Trots.

Antingen lite försenad ettårstrots eller för tidig tvåårstrots, eller någonting däremellan, det är vad vi möts av många gånger dagligen. Ronjas humör är verkligen en berg och dalbana utan dess like. Då hon är glad är hon alldeles sprudlande och det är inte alls svårt att framkalla glada miner och skratt hos henne, det räcker med att busa och ägna sig åt lite pjas. Det är minst lika enkelt att ”ofrivilligt” locka fram den trotsiga sidan hos henne. Det räcker med att lugnt säga ordet ”nej” i samband med att hon t.ex. ska klättra upp och stå på köksbordet, så gallskriker hon, försöker åla sig ur ens famn och lägger sig ner på golvet i ren protest. Inte sällan kommer det krokodiltårar. Måltidssituationer kan vara riktiga rysare vissa dagar. Hon ska bestämt äta själv, men då man låter henne göra det äter hon inte alls utan börjar leka med maten, trots att hon är riktigt hungrig och svänger bort huvudet om man försöker lirka in en sked. Och hon vägrar hålla i sked eller gaffel. Nu har hon fått pippi på att SMÖRJA IN SIG SJÄLV MED MATEN! Speciellt ansiktet och håret. Fatta vilket arbete det innebär efter en sådan måltid.

Det mest utmanande som förälder är att själv hållas lugn och saklig. Speciellt om jag försöker fixa ihop någonting ätbart eller ägnar mig åt hushållsarbete. Det är en smula prövande, eftersom öronen faktiskt ringer vissa kvällar då det äntligen tystnat i huset. Och då har vi ”bara” ett barn. Tålamodet måste ha vuxit med ljusår till skillnad från tiden före vi hade barn. Ändå är jag rätt ofta besviken på mig själv då jag märker att mitt tålamod tagit slut.

IMG_4884

För att stundvis inte flippa ur totalt, har jag testat diverse metoder. Till först trodde jag att det faktiskt skulle hjälpa att säga till på skarpen med bestämd röst, men det stjälper faktiskt mycket mer än det hjälper eftersom det blir så roligt att göra mamma arg. Har lärt mig det lite ”kantapään kautta” som man säger.

Men det absolut mest effektiva i mitt tycke är att stänga ögonen i några sekunder och djupandas. Lite som yoga-andning. In genom näsan och ut genom munnen. Räknar till tio. Ner med axlarna. Öppnar ögonen. Då har jag samlat mig lite och vi fortsätter. Ett annat bra knep är att lämna hemmanet i all sin misär, klä på barnet och sig själv och bege oss ut. Vi har varit ute i nästan alla väder, med undantag för idag då det både blåser kallt och regnar.

Och trots den här trotsperioden sitter jag och scrollar gulliga bilder av henne i min telefon då hon har somnat ute i vagnen. Det måste vara reptilhjärnan som arbetar.

 

Annonser

Torsdagsfunderingar

Det är konstigt nog redan fredag imorgon och vet ni – jag har sovit skapligt alla tre nätter nu. Den där hjärndimman har redan lättat en aning och jag har haft en helt annan energi än tidigare och orkat längre på kvällarna. Har ännu inte ringt och hört efter någon tid angående terapin, ska försöka hitta tid med att ta itu med det imorgon.

Det var verkligen i grevens tid jag började min så kallade sömnskola eftersom Ronja har testat mitt tålamod maximalt både igår och idag. Det är förstås någon utvecklingsgrej på gång igen. Hon skriker något otroligt och klättrar på allt som hon hade betalt. Drar jag bort köksstolarna från bordet, knuffar hon tillbaka dem och klättrar upp och stå på bordsskivan. Hon har även försökt klättra upp på köksbänken några gånger eftersom köksbordet står en kort bit ifrån. Det är bara en av många grejer hon kommit på de senaste dagarna. Och så fort jag lyfter ner henne eller säger ”nej” blir hon så arg att hon börjar skrika, gråta och protestera och slänger sig på golvet. Trodde att det var i treårsåldern barn i allmänhet höll på så, men tydligen hade jag fel åter en gång. Till all lycka är hon ännu relativt nöjd då man är borta, såsom i affären eller i någon lekpark, vilket gjort att vi varit på språng både igår och idag.

Idag gjorde jag någonting riktigt vågat för att vara vi. *trumvirvel* Vi lunchade på stan på tumis, Ronja och jag. Ronja och matsituationer är riktigt rysk roulette. Ibland går det jättebra och hon äter utan desto vidare krångel. Ibland har vi mat på väggarna och till och med i taket. Inte sällan är hon på det humöret att hon ska spotta ut all mat hon har i munnen, så det sprättar söndertuggad mat och saliv. Det har faktiskt hänt en gång på restaurang, vilket inte var så gemytligt.

Det var faktiskt lite trixigt då man skulle balansera en överfull bricka på ena armen, samt styra barnvagnen till bordet med den andra, men det gick. Ids ju inte gå två gånger förstår ni. Men insåg nog varför man så ofta ser vårdlediga föräldrar med sina småbarn plus någon mor- eller farförälder som extra par händer eftersom det kanske inte skulle ha varit en så dum idé. Jag hade med Ronjas favoritsmatsburk som jag värmde, vilket var ett lyckat koncept. Däremellan åt hon lite av min mat. Men som sagt gick det helt okej. Skapligt. Vi spillde bara ett vattenglas över hela bordet, så det sprätte lite på en farbror. Men det kunde ju ha varit två glas. Eller tre.

Småbarnsåren. Mycket av allt. Både tinnitus och skrattrynkor.

En nästintill normal vardag

Idag har vi haft den ”normalaste” vardagen på länge eftersom Daniel for på jobb för första gången sen min operation. Han har alltså varit hemma i två veckor. Det faktum att vår tillvaro återgår till det normala känns väldigt bra. Jag och Ronja har haft rätt tydliga rutiner gällande sov- och ät-tider, som fungerade otroligt bra ända tills jag blev sjuk. Det är dags att återgå till dem nu. I samma veva är det mest fokus på att få bukt med mina sömnproblem. Jag har så oerhört svårt att somna om då jag vaknar, vilket jag gör väldigt många gånger per natt, utan egentlig orsak. Helt klart ett post-stress-symtom.

Sjukskötaren som tog bort stygnen av mig på HVC påpekade att det kan ta en stund innan jag faktiskt reagerar på allt jag varit med om i sommar, att det i vissa fall kan ”falla över en” först lite senare. Man kör ju till en viss del bara på för att orka och för att inte känna för mycket. Kände mig sedd som individ och är glad att vi diskuterade kring detta. Älskar sådana möten med vårdpersonal, då man går därifrån med en varm känsla i magen.  Till min fördel har jag ju varit öppen med att berätta om alla motgångar, vilket jag hoppas på att ska ha hjälpt en lite att bearbeta. En copingstrategi helt enkelt.

För övrigt har jag ofta fått frågan om vad jag ska börja göra i höst, då allt äntligen ordnat sig. Mitt svar på detta är att jag har börjat söka runt bland lite olika jobbmöjligheter. Vill inte börja jobba heltid på en gång och kan tänka mig en jobbstart där i mitten eller slutet av hösten. Har inte haft fastanställning vilket gör att det är lite knepigt att få allt tajmat och klart med dagis och sådant, eftersom jag som sagt inte vet någonting egentligen ännu. Tids nog löser det sig. Allt har ju en förmåga att ordna sig på ett eller annat vis egentligen, trots att man aldrig tycks lära sig det.

Inatt sov jag förresten första gången med Ronja på länge. Det gick inte speciellt bra eftersom jag vaknade varje gång hon prasslade med lakanen eller svängde på sig. Tror jag har tittat på klockan så gott som en gång i timmen hela natten. Nytt försök inatt igen. Tror jag kör med såna här falska filter som döljer de blåa ringarna runt ögonen, tills vi är lite piggare. Fick en piercing på köpet och allt. Snitsigt. Är självbedrägeri månne en effektiv terapiform?

 

img_6118

 

 

Om Ronjas första svampäventyr, som kunde ha slutat riktigt illa

Att ettåringar är lite för snabba då de inte borde vara det, är knappast någon nyhet. Men jag är fortfarande paff över hur snabbt det gick igår då Ronja drog upp en svampbit ur gräsmattan och stoppade in den i munnen och svalde. På loppet av en halv sekund! Jag hann ingenting trots att jag stod några meter ifrån henne och rusade fram till henne och försökte få syn på ytterligare svamprester i munnen.

Faktum är att det har börjat växa rätt mycket svamp i vår gräsmatta, små beigeaktiga saker med smal fot, samt med brunfärgade lameller under hatten. Jag ringde förstås direkt till giftinformationscentralen, men blev dessvärre inte nöjd med responsen därifrån. De menade att det i regel inte brukar finnas farliga svampar på gårdsplaner, utan att sådana finns i skog och mark. Vilket svar, kan man tycka. Men de uppmuntrade mig till att själv ta reda på vilken sort det var, trots att jag mycket noggrant beskrev svampens utseende i telefon. Som sagt, jag var inte helt nöjd med svaret därifrån. Här är förresten en bild på eländet, lånat från Wikipedia eftersom de var identiska våra svampar:

Ronja var dock helt sig själv, sprang på som vanligt. Hon blev dessutom hungrig och törstig och åt över 2 dl fruktpuré samt drack 1 dl vatten. Bra att späda ut vad det än var, tänkte jag. Jag visste ju att man inte kan mycket om svampar på sjukhuset heller och kommer således att kontakta giftinformationscentralen igen, för att få samma urvattnade svar. Vi hamnade alltså att på något vis ta reda på vad det var för sorts svamp, för att alls kunna gå vidare. Jag kunde dock utesluta de absolut mest giftiga svamparna ganska på en gång, eftersom de inte alls liknade svampen Ronja åt, vilket i sig själv var en lättnad.

Jag stoppade Ronja i vagnen och gick snabbt över till vår hjälpsamma granne (som är kunnig inom mångt och mycket, samt chef inom brandkåren). Hon råkade ha en bekant här i byn som var rätt kunnig inom svampsorter. Vi åkte dit alla tre och visade upp svampburken. Det började luta misstankar om att detta var fråga om sorten Toppslätskivling, som dessvärre är en s.k. drogsvamp och kan ge psykedeliska effekter. Det finska namnet är Suippumadonlakki. Hon lovade inte att hon visste med hundra procents säkerhet, men hon hade starka misstankar. Som tur mådde Ronja ännu riktigt bra i detta skede. Vi var alla överens om att vi konsulterar samjouren då vi kommer hem.

På den korta vägen hem stannade vi då vi märkte att en gemensam bekant till oss båda, som är polis, stod vid ett vägskäl tillsammans med två kollegor och deras polishundar. De var i tjänst men skulle på någon hundövning. Alla tre poliser kunde utan tvekan konstatera att detta var svampen vi misstänkte att det var, dvs. drogsvampen, alltså toppslätskivlingen. Om tre poliser var av den åsikten, behövde vi inte spekulera desto vidare. Vi svängde av hemåt och jag ringde samjouren och berättade läget. De konsulterade barnläkare och vi beordrades komma in till barnavdelningen direkt.

Väl framme togs det rutinkontroller samt blodprov, varav alla var normala. Barnläkaren hade också konsulterat giftinformationscentralen, men fått exakt samma svar som vi fick, dvs. att det inte är sannolikt att farliga svampar växer på gräsmattor på tomter. Personalen var mycket tacksamma över att vi tagit reda på svampens sort innan vi kom dit och litade definitivt på polisens omdöme. Ronja hamnade att dricka medicinskt kol för säkerhets skull. Jag insisterade på att testa blanda det med någonting sött och ge med sugrör, innan vi skulle hamna ta till näs-magslangen. Till vår stora lättnad drack hon den kolsvarta blandningen på ca. 1 dl, innehållande hallonsaft med Carbomix. Vi var så lättade över att inte behöva utsätta henne för slangen! Och Ronja borde ha fått symtom inom den första halvtimmen om hon skulle ha ätit en tillräckligt stor bit. Nu hade det gått över två timmar.

Vad lärde vi oss av detta? Lita inte på giftinformationscentralen. Jag ska ge dem feedback i ett mail, som jag har på gång. Enligt polisen växer dessa drogsvampar lite här och där och är inte alls ovanliga just på privata gräsmattor. Och som en vink till alla småbarnsföräldrar! Kolla era gräsmattor! Svamparna är mindre än vad man skulle tro, men småbarn hittar ju allt… Jag upplever att det funnits mer svamp under de skuggigare delarna av tomten, men även hittat ett fåtal svampar där solen gassar.

Jag känner också stor glädje över att bo här mitt i Kronoby centrum, där alla känner alla och folk hjälper till då det behövs. Utan grannen och Poliserna skulle detta troligtvis ha blivit en mycket mer komplicerad historia.

Hälsa och ohälsa

Vilken vecka det har varit. Har spenderat drygt 2 dygn på sjukhus och kom hem igår. Trots allt strul under graviditeten, tog allt detta priset av ohälsa. Jag skojar inte då jag säger att gallsmärtorna jag hade, faktiskt var värre än förlossningsvärkarna. Oxanest (narkotikaklassad värkmedicin) var det enda som tog bort smärtan, så att jag kunde sova. I skrivande stund mår jag faktiskt mycket bättre, men klarar fortfarande inte av att lyfta tyngre grejer än ett mjölkpaket. Gallan ska opereras bort den 17:e augusti, äntligen. Och förstås fortare än så ifall det krävs. Hoppas så innerligt att det ska vara lösningen på detta och att inga fler åtgärder behövs efter det.

Som om man inte hade tillräckligt med ett nydiagnosticerat malignt melanom. Men jag vägrar vara bitter, försöker göra tvärt om och känna mig tacksam. Det var ju egentligen ganska bra tajmat att kroppen började strula precis just nu. Två flugor i en smäll. Det 10 cm långa såret på benet är verkligen ingenting i jämförelse med min ömma buk som jag hela tiden måste akta, så att Ronja inte klämmer på, eller i värsta fall sparkar till.

I efterdyningarna av mitt välbehövda läkemedelsrus blev jag smått eftertänksam. För det första slog det mig hur tokigt det kan bli på läkarronden ifall man är som jag – en mycket vetgirig och rätt påläst person, men just då är så pass nerdrogad att man inte kommer sig för att ställa alla frågor man tänkt, utan bara nickar medgivande och tror sig tycka att allt är klart som korvspad. Detta hände alltså mig och det känns väldigt harmt att jag missade det unika tillfället att få diskutera mitt tillstånd riktigt ordentligt (jag ringde upp avdelningen då jag kom hem och diskuterade genom det viktigaste, men känner mig ändå inte helt tillfredsställd eftersom det ger så mycket mer att diskutera face-to-face). Jag ska verkligen bära detta med mig då jag återgår till yrkeslivet. Vilken lärorik vistelse detta har varit trots allt. Personalen på både samjouren, avd. 10 och dagkirurgin var också som väntat riktigt härliga och jag litade på dem till 100%.

För det andra konstaterade jag hur otroligt dålig man kan bli på en kort tid. I fredags körde jag ett kort och koncist styrkepass, där jag bl.a. lyfte mer än min egen kroppsvikt i knäböjen och kände att det skulle ha funnits krafter till att öka vikterna med ganska många kilo. Idag orkade jag knappt gå till postlådan i snigelfart eftersom det ömmade så otroligt i magen. Det faktum fick mig att uppskatta min kropp ännu mer och blev om än möjligt, inspirerad till ännu mer seriös träning. Att kunna stärka sin kropp är det bästa man kan göra, ett riktigt privilegium.

På något vis har jag en känsla att det kommer att svänga till det positiva här inom några veckor. Först ut är provet från patologen ang. om melanomet har spridit sig eller inte. Det lär ska ta två veckor innan det är klart. Sen blir det galloperation och några jäkliga dagar efteråt. Sen – om allt är okej, då ska det minsann firas. Inte med sprit och flottig pizza kanske, men någonting ska vi definitivt hitta på. Jag vågar dock inte ta ut allt för mycket i förskott. Någon sade att man ska förvänta sig det bästa, men vara förberedd på det värsta.

 

img_5799.jpg
PS! Tack för allt pepp på både insta, textmeddelanden och här på bloggen! Jag kanske inte har hunnit svara på allt, men läst med en värmande känsla i hjärtat! ❤

 

 

Ett hej från kvisten

img_5447

Skulle bara säga hej. Det är nästan två veckor sen jag skrev någonting sist. Har helt enkelt varken haft tid eller lust att sitta och knappra på datorn eller telefonen. Här sitter jag och dricker en kopp te i vår kvist och bjuder er på en lite slafsig selfie.

Kort uppdatering om livet i sin enkelhet: Vi har verkligen njutit dessa varma dagar. Pynjat på med små projekt, i den mån lillchefen tillåtit. Spenderat så mycket tid som möjligt utomhus och Ronja har invigt sin nya UV-dräkt, helt fantastisk uppfinning! Huset har sett ut som ett bombnedslag men mina fräknar är desto fler. Ronja har sovit med Daniel hela veckan och vi har därmed inofficiellt inlett någon sorts sömnskola. Jag har alltså fått sova ostört till 05.30 varje natt och det känns bra i kropp och själ. Har även axlat sjukskötarrollen ett par skift sen jag sist skrev och det kändes välbehövligt för plånboken men även för psyket. Har även passat på att kolla hela säsong 5 av OITNB. Ah, vad jag älskar den serien.

Annars har här varit normalt mycket full rulle. Har haft barndomsvännen M och hennes dotter på besök. Vi åt grillat utomhus för första gången i år, det är alltid någonting extra. Som vanligt gick klockan för fort och man insåg att man inte hunnit prata om en bråkdel av allt man tänkt eftersom man hela tiden blev avbruten, det är verkligen småbarnlivet i ett nötskal. Som tur bor vi rätt nära varandra. Igår spenderades en heldag hos föräldrarna vilket gjorde att jag tog mig ett par timmar egentid på stan. Sist men inte minst kom min pilotkusin häromkvällen på ett spontanbesök i samband med flygningarna mellan Kronoby-Sthlm och det är alltid lika roligt att träffas.

Som ni märker har jag samlat på mig många positiva händelser under samma vecka och  känner mig extra tacksam. Jag måste också ibland påminna mig själv om att glädjas över att jag får vara ledig, eftersom jag fort tar det för givet. Jag kunde ju lika bra flänga fram och tillbaka i sjukhusets långa korridorer 38,5 timmar i veckan.

Härliga sommardagar åt folket!

Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.