på sig, ha värk, få problem med att ha avföring, att sexet inte längre är skönt, att man inte kan cykla, inte kan hoppa, osv. Trots att det alltså är länge sedan man fött barn!

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som inte har bestående men från förlossningen, trots att det blev både sugklocka och episiotomi. Även eftervården här i vår kommun har varit toppen, med väldigt låg tröskel att ta kontakt om man funderar på någonting. Jag kan bara föreställa mig hur hopplöst och ledsamt det kan kännas att kämpa med någonting, men inte få den rätta hjälpen, eftersom allt bara är ”normalt” och att det minsann ska kännas i kroppen att man är mamma.

Läste en rikssvensk artikel i ämnet (hittar inte den längre) där en manlig gynekolog lite krasst konstaterade att man nog skulle ha utvecklat hela förlossningsvården bättre ifall det vore män som födde barn. Man kan ju bara spekulera, men tror tyvärr att han har en poäng.

Läs följande stycke noggrant: Du ska inte behöva kissa på dig. Du ska inte hamna och göra ”tumtricket” för att göra nummer två. Du ska inte ha värk i underlivet trots att det gått år sedan förlossningen. Sex ska inte göra ont. Du ska inte ha en bred diastas med dålig hållning och värk i ryggen, trots att du tränat och tränat. Och framför allt: detta ska inte vara tabu!

Visst är kvinnokroppen fantastisk, men trots det ska vi minnas att inte normalisera det som inte är normalt och som innebär lidande! Förr i tiden var det givetvis mer vanligt med både komplikationer före, under och efter en förlossning. Jag diskuterade faktiskt detta igår med min 81-åriga mormor, som på en hand räknade upp hur många barn samt även mammor i hennes släkt, som hade dött i samband med förlossning eller barnsängstiden. Och det är ju inte konstigt egentligen, med tanke på att de flesta var födda hemma i bastun, även min mormor.

 

 

Bildresultat för bristningar i underlivet efter förlossning

 

Med detta inlägg ville jag belysa det här ämnet lite och framförallt picka hål på tabun som existerar. Vi har nämligen RÄTTEN att må bra trots att vi är mammor och fött barn!

 

Njuter

Att livet skulle lugna ner sig efter kommunalvalet var väl att ta i. Jag har hållit upp farten om vi säger så. Men egentligen trivs jag bäst så här. Vi har varit mycket på språng och gjort saker som vi tycker om att göra, som att umgås med vänner och deras bebisar till exempel. För att nämna en kul grej, ska jag och Ronja besöka fina Linda och hennes yngre son Luka (ifall han är vaken) nu på eftermiddagen. Tänk vad fina grejer bloggandet ändå fört med sig. Imorgon är det även playdate som gäller på förmiddagen, i sällskap av två härliga Nedervetilmammor och deras pojkar som är lite äldre än Ronja.

Ronja sover yttepyttelite bättre för tillfället, men det är som bekant sällan långvarigt. Men nu är jag verkligen i nuet och passar på att njuta eftersom fröken sover på utsidan i vagnen, jag har ätit en god lunch och är mätt och belåten, lyssnar i skrivande stund på satanistisk musik (skrev det där bara för att få er att hicka till, muahaha!) i form av Ghost, dricker en kopp varmt (!) kaffe och annars bara är. Det känns mycket lyxigt. Livet bjuder på sina bättre sidor helt enkelt. Man ska njuta så länge det varar. Går allt enligt planerna ska jag springa över till krafthallen ikväll då Daniel kommit hem.

Som ett sidospår måste jag bara nämna att jag har hamnat i en fas då jag lyssnar på lite hårdare musik. Det är dessutom ypperlig musik att lyssna på då man lyfter skrot. På repeat har jag mycket Ghost, Gojira, Jorn Lande, System of A Down och sånt. Helt klart inspirerad av att Ghost spelade i vår huvudstad förra helgen, trots att vi inte kunde delta. Nästa gång!

Jag tror att det är viktigt att vi stannar upp och kanske känner lite tacksamhet de gånger som livet faktiskt har flow. Som vi alla vet, är ju flow färskvara. Lite som en såpbubbla. Vacker, men väldigt skör. Det gäller att njuta så länge man kan. Just nu satsar jag mycket på mitt flow, försöker äta så bra mat jag bara kan, för att må bra. Däremellan tränar jag efter bästa förmåga. För att få ännu mer kött på benen, ska jag besöka en fysioterapeut på tisdag nästa vecka. Hoppas på lite tips gällande t.ex. mina knäproblem och dåliga handleder. Lovar fixa ett inlägg ifall det kommer upp någonting jag vill dela med mig av!

Följande saker måste jag bli bättre på: Dricka ordentligt! Alltså annat än kaffe. Börja sova då Ronja somnar, inte pilla på telefonen eller datorn. Aktivera rätt muskler då jag lyfter Ronja (dvs. sätes- och benmuskler) samt att äta tillräckligt mycket. Har en tendens att äta för lite –> ämnesomsättningen sjunker.

Men nu är det solen som lockar!

Med vänliga hälsningar, (den smått irriterande) hurtbullen.

 

Om då det var nära ögat

Jag är utbildad sjukskötare. Jag kan en hel del om akutvård. Jag kan grunderna inom barnsjukvård.

Jag är också mamma för första gången. En otroligt nojig sådan.

Dessvärre verkar det inte som om den förstnämnda rollen gör det enklare för den sistnämndas mentala välbefinnande. Jag vet hur fort det kan gå då olyckan är framme. Jag vet också hur otroligt tåliga barn är, men vet också att ett barns tillstånd kan svänga mycket fortare än hos en vuxen.

Rent konkret har jag alltid varit väldigt nojig över att Ronja ska sätta i halsen och få luftvägsstopp ifall jag ger t.ex. fruktbitar som hon själv får plocka i sig. Och vet ni, just det hände förra veckan!

Ronja satt glatt och plockade i sig små bitar smörgås med smör på, som jag gjort åt henne. Hon har förr ätit det och jag upplevde brödet som lagom mjukt. Plötsligt rosslar hon till och jag ser att hon får panik och kan varken andas in eller ut. Jag avvaktar en bråkdels sekund ifall hon börjar andas, men hennes ögon är fulla av panik och jag sliter henne ur matstolen varefter jag lägger henne i mitt knä med huvudet neråt/framåt och dunkar henne upprepade gånger och hårt mellan skulderbladen. Hon rosslar till en gång och skriker till, varefter jag bokstavligen hör då brödbiten dras in i luftstrupen – igen! Minns att jag blev alldeles kall inombords och han på den korta sekvensen tänka det absolut värsta.

Minns att jag noterade att jag har min telefon strax bredvid oss, på samma gång jag lyfter upp Ronja i benen, så huvudet pinglar nedåt, på samma gång jag dunkar henne en gång till, riktigt hårt mellan skulderbladen. Även den här gången rosslar hon till och skriker, på samma gång som brödbiten sprättar ner på golvet. Vi klarade oss.

Den känslan går inte att beskriva. Jag går runt i huset med en gråtande Ronja. Känner mig som världens sämsta förälder. Så småningom är det jag som gråter mer än henne. Hon är sig själv igen på några minuter. Kollar hennes rygg ifall någonting brast, så pass hårt dunkade jag ändå henne. Skäms. Kallsvettas i efterhand. Vill inte tänka. Tänker ändå. Går igenom förloppet gång på gång i huvudet. Konstaterade att hon faktiskt hann bli lite vit kring munnen. Ryser av obehag. Tacksam över att jag handlade så snabbt.

Nej, BLW i all ära, hos oss ska folk ha tuggtänder för att få äta stora bitar. Tids nog lär Ronja nog sig det ändå, jag tänker inte ha bråttom. Nu är det bitar på max 5 x 5 millimeter som gäller.

 

satt_i_halsen_yngre1

Bild: 1177.se

 

 

 

En sockerfri påsk

Jag har tänkt göra det nästintill omöjliga, nämligen att skippa sockret (och även sötningsmedel) över påsken. Jag lever ju ett nästintill sockerfritt liv, men det har varit en hel del extra firande och dylikt den här månaden. 

Varför totalskippa sockret över påsk? Jo, för att jag börjar må så dåligt helt enkelt. Min kropp tål inte godis, bulla och tårtor. Av en ”engångsdos” av socker blir jag onormalt trött, men får väldigt dålig sömnkvalitét, oroliga ben, myrkrypningar i kroppen, huvudvärk, blir irriterad, dålig hy, hjärtklappningar och en konstig olustkänsla i humöret. Alltså alla dessa symtom av en t.ex liten näve godis eller en söt tårtbit. Sist jag åt socker var då vi var på ett dop för ett par veckor sedan och jag mådde verkligen så dåligt efteråt att jag lovade mig själv att hålla nolltolerans så långt det bara är möjligt. 

Jag hamnar att förklara detta varje gång vi är hos t.ex. min mommos, eftersom hon tror att jag tror att jag måste banta och därför håller någon sorts diet, då det är frågan om andra saker. Någon bantning är det verkligen inte frågan om, jag äter inte annars onormalt på något vis. 

Men för att ändå festa till det lite, tänkte jag fixa lite sockerfritt påskgodis som vi alla kan äta (även min syrra som äter enl. Fodmap-modellen pga. magkrångel). Receptet på Bountygodis är alltså en screenshot från sidan Baka Sockerfritt, som är en välbesökt receptsida hos familjen Ågren-Lindfelt. 

Söndagsinlägget

I egenskap av vårdledig morsa, är min kalender förvånansvärt full. Kommunalvalet tar givetvis sin andel, men vi har också varit på vift en hel del. Jag njuter av att det håller på att bli vår och av att det inte är beckmörkt då vi stiger upp. Det ger en den där lilla extra energiboosten man kan tänkas behöva. Jag är inte gjord för mörker.

Ronja håller garanterat på att få tand nummer 7 och 8. Nätterna är väldigt oroliga och jag märker att hon faktiskt vill sova, men att någonting stör henne något otroligt. Panadol har hjälpt föga, så vi har tagit till alla tänkbara metoder. This too shall pass. Dessutom krånglar amningen igen. Varje gång det har strulat, gissar jag att det snart blir ett slut på amningen, men varje gång har det hittills svängt tillbaka. Så få se.

På tal om Ronja är det fart på hela tiden. Hon är energisk som få, pratar mycket och vill göra mer än vad hon kan. Frassen Sven är hennes stora favorit, och hon brister ut i ett ”Sssss” varje gång hon ser honom. Vi har lagt bort mycket kläder som blivit för små. Nu är det mest 80/86 som gäller, lite beroende på. Jag hoppas att Polarn o. Pyrets windfleecehalare ska gå på henne hela våren. Den har varit rekordbra med tanke på den milda vintern i kombination med att hon faktiskt är väldigt varm av sig. Kela-halaren har inte använts många gånger.

Har även hunnit träna en del, vilket gjort gott. Fick en alldeles förskräcklig träningsvärk i både fram- och baklåren samt rumpan efter mitt torsdagspass, som gjort att jag ännu undviker att gå i trappor mer än vad som är nödvändigt. Jag hade knåpat ihop ett eget gymprogram, så jag kände mig verkligen nöjd att det gav en sån effekt! Powerliftingkursen har hjälpt mig mycket.

Det är otroligt vad kroppen ännu är i obalans efter graviditeten och förlossningen. Mina starka punkter är vaderna, axlarna, underarmarna och ryggen. Det som är kvar är mina svaga punkter, dvs. låren (jämfört med vad de var förr), sätesmusklerna, magen (absolut svagast), överarmar, bröstmusklerna samt nacken. Ska snart på fysioterapi för en grundlig kartläggning, så jag får mer kött på benen huruvida jag ska lägga upp träningen och vilka övningar som gynnar mig mest.

Var förresten i kontakt med en PT, som beordrade mig till att inte hålla på med cardio under tiden jag ammar och sover dåligt, eftersom de höjer kortisolet i kroppen och gör att den där mammamagen blir ännu mer seg att få bort. Så det är endast tung styrketräning och lugna vagnlänkar för min del. Precis som jag vill ha det.

Annars då. Skulle kunna babbla om träning hur länge som helst. Men det är dålig uppdatering här som vanligt. Det känns roligt att det ändå finns ett litet envist gäng, som dagligen klickar sig in här och läser. Uppskattas verkligen.

Idag ska vi fira min mycket aktiva mommo som fyller 81 år. Som jag tidigare nämnt, hoppas jag verkligen att jag ska få ärva hennes vitalitet och rörelseglädje då jag själv är i den åldern. Hon är verkligen en förebild.