Tack för 26 år tillsammans

Igår skiljdes vi, du och jag. Vi hann leva i symbios en lång tid, det var endast under de senaste två åren som någonting började kännas fel, ja rent utav skava lite. Det blev bara värre med tiden och till slut gjorde vårt förhållande mig riktigt sjuk. Du började begränsa mitt liv väldigt mycket och till slut blev det dags att gå skilda vägar.

Själva separationen minns jag ingenting av, men smärtan efteråt har varit rätt svår. Men jag vet att tiden läker alla sår. Tack ändå lilla gallblåsa för tiden vi fick tillsammans. Jag kommer dock inte att sakna dig. Lite passande musik:

Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.

Ur en glömsk kvinnas dagbok

Jag klåpade mig rejält förra veckan i samband med att jag och Ronja var hos mina föräldrar. Då det blev kväll, packade vi ihop oss och skulle köra hem. Jag placerade jag försiktigt mina skor (alltså ett extrapar) på bilens tak, för att slippa sätta ner dem i en vattenpöl så länge jag spände fast fröken i sin bilstol. Sen körde jag iväg.

Det var först då jag kom hem innanför dörren, som det slog mig att någonting gått lite tokigt. Skorna lämnade ju där på biltaket. Min första tanke var att de troligtvis har skakats av längs med mamma och pappas lilla väg, eftersom vägen dit var rejält isig och ojämn. Men pappa hade gått längs med den och sökt, utan resultat. Vi sov på saken.

Detta skulle ju ha varit en världslig sak ifall det vore frågan om skor som var billiga och halvdåliga, men det här var dessvärre frågan om mina älskade Nike Free Run 5.0. Jag använder helst inga andra skor än dem. Jag bor i dem från vår till höst.

Följande dag gjorde vi ett nytt försök, körde hela vägen till mamma och pappas och jag hade ett extra öga på ena vägrenen hela tiden.  Mina föräldrar hade t.om. gjort en extra promenad för att få syn på dem. Utan resultat. Jag började tappa hoppet och hann redan börja googla och våndas över att hamna punga ut en hundralapp, för att skaffa likadana dojor till våren.

Men då vi skulle köra hem igen fick jag syn på någonting, ett par kilometer från föräldrarnas. Mina skor – prydligt placerade vid vägkanten! Båda två, genomvåta, leriga men hela. Lyckan var total. Slängde dem i tvättmaskinen då vi kom hem och de såg nästan splitternya ut efter tvätten. Snipp, snapp slut. Så var sagan slut!

Tack du vänliga själ, som hittade båda skorna!

Kråtanverk

Fick en suspekt räkning förra veckan. En känd telefonoperatörs namn prydde brevet, men inte den som jag har mitt abonnemang via. Jag hade nämligen hakat på ett gratispaket med tv-kanaler via den här operatören, som skulle vara i kraft endast en månad. Jag minns klart och tydligt att jag sa upp skiten vid månadens slut, för att slippa betala framdels. Ändå ville de ha mina pengar. På räkningen stod det att jag skulle logga in på operatörens hemsida ifall man undrade någonting, med mina personliga koder. Säkert annars bra, men jag hade ju inga koder till deras sida eftersom jag inte var deras kund längre. Så jag ringde deras kundtjänst istället.

Jag hann både byta en blöja på Ronja och värma min mat och äta upp den, förrän det svarade. Presenterade mitt ärende inför en ifrågasättande karl i andra ändan. Men på något vis fick jag övertygat honom att jag visst inte ska behöva betala. Han gick med på att radera räkningarna, men misstänkte att det skulle komma en förseningsavgift på fem euro som jag ändå hamnar att betala. Jaha, tänkte jag.

Då allting tycktes vara klart och jag bara ville lägga på och släppa ärendet, byter mannen plötsligt till ett lite för entusiastiskt röstläge och frågar mig ifall jag vill pröva deras filmpaket (motsvarande till Netflix) gratis i en månad, utan förbindelser. Man ska bara logga in på hemsidan för att avaktivera det sen om man inte vill fortsätta. Jag fick fram ett ”nej du det ska jag inte ha, men ha en skön vår” och lade på. Vackert så.

Detta behöver dokumenteras

Eftersom jag varit lite flunssig över helgen frågade jag på skoj om min mommo ville gå på söndagens Zumbapass istället för mig. ”Släpper de nog in 80-åringar på sånt?” undrade hon, med en dold iver i rösten. Jag försäkrade henne att 80-åringar i lika god form som hon är i, tas mer än gärna emot. Sagt och gjort, min 80-åriga mommo var igår på sitt livs första zumbapass. ”Hur gick det då”, frågade jag efteråt i telefonen. ”Jag orkade riktigt bra, blev nog lite svettig. Det var bara lite svårt att hänga med i rörelserna”, svarade hon stolt. 

Min mommo är nog den mest atletiske ”åldring” jag känner. Hon intygade mig att cirkelträningen hon går på på torsdagar gör henne mer ”lemin” (=träningsvärk) än Zumban. Åh, hoppas jag ärver hennes fitnessgener. Man kan ju alltid önska.


(bilden googlad pga att jag inte publicerar bilder på andra utan lov)

Lördagskväll

Huset är städat, barnet sover, vi ska just äta en god lördagsmåltid på tumis i stearinljusets sken och sedan är det filmkväll som väntar.

Just kidding.

Här sitter jag i flottigt hår, med dåligt sittande sportkläder med barnmatsfläckar på. Ronja somnar antagligen kring 9-10 ikväll, sådär lagom tills UMK-finalen börjar. Hoppas på att hon skulle somna i spjälsängen så jag kan smyga mig ner och titta. Magen kurrar lite men det blir nog smörgåsmat för min del. Det känns som overkill att laga någon lördagsmiddag idag. Sambon sålde sin arbetsbil helt extempore för en stund sen och har därför spenderat hela kvällen med att ringa runt och jaga efter nästa bil (även i skrivande stund), så på grund av det har jag idag känt mig lite som en singelmorsa. Själv har jag dessutom dragit på mig en förkylning som för tillfället krigar med kroppens immunförsvar, eftersom den inte riktigt har brutit ut helt ännu. Har tagit stora doser D-vitamin, shottat ingefära (har slarvat med shottarna i en vecka och tänk – det straffade ju sig direkt) och druckit varmt. Bläh. Som astmatiker plus småbarnsförälder suger det ju extra mycket att bli förkyld och därför arbetar jag hårt med att kurera mig. Få se. Håller tummarna.


Det är helt annan meininki hos familjen Ågren-Lindfelt sedan Ronja lärde sig krypa. Hon är överallt och gör allt hon inte skulle få göra. Sven Dufva tittade bestört på henne då hon kom krypandes emot honom, och sprang ut så det smällde i kattluckan. Han konstaterade väl att det är andra bullar från och med nu. Som tur är hans sovställen på två olika fönsterbrädor. Dit slipper inte Ronja på länge ännu. Det är inte lätt att ha varit herre på täppan på Perjönsbacken för att sedan få konkurrans.

 

 

 

 

 

Åppstellt – årets nyårsrevy

Så bevittnade jag en till revyföreställning på Jungsborg. Det är alltså den så kallade Kokkolarevyn jag syftar på. Under mitt 25-åriga liv har jag inte missat en enda revy förrutom de som spelades då jag var riktigt, riktigt liten. I år var min pappa kapellmästare och  min syster Edith stod sedvanligt på scen. Har aldrig själv stått på scen men däremot varit med en del bakom den. 

Magmusklerna fick sig en ordentlig omgång ikväll kan jag lova, trots att publiken var lite halvseg. Jag är givetvis partisk på grund av att ha familjen med vilket gör att jag verkligen inte ska skriva en recension, men rekommenderar verkligen årets revy till alla. Revyn var som den brukar: det retades med Jakobstadsbor och politikerna fick sig en känga, varvat med situationskomik, hysteriskt roliga karikatyrer och svängiga sånger, varav flera var kända rocklåtar med dialekttext, ett väldigt lyckat koncept.


Föreställningarna håller ännu på i några veckoslut till, ta och boka biljett på karlebyuf.fi