Om Ronjas första svampäventyr, som kunde ha slutat riktigt illa

Att ettåringar är lite för snabba då de inte borde vara det, är knappast någon nyhet. Men jag är fortfarande paff över hur snabbt det gick igår då Ronja drog upp en svampbit ur gräsmattan och stoppade in den i munnen och svalde. På loppet av en halv sekund! Jag hann ingenting trots att jag stod några meter ifrån henne och rusade fram till henne och försökte få syn på ytterligare svamprester i munnen.

Faktum är att det har börjat växa rätt mycket svamp i vår gräsmatta, små beigeaktiga saker med smal fot, samt med brunfärgade lameller under hatten. Jag ringde förstås direkt till giftinformationscentralen, men blev dessvärre inte nöjd med responsen därifrån. De menade att det i regel inte brukar finnas farliga svampar på gårdsplaner, utan att sådana finns i skog och mark. Vilket svar, kan man tycka. Men de uppmuntrade mig till att själv ta reda på vilken sort det var, trots att jag mycket noggrant beskrev svampens utseende i telefon. Som sagt, jag var inte helt nöjd med svaret därifrån. Här är förresten en bild på eländet, lånat från Wikipedia eftersom de var identiska våra svampar:

Ronja var dock helt sig själv, sprang på som vanligt. Hon blev dessutom hungrig och törstig och åt över 2 dl fruktpuré samt drack 1 dl vatten. Bra att späda ut vad det än var, tänkte jag. Jag visste ju att man inte kan mycket om svampar på sjukhuset heller och kommer således att kontakta giftinformationscentralen igen, för att få samma urvattnade svar. Vi hamnade alltså att på något vis ta reda på vad det var för sorts svamp, för att alls kunna gå vidare. Jag kunde dock utesluta de absolut mest giftiga svamparna ganska på en gång, eftersom de inte alls liknade svampen Ronja åt, vilket i sig själv var en lättnad.

Jag stoppade Ronja i vagnen och gick snabbt över till vår hjälpsamma granne (som är kunnig inom mångt och mycket, samt chef inom brandkåren). Hon råkade ha en bekant här i byn som var rätt kunnig inom svampsorter. Vi åkte dit alla tre och visade upp svampburken. Det började luta misstankar om att detta var fråga om sorten Toppslätskivling, som dessvärre är en s.k. drogsvamp och kan ge psykedeliska effekter. Det finska namnet är Suippumadonlakki. Hon lovade inte att hon visste med hundra procents säkerhet, men hon hade starka misstankar. Som tur mådde Ronja ännu riktigt bra i detta skede. Vi var alla överens om att vi konsulterar samjouren då vi kommer hem.

På den korta vägen hem stannade vi då vi märkte att en gemensam bekant till oss båda, som är polis, stod vid ett vägskäl tillsammans med två kollegor och deras polishundar. De var i tjänst men skulle på någon hundövning. Alla tre poliser kunde utan tvekan konstatera att detta var svampen vi misstänkte att det var, dvs. drogsvampen, alltså toppslätskivlingen. Om tre poliser var av den åsikten, behövde vi inte spekulera desto vidare. Vi svängde av hemåt och jag ringde samjouren och berättade läget. De konsulterade barnläkare och vi beordrades komma in till barnavdelningen direkt.

Väl framme togs det rutinkontroller samt blodprov, varav alla var normala. Barnläkaren hade också konsulterat giftinformationscentralen, men fått exakt samma svar som vi fick, dvs. att det inte är sannolikt att farliga svampar växer på gräsmattor på tomter. Personalen var mycket tacksamma över att vi tagit reda på svampens sort innan vi kom dit och litade definitivt på polisens omdöme. Ronja hamnade att dricka medicinskt kol för säkerhets skull. Jag insisterade på att testa blanda det med någonting sött och ge med sugrör, innan vi skulle hamna ta till näs-magslangen. Till vår stora lättnad drack hon den kolsvarta blandningen på ca. 1 dl, innehållande hallonsaft med Carbomix. Vi var så lättade över att inte behöva utsätta henne för slangen! Och Ronja borde ha fått symtom inom den första halvtimmen om hon skulle ha ätit en tillräckligt stor bit. Nu hade det gått över två timmar.

Vad lärde vi oss av detta? Lita inte på giftinformationscentralen. Jag ska ge dem feedback i ett mail, som jag har på gång. Enligt polisen växer dessa drogsvampar lite här och där och är inte alls ovanliga just på privata gräsmattor. Och som en vink till alla småbarnsföräldrar! Kolla era gräsmattor! Svamparna är mindre än vad man skulle tro, men småbarn hittar ju allt… Jag upplever att det funnits mer svamp under de skuggigare delarna av tomten, men även hittat ett fåtal svampar där solen gassar.

Jag känner också stor glädje över att bo här mitt i Kronoby centrum, där alla känner alla och folk hjälper till då det behövs. Utan grannen och Poliserna skulle detta troligtvis ha blivit en mycket mer komplicerad historia.

Hälsa och ohälsa

Vilken vecka det har varit. Har spenderat drygt 2 dygn på sjukhus och kom hem igår. Trots allt strul under graviditeten, tog allt detta priset av ohälsa. Jag skojar inte då jag säger att gallsmärtorna jag hade, faktiskt var värre än förlossningsvärkarna. Oxanest (narkotikaklassad värkmedicin) var det enda som tog bort smärtan, så att jag kunde sova. I skrivande stund mår jag faktiskt mycket bättre, men klarar fortfarande inte av att lyfta tyngre grejer än ett mjölkpaket. Gallan ska opereras bort den 17:e augusti, äntligen. Och förstås fortare än så ifall det krävs. Hoppas så innerligt att det ska vara lösningen på detta och att inga fler åtgärder behövs efter det.

Som om man inte hade tillräckligt med ett nydiagnosticerat malignt melanom. Men jag vägrar vara bitter, försöker göra tvärt om och känna mig tacksam. Det var ju egentligen ganska bra tajmat att kroppen började strula precis just nu. Två flugor i en smäll. Det 10 cm långa såret på benet är verkligen ingenting i jämförelse med min ömma buk som jag hela tiden måste akta, så att Ronja inte klämmer på, eller i värsta fall sparkar till.

I efterdyningarna av mitt välbehövda läkemedelsrus blev jag smått eftertänksam. För det första slog det mig hur tokigt det kan bli på läkarronden ifall man är som jag – en mycket vetgirig och rätt påläst person, men just då är så pass nerdrogad att man inte kommer sig för att ställa alla frågor man tänkt, utan bara nickar medgivande och tror sig tycka att allt är klart som korvspad. Detta hände alltså mig och det känns väldigt harmt att jag missade det unika tillfället att få diskutera mitt tillstånd riktigt ordentligt (jag ringde upp avdelningen då jag kom hem och diskuterade genom det viktigaste, men känner mig ändå inte helt tillfredsställd eftersom det ger så mycket mer att diskutera face-to-face). Jag ska verkligen bära detta med mig då jag återgår till yrkeslivet. Vilken lärorik vistelse detta har varit trots allt. Personalen på både samjouren, avd. 10 och dagkirurgin var också som väntat riktigt härliga och jag litade på dem till 100%.

För det andra konstaterade jag hur otroligt dålig man kan bli på en kort tid. I fredags körde jag ett kort och koncist styrkepass, där jag bl.a. lyfte mer än min egen kroppsvikt i knäböjen och kände att det skulle ha funnits krafter till att öka vikterna med ganska många kilo. Idag orkade jag knappt gå till postlådan i snigelfart eftersom det ömmade så otroligt i magen. Det faktum fick mig att uppskatta min kropp ännu mer och blev om än möjligt, inspirerad till ännu mer seriös träning. Att kunna stärka sin kropp är det bästa man kan göra, ett riktigt privilegium.

På något vis har jag en känsla att det kommer att svänga till det positiva här inom några veckor. Först ut är provet från patologen ang. om melanomet har spridit sig eller inte. Det lär ska ta två veckor innan det är klart. Sen blir det galloperation och några jäkliga dagar efteråt. Sen – om allt är okej, då ska det minsann firas. Inte med sprit och flottig pizza kanske, men någonting ska vi definitivt hitta på. Jag vågar dock inte ta ut allt för mycket i förskott. Någon sade att man ska förvänta sig det bästa, men vara förberedd på det värsta.

 

img_5799.jpg
PS! Tack för allt pepp på både insta, textmeddelanden och här på bloggen! Jag kanske inte har hunnit svara på allt, men läst med en värmande känsla i hjärtat! ❤

 

 

Ett hej från kvisten

img_5447

Skulle bara säga hej. Det är nästan två veckor sen jag skrev någonting sist. Har helt enkelt varken haft tid eller lust att sitta och knappra på datorn eller telefonen. Här sitter jag och dricker en kopp te i vår kvist och bjuder er på en lite slafsig selfie.

Kort uppdatering om livet i sin enkelhet: Vi har verkligen njutit dessa varma dagar. Pynjat på med små projekt, i den mån lillchefen tillåtit. Spenderat så mycket tid som möjligt utomhus och Ronja har invigt sin nya UV-dräkt, helt fantastisk uppfinning! Huset har sett ut som ett bombnedslag men mina fräknar är desto fler. Ronja har sovit med Daniel hela veckan och vi har därmed inofficiellt inlett någon sorts sömnskola. Jag har alltså fått sova ostört till 05.30 varje natt och det känns bra i kropp och själ. Har även axlat sjukskötarrollen ett par skift sen jag sist skrev och det kändes välbehövligt för plånboken men även för psyket. Har även passat på att kolla hela säsong 5 av OITNB. Ah, vad jag älskar den serien.

Annars har här varit normalt mycket full rulle. Har haft barndomsvännen M och hennes dotter på besök. Vi åt grillat utomhus för första gången i år, det är alltid någonting extra. Som vanligt gick klockan för fort och man insåg att man inte hunnit prata om en bråkdel av allt man tänkt eftersom man hela tiden blev avbruten, det är verkligen småbarnlivet i ett nötskal. Som tur bor vi rätt nära varandra. Igår spenderades en heldag hos föräldrarna vilket gjorde att jag tog mig ett par timmar egentid på stan. Sist men inte minst kom min pilotkusin häromkvällen på ett spontanbesök i samband med flygningarna mellan Kronoby-Sthlm och det är alltid lika roligt att träffas.

Som ni märker har jag samlat på mig många positiva händelser under samma vecka och  känner mig extra tacksam. Jag måste också ibland påminna mig själv om att glädjas över att jag får vara ledig, eftersom jag fort tar det för givet. Jag kunde ju lika bra flänga fram och tillbaka i sjukhusets långa korridorer 38,5 timmar i veckan.

Härliga sommardagar åt folket!

Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.

 

 

Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.

Vi har en ettåring!

I förrgår var det ett år sedan vår Ronja kom till världen. Det känns så otroligt stort, får nästan gåshud då jag tänker på den dramatiska förlossningen och de rätt förvirrande dygnen efteråt. Vi har klarat bebistiden med andra ord, för visst slutar barn officiellt vara bebisar då de fyller ett år?

Jag kommer troligen inte att skriva fler månatliga utvecklingsinlägg längre, men troligtvis ett längre vid 1½ år och sedan vid två. Det är ju trots allt det första året som är så nytt och spännande – att barnet ska lära sig växelverkan, härma, prata, öva koordinationen, äta, dricka, krypa och gå.

I torsdags firade vi Ronja med tjocka släkten. Det vankades tacopaj och gräddtårta. Både min mommo och min fammo hade bidragit med dopp. Hade gjort en egen födelsedagstårta åt Ronja, en cheesecake med mango och banan, helt utan socker. Är tacksam över att vi fick testa receptet hos vännen i Nedervetil då vi var där på besök för ett par veckor sen. Tårtan var perfekt konsistens för henne och innehöll välbekanta smaker, om än i lite vackrare format.

Den inplanerade ettårsfotograferingen som skulle ha ägt rum i tisdags, fick vi boka om. Orsaken var att Ronjas kindtänder är på kommande och hon har varit helt olik sig från i lördags, ända tills i förrgår. Jag hamnade att ge henne maxdos värkmedicin under tre dygns tid för att hon alls skulle kunna vara. Märkte att hon fick sån otrolig smärta så fort medicinen gick ur kroppen och blev nästan helt hysterisk på samma gång hon försökte riva sig i munnen med händerna. Hemskt att se som mamma och jag är inte alldeles för försiktig med att medicinera, då det är det enda man kan göra för att hjälpa henne (kalla saker ville hon nämligen ej ha). Till all lycka är vi nu fjärde dagen utan värkmedicin och man börjar känna en kindtandskant som trängt igenom tandköttet. Hela tandkronan ska ännu upp, men tror att det värsta är förbi för tillfället.

Ronja går förresten helt nu! Det är nog det största som hänt på utvecklingsfronten. Egentligen började hon redan på morsdan, men då kröp hon ändå lite mellan varven eftersom det gick snabbare. Nu vill hon hela tiden gå och nöjer sig inte med att bli buren från punkt A till B, utan vill ta sig fram för egen maskin. Hon har också lärt sig ta sig ner ur soffan, men slipper inte ännu upp själv.

Hon pratar på sitt eget språk. Många ord är imitationer, men ibland låter hon som någonting alienaktigt eller en kalkon. Jag vet, inte så smickrande beskrivning, men det är det jag främst kommer på. Men ord som ”tack”, ”mamma”, ”pappa”, ”där”, är mycket välanvända.

På matfronten har ingenting nytt hänt. Vi kör på samma linje ännu, med mest puréer och ”trygg” mat, eftersom jag är räddare än rädd att hon ska sätta i halsen och få en luftvägsobstruktion. Det har varit nära ögat tillräckligt tycker jag. I samband med krånglet med kindtänderna började hon vägra i stort sett all varm mat förutom gröt, så hon har i en veckas tid levt på just det, samt fruktpuréer och turkisk yoghurt. Kanske det svänger småningom.

Nätterna är i stora drag likadana som förr, men jag ammar henne inte förrän klockan är 03 på natten. Jag är inte så stålsatt, att jag skulle orka få bort nattamningen ännu. 1-3 gånger per natt ammar vi fortfarande, vilket känns överkomligt så länge jag inte måste jobba. Den dagen det blir dags för jobbstart är avvänjningen ett faktum, men vi tar det då. Samma sak med ”perhepeti”. Ronja har inte sovit en endaste natt i sin spjälsäng under det här året, men jag tycker att det för det mesta är mysigt att sova riktigt nära och jag märker att hon njuter av närheten och tryggheten, vilket bidrar till att nattningarna har gått utan gråt hur många månader som helst nu. Vilken tur att man själv får bestämma hur man ska ha det!

Eftersom vädret äntligen blivit lite varmare, har vi kunnat vara ute mer och mer. Ronja trivs utomhus och är så otroligt energisk. Dock stoppar hon allt i munnen hela tiden, så det är ett evigt vaktande. Som den typiska ettåringen hon är, har hon noll självbevarelsedrift. Ronja fick ärva sina kusiners stora, sexkantiga sandlåda som Daniel hämtade härom veckan. Nu ska vi bara få tag i lite sand, så hoppas jag att hon hålls sysselsatt på samma ställe en lite längre stund.

Så mycket kärlek.