Hälsa är allt

Nu har det nästan gått fem dagar sen galloperationen och jag börjar känna mig som mig själv, nästan i alla fall. Ännu är jag öm och väldigt svullen runt såren, men jag rör mig nästintill som vanligt och det gör inte ont att t.ex. ligga på rygg eller på höger sida. Så skönt att kunna trappa ner på smärtlindringen.

Kort fakta om en gallstensoperation: den görs givetvis i narkos. Parentes – jäkligt märklig känsla att bli nersövd och plötsligt vakna upp igen då det är klart. Har sett patienter bli nersövda många gånger, men man kan absolut inte föreställa sig hur det är förrän man upplevt det själv. Nu är man en viktig erfarenhet rikare. Oftast görs ingreppet med titthålsteknik, vilket gör att man har fyra sår i magen efteråt, två större och två mindre. Det är meningen att man kan åka hem efteråt bara man har en vuxen person hemma som sällskap i ett dygn, men jag hade önskat att få lämna kvar över natten och vila upp mig på grund av jag nu är småbarnsförälder med allt det innebär, och fick således övernatta på avdelning (egentligen skulle jag inte ens ha uppfyllt hemförlovningskriterierna eftersom jag hade fått så stora mängder smärtlindring så sent på dagen). Väldigt skönt att få lämna kvar och ha ordentligt med smärtlindring att sova på! Var så vinglig hela dagen att jag knappt vågade gå på wc ensam… Men åkte hem nästa dag och kände mig redan då mycket piggare och klarare.

Men till min poäng. Jag är av den åsikten att hälsa är det absolut viktigaste i livet. Har man inte hälsa orkar man inte njuta av livet till fullo. Man orkar inte ens med sin familj på det viset man skulle vilja, vilket medför ett dåligt samvete. Ohälsa har också en stark koppling till oro. Oro tär på en inifrån, fräter nästan hål i själen. Vill förstås påpeka att man ju ändå kan känna att man har hälsa trots att man t.ex. är kroniskt sjuk om man klarat av att hantera och lever med tillståndet, men det är ingen självklarhet. Speciellt inte med tillstånd som kommer plötsligt. Att ha stöd av nära och kära är också ovärderligt då man drabbas av någonting. Jag känner mig så rik av att ha så många nära människor i mitt liv. Ni skulle bara veta hur det värmt och styrkande det faktiskt har varit då medmänniskor visat att de bryr sig, eller skickat en liten kommentar. Ingen nämnd, ingen glömd. ❤

Dessa veckor har lärt mig så otroligt mycket. Trots att över halva sommaren nu blivit ”förstörd” på grund av all oro och spring hit och dit till labbprover och läkarmottagningar, har jag ändå tagit vara på alla ljusglimtar och vägrat vara bitter och negativ. Jag hade bestämt att vi skulle njuta i sommar och visst har vi gjort det. Kanske inte lika mycket vi tänkt oss, men jag känner ändå att vi gjorde det absolut bästa av situationen.

Det svåraste sedan jag fick mitt MM-besked var att jag blev rädd för solen. Även å Ronjas vägnar, vilket gjort att hon alltid har lippis och solkräm och UV-dräkt då är soligt. Det är enkelt att säga att man inte ska behöva vara så överdriven, eftersom man nog måste få njuta lite och blaha blaha, men jag är realistisk och tänker att jag nu måste undvika att visa min och även Ronjas hud i solen oskyddad, så långt det bara går. Det ÄR  ju faktiskt så jag fick min hudcancer. Jag har inte legat och pressat timtals i solen, jag har inte varit utomhus överdrivet mycket under somrarna eftersom jag mest jobbat, men däremellan har jag nog slarvat med att skydda mig enligt den hudtyp jag har. Har speciellt slarvat med att skydda benen eftersom jag aldrig bränner mig där. Men framdels får jag faktiskt ta och glömma det där med att se brun och fräsch ut. Totalglömma. Det är inte värt det längre. Vill jag se brun och fräsch ut finns det helt klart andra vägar att gå. Min hudläkare poängterade även att jag ska vara väldigt noggrann med Ronja eftersom tendensen att drabbas av malignt melanom är mycket ärftlig och ju mer hon bränner sin hud i barndomen, desto större blir riskerna att insjukna som ung vuxen. Dessa ord bär jag med mig.

Egentligen borde jag ha skrivit ett skilt faktainlägg om malignt melanom, men jag har ju någonting att knåpa ihop framdels. Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag är som faktiskt inte hade några maligna celler längre efter att vävnadsprovet blev taget. Jag hade hudcancer, men inte nu längre. Jag är så innerligt tacksam och själaglad.

img_6039
Har förresten börjat äta mer och mer icke galldiet, dvs. min vanliga kost. Hittills noll smärtor och noll obehagskänslor. Lök har jag ännu inte vågat mig på, men tids nog. Känns lite för bra för att vara sant. Hittills har jag ätit mat med äkta grädde i, även stekt mat. Har också prövat mig på alla sorters frukt och bär samt grönsaker. Det känns verkligen underbart. Har en ny frukostfavorit: turkisk yoghurt med färska bär. Det är så barnsligt gott.

img_6158
 

 

Äntligen bra besked

Hade ett inbokat läkarbesök till medicinska polikliniken i måndags. Vi skulle bara gå igenom mina labbprov och diskutera kring det faktum att mina levervärden var farligt höga då jag var inlagd för tre veckor sen, men att de nu hade sjunkit och nästintill låg inom referensvärdena. Palpera buken lite. Inget extra med det liksom, bara en check-up. Hade dessutom turen att få en av husets mest erfarne läkare inom gastroenterologi.

Då vi hade gått igenom allt nämnde jag att jag ännu väntar på resultatet av mitt vävnadsprov. Han blev smått förvånad att jag inte ännu fått något svar och sade att han ska se efter om svaret alls hade kommit. Mitt i allt läser han rakt av resultatet och konstaterar nöjt ”det här var ju bra”. Jag fattade ingenting trots att jag annars förstår allt medicinskt fackspråk. Läkaren insåg väl att jag inte alls hängde med eftersom jag inte var beredd på att få ett svar redan nu och printade därför ut svaret och lade pappret framför mig. Först då tände det och jag blev alldeles sprudlande inombords. Jag har alltså inga elakartade celler i mig längre! I praktiken frisk!

Jag blev alldeles pirrig och glad och tackade honom så mycket över att han tog sig an detta trots att ärendet inte hörde till hans ansvarsområde. Läkaren såg glad ut och konstaterade att detta var dagens gladaste patientcase. Jag gick till parkeringen med mycket lätta steg, jag de lättaste stegen jag haft på över en månad. Nu är det kontroller av huden 1-2 gånger i året, i 5 års tid, sedan blir jag friskförklarad i teorin.

Imorgon är det nya utmaningar, nämligen operation av gallan (jag vet att mitt sjukdomssnack börjar bli lite tragikomiskt vid det här laget). Men det är ett rutiningrepp som sker i narkos och med titthålsteknik och jag tror mig veta vad som väntar. Man är rätt sjuk efteråt och har lyftbegränsning på max 5 kg i två veckors tid och det är jag kanske mest fundersam hur jag ska klara. Som tur har Daniel semester att ta ut för dessa två veckor, annars vet jag inte hur vi skulle lösa det. Ronja väger nämligen en bra bit över 12 kg. Sådant imorgon alltså. Men oron över ingreppet är ingenting jämfört med oron jag har haft över hudcancern. Och egentligen blir det skönt att få bort gallblåsejäveln eftersom den begränsat mig så mycket. Sen ska det väl bannemej gå att börja leva som vanligt.

He var he!

 

PS. Ang. förra veckans check-up hos hudläkaren, var allting okej!

I ett vakuum

Den här jäkla ovissheten håller stundvis på att ta kål på mitt annars rätt harmlösa väsende. Gällande hudcancern alltså. Den här veckan borde jag få ett besked. Kollar postlådan som en galning. Hoppar högt varje gång telefonen ringer. Grejen är den att jag kommer att få beskedet per post om allt är i sin ordning, men är det inte det kommer man att ringa upp mig istället. Så ni förstår nervositeten.

På onsdag ska jag besöka en annan privat hudläkare igen, för en ”second opinion” gällande alla hundratals prickar jag har. Finns nämligen en handfull stycken som oroar mig lite och som t.om. har ändrat pyttelite sen jag besökte hudläkaren första gången, då i juni. Har dessutom upptäckt en liten ”knöl” stor som en ärta i nacken. Den skrämmer mig enormt mycket. Troligtvis en lymfkörtel, men varför är den svullen? Bättre att pröjsa lite extra och vara på säkra sidan.

Om ni kunde förstå hur mycket jag önskar att jag slapp skriva dessa hälsorelaterade inlägg. Om ni visste hur mycket jag önskar att jag skulle få bannas över andra saker än min egen hälsa. Men å andra sidan skulle allt kännas ännu mer överjävligt om jag inte fick skriva. Det ÄR en terapiform, om än den enda terapin jag har för tillfället.

Jag må vara dramatisk, men det är en stor sorg för mig att inte kunna hålla på som vanligt, med betoning på styrketräna och äta bra mat. Styrketräningen har betytt mer för mig än bara träning. Kanske 75% terapi och 25% muskelkondition. Det är min egen tid. Jag tar hand om mig själv. Jag får känna mig stark och frisk. Jag får rensa hjärnan. Allt detta låter riktigt klichéaktigt, men alla styrketränande småbarnsföräldrar vet vad jag babblar om. Men. Den här veckan ska jag äntligen våga mig på ett första styrketräningspass sen jag blev sjuk, för att fortsätta där jag lämnade. Känner mig tillräckligt stark faktiskt. Kommer såklart ta det mycket lugnt och bara köra överkropp, eftersom jag tog bort stygnen på benet idag. Känns lite som om det finns risk att det kan spricka opp om jag gör knäböj och såna saker. Skulle vilja köra ett par lätta pass innan galloperationen som är nästa veckas torsdag.

Kosten då? Galldiet är precis så trist som det låter. Det är lättare att räkna upp vad jag får äta, än inte får. Äter jag dessa saker kan jag räkna med att jag får ett gallanfall inom några timmar: Lök, vitlök, fet mat, stekt mat, broccoli, blomkål, gurka, äpple, citrusfrukter, paprika, chili, mörk sallad, spenat, ost, grädde, mjukt bröd, rågbröd, ägg, avocado, linser, bönor, starka kryddor samt om jag äter stora portioner.

Som ni gissar blir det mycket potatis och ris med något magert kött/fisk till som varit i ugnen eller i form av soppor. Ljusbladig sallad till med tomater och mager fetaost. Äter kvarg och andra magra mjölkprodukter i mängder. Det går även åt mycket knäckebröd och riskakor eftersom jag tål dom. Jag går med andra ord på en riktigt tvättäkta bikinifitnessdiet, helt ofrivilligt. 

 

 

 

Hälsa och ohälsa

Vilken vecka det har varit. Har spenderat drygt 2 dygn på sjukhus och kom hem igår. Trots allt strul under graviditeten, tog allt detta priset av ohälsa. Jag skojar inte då jag säger att gallsmärtorna jag hade, faktiskt var värre än förlossningsvärkarna. Oxanest (narkotikaklassad värkmedicin) var det enda som tog bort smärtan, så att jag kunde sova. I skrivande stund mår jag faktiskt mycket bättre, men klarar fortfarande inte av att lyfta tyngre grejer än ett mjölkpaket. Gallan ska opereras bort den 17:e augusti, äntligen. Och förstås fortare än så ifall det krävs. Hoppas så innerligt att det ska vara lösningen på detta och att inga fler åtgärder behövs efter det.

Som om man inte hade tillräckligt med ett nydiagnosticerat malignt melanom. Men jag vägrar vara bitter, försöker göra tvärt om och känna mig tacksam. Det var ju egentligen ganska bra tajmat att kroppen började strula precis just nu. Två flugor i en smäll. Det 10 cm långa såret på benet är verkligen ingenting i jämförelse med min ömma buk som jag hela tiden måste akta, så att Ronja inte klämmer på, eller i värsta fall sparkar till.

I efterdyningarna av mitt välbehövda läkemedelsrus blev jag smått eftertänksam. För det första slog det mig hur tokigt det kan bli på läkarronden ifall man är som jag – en mycket vetgirig och rätt påläst person, men just då är så pass nerdrogad att man inte kommer sig för att ställa alla frågor man tänkt, utan bara nickar medgivande och tror sig tycka att allt är klart som korvspad. Detta hände alltså mig och det känns väldigt harmt att jag missade det unika tillfället att få diskutera mitt tillstånd riktigt ordentligt (jag ringde upp avdelningen då jag kom hem och diskuterade genom det viktigaste, men känner mig ändå inte helt tillfredsställd eftersom det ger så mycket mer att diskutera face-to-face). Jag ska verkligen bära detta med mig då jag återgår till yrkeslivet. Vilken lärorik vistelse detta har varit trots allt. Personalen på både samjouren, avd. 10 och dagkirurgin var också som väntat riktigt härliga och jag litade på dem till 100%.

För det andra konstaterade jag hur otroligt dålig man kan bli på en kort tid. I fredags körde jag ett kort och koncist styrkepass, där jag bl.a. lyfte mer än min egen kroppsvikt i knäböjen och kände att det skulle ha funnits krafter till att öka vikterna med ganska många kilo. Idag orkade jag knappt gå till postlådan i snigelfart eftersom det ömmade så otroligt i magen. Det faktum fick mig att uppskatta min kropp ännu mer och blev om än möjligt, inspirerad till ännu mer seriös träning. Att kunna stärka sin kropp är det bästa man kan göra, ett riktigt privilegium.

På något vis har jag en känsla att det kommer att svänga till det positiva här inom några veckor. Först ut är provet från patologen ang. om melanomet har spridit sig eller inte. Det lär ska ta två veckor innan det är klart. Sen blir det galloperation och några jäkliga dagar efteråt. Sen – om allt är okej, då ska det minsann firas. Inte med sprit och flottig pizza kanske, men någonting ska vi definitivt hitta på. Jag vågar dock inte ta ut allt för mycket i förskott. Någon sade att man ska förvänta sig det bästa, men vara förberedd på det värsta.

 

img_5799.jpg
PS! Tack för allt pepp på både insta, textmeddelanden och här på bloggen! Jag kanske inte har hunnit svara på allt, men läst med en värmande känsla i hjärtat! ❤

 

 

Mammor får inte bli sjuka

För att dra en lång historia kort så kan jag berätta för er att jag hamnade in till samjouren, natten till igår. Hade haft grymma magplågor hela dagen som bara fortsatte, trots medicinering med allt jag hade där hemma. Följande morgon skulle jag även ha behövt infinna mig vid dagkirurgin för att ta bort mer hud kring melanomärret, vilket gjorde att vi slog två flugor i en smäll och alltså både fixade det ingreppet, samt redde ut varför mina levervärden var skyhöga samt om det faktiskt var gallan som var roten till det onda. Inatt har jag sovit som en stock här på avdelning 10 (tack vare  starka mediciner) och väntar på en eventuell hemfärd, bara alla labsvar kommer.

Rubriken då? Tänkte jag skulle ringa FPA och höra om det finns något system för liknande situationer, eftersom Daniel förstås har varit hemma med Ronja sålänge jag varit borta och troligtvis hamnar att vara det ett tag till. Men nej, det finns absolut ingenting vi har rätt till, såvida jag inte är sjuk längre än en månad. Då är det min vårddagpenning han har rätt till och mina inkomster blir alltså 0€ för den tiden. Familjens totala inkomster blir lite på 300€ den månaden. Då man är sjuk och ska betala sjukhusräkningar och mediciner, vilket man ju inte annars gör.

Jag tycker annars vi har det jäkligt bra ställt i det här landet med allt möjligt, men här har vi minsann ett hål i systemet! Men är man övermänsklig i egenskap av hemmamamma så är man.

Känslostormar och livskraft

Det har gått 13 dagar sen jag fick beskedet om att det var malignt melanom i födelsemärket som tagits bort. På tisdag väntar den andra etappen på resan; borttagning av mer hud kring stället där födelsemärket suttit. Detta sker dagkirurgiskt och troligtvis i lokalbedövning. Allt skickas till patolog för analys, därefter blir vi klokare om skiten spridit sig eller inte. Hoppas även att låret inte blir alldeles för ”snävt” efteråt. Tacksam över att ingreppet sker redan nu.

Jag har hamnat att konfrontera mig själv och mina djupaste rädslor. Jag har gråtit. Jag har varit arg och slängt saker då jag varit ensam. Jag har även gråtit glädjetårar över att jag får vara Ronjas mamma. Att jag har så fina människor i min omgivning som verkligen bryr sig. Jag har känt en viss lättnad över att detta händer just nu och inte hade hänt under den annars kaotiska spädbarnstiden. Jag har fått svindyr solkräm med spf 50 till födelsedagsgåva av Daniel. Jag har styrketränat likadant som förr och känt mig starkare och friskare än någonsin. Jag har ätit bra och näringsrik mat, men även unnat mig lite annat däremellan.

Detta må låta som världens kliché, men dessa 13 dagar har lärt mig mer om livet än jag kunnat ana. Och det är antagligen bara början på en lång mental pärs, vare sig om jag blir friskförklarad inom en snar framtid, eller inte. Kanske även detta var en ordentlig väckarklocka som gjorde att jag nu kan leva lite mer i nuet, njuta ordentligt av tillfällena som ges, samt vara riktigt ärlig mot mig själv. 

Som en riktig motvikt till vardagen fick jag och Daniel äran att vara bröllopsgäster då en av mina mycket goda vänner gifte sig. Bröllopet var en riktig tiopoängare och kunde verkligen inte kunnat komma mer lägligt än såhär. Festen hölls vid Torgare prästgård, ett längre stenkast från oss. För att lätta upp stämningen lite ska jag bjuda er på några bilder.



Malignt Melanom

Sommarpausen på bloggfronten blev kanske lite kortare än jag tänkt mig. Med tanke på rubriken har ni redan era gissningar. Vissa av er kanske redan vet, eftersom jag har berättat för de närmaste. Jag har alltså blivit drabbad av Malignt Melanom. Hudcancer.

I mitten av juni togs alltså ett födelsemärke bort från mitt vänstra framlår, eftersom det hade ändrat lite i ena kanten, men ingenting radikalt. Det hette att det var en säkerhetsåtgärd trots att födelsemärket såg godartat ut för blotta ögat. Jag funderade inte desto mer på det, utan lät veckorna gå och hann bli irriterad på att inte kunna träna benen eftersom födelsemärket var placerat så att stygnen skulle ha gått upp vid minsta knäböj. Såret läkte, jag tog bort stygnen och hann t.o.m. glömma bort alltihop. Frid och fröjd, sommar i sinnet.

Den 11:e juli ringer telefonen en sen eftermiddag. Samma hvc-läkare som tog bort födelsemärket presenterar sig och jag blir med ens alldeles kall inombords eftersom jag redan då förstår vad han kommer att berätta. Jag lyssnar på det han berättar, blir alldeles darrig i rösten, kan inte gråta, men känner hur klumpen i halsen växer och växer. Jag försöker koncentrera mig på vad han säger men känner att jag börjar få tunnelseende och måste kämpa för att samla mig. Allt känns som en mardröm där man bara väntar på att vakna. Det måste vara fel, jag är ju så ung och allt! Någon annans besked, inte mitt!

Läkaren berättar ändå lite positiva nyheter. I provbiten han tagit bort har man även fått frisk hud med, men en marginal på 1,8 mm på minsta stället. Det kan i bästa fall betyda att jag reda i skrivande stund är cancerfri. Men det vet vi alltså inte ännu. Därför remitteras jag vidare till kir.pkl där en kirurg får avgöra om det ska tas bort ännu mer hud och ifall lymfkörtlarna ska undersökas för att utesluta ev. spridning. Först då kommer jag att kunna slappna av. Nu går jag i den där klassiska dimman av ovisshet (För pålästa kan jag även meddela att värdena på PAD-provet var Breslow 0,4 mm, Clarc level 2, marginal 1,8,  dvs. rätt hoppfulla värden trots att det alltså är cancer…).

Känslostormen då jag fick beskedet i telefon? Först av kom chocken. Var alldeles darrig och illamående i flera timmar. Till all lycka var jag och Ronja hos mina föräldrar just då jag fick beskedet, vilket var tur, annars hade jag varit ensam hemma med henne. Igår och idag har jag haft känslor som ilska och sorg, med stark betoning på ilska. Varför jag? Det som irriterar mig mest är kanske det att jag inte varit någon soldyrkare. På riktigt. Jag har inte haft tid att ligga i solen! Den enkla orsaken är den att jag jobbat så mycket varje sommar, att jag sällan haft turen att vara ledig då det varit vackert sommarväder. Totalt två gånger till södern. Bränt mig otroligt lite. Använt solkräm med hög skyddsfaktor. Så varför jag? Och varför nu? Denna ilska och frustration.

Igår besökte jag även min läkare, vilket tydligen är någonting man ska göra i samband med att få dessa typer av besked. Vi pratade ytterligare igenom fyndet i provbiten, spekulerade lite om fortsättningen och jag blev både klokare samt lugnare. Dessutom var min läkare så otroligt empatisk, lyhörd och pedagogisk. Nästan så man borde skriva in till ÖT’s ”Glad idag” för ett utmärkt bemötande.

För det första ska fortsätta med livet som förr. Frågade av läkaren ifall jag kan styrketräna som förr och han nästan uppmanade mig till det, eftersom det medför så mycket gott. Det var en lättnad i sig. Vet inte hur jag mentalt skulle ha klarat att få träningsrestriktioner. Styrketräningen har varit min terapi så många gånger och kanske framdels mer än någonsin. Kosten och träningen ska alltså prioriteras, vilket i sig inte medför någon ändring i mitt liv.

Har valt att vara öppen med detta eftersom jag också hoppas på att min historia kanske kan få andra att boka till till privat hudläkare för en check-up av hela kroppen inklusive hårbottnen. Det är värt pengarna i slutändan, jag lovar. Mitt födelsemärke som togs bort såg verkligen inte speciellt alarmerande ut, endast växt lite i diameter och ena kanten blivit lite halvmåneformad. That´s all. Det var varken fult eller speciellt iögonfallande, men tänkte att det kan vara bra att få det undanstökat. Tyvärr har jag inte någon bild på hur det såg ut före, vilket känns lite harmt. Här kommer en bild på mitt vänstra lår i dagsläget som pryds av ärret.

img_5696

Nu hoppas jag på att snabbt få en tid till kirurgen så vi får veta mer. Kommer att uppdatera efter hand här på bloggen, eftersom skrifvandet i mitt fall är världens bästa terapi. Allt känns fortfarande lite surrealistiskt, att jag sitter här och skriver detta. Nu är fokus alltså inställt på bra träning och bra mat. Mer kan jag inte göra i detta skede.