Ett hej från kvisten

img_5447

Skulle bara säga hej. Det är nästan två veckor sen jag skrev någonting sist. Har helt enkelt varken haft tid eller lust att sitta och knappra på datorn eller telefonen. Här sitter jag och dricker en kopp te i vår kvist och bjuder er på en lite slafsig selfie.

Kort uppdatering om livet i sin enkelhet: Vi har verkligen njutit dessa varma dagar. Pynjat på med små projekt, i den mån lillchefen tillåtit. Spenderat så mycket tid som möjligt utomhus och Ronja har invigt sin nya UV-dräkt, helt fantastisk uppfinning! Huset har sett ut som ett bombnedslag men mina fräknar är desto fler. Ronja har sovit med Daniel hela veckan och vi har därmed inofficiellt inlett någon sorts sömnskola. Jag har alltså fått sova ostört till 05.30 varje natt och det känns bra i kropp och själ. Har även axlat sjukskötarrollen ett par skift sen jag sist skrev och det kändes välbehövligt för plånboken men även för psyket. Har även passat på att kolla hela säsong 5 av OITNB. Ah, vad jag älskar den serien.

Annars har här varit normalt mycket full rulle. Har haft barndomsvännen M och hennes dotter på besök. Vi åt grillat utomhus för första gången i år, det är alltid någonting extra. Som vanligt gick klockan för fort och man insåg att man inte hunnit prata om en bråkdel av allt man tänkt eftersom man hela tiden blev avbruten, det är verkligen småbarnlivet i ett nötskal. Som tur bor vi rätt nära varandra. Igår spenderades en heldag hos föräldrarna vilket gjorde att jag tog mig ett par timmar egentid på stan. Sist men inte minst kom min pilotkusin häromkvällen på ett spontanbesök i samband med flygningarna mellan Kronoby-Sthlm och det är alltid lika roligt att träffas.

Som ni märker har jag samlat på mig många positiva händelser under samma vecka och  känner mig extra tacksam. Jag måste också ibland påminna mig själv om att glädjas över att jag får vara ledig, eftersom jag fort tar det för givet. Jag kunde ju lika bra flänga fram och tillbaka i sjukhusets långa korridorer 38,5 timmar i veckan.

Härliga sommardagar åt folket!

Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.

 

 

Mest personliga inlägget på länge

Då Ronja var rätt nyfödd och jag kontrade med att vi inte kommer att försöka skaffa några syskon på lääänge, var vissa familjebekanta måna om att påpeka att vi nog garanterad blir bebissjuka då Ronja är kring ett år – alla blir ju det vid den tidpunkten, menade hen som själv har flera barn. I dagsläget kan jag bara konstatera att jag fortfarande står fast vid min åsikt. Jag vill dock påstå att jag förstår de som börjar tänka på syskon i ett tidigt skede och är glad för deras skull, att de vill och kan.

Orsakerna till min negativa inställning är många. Först och främst är den egna hälsan och rädslan över hur jag skulle må och påverkas av en ny graviditet kanske den tyngsta bromsen. Helt uppriktigt – jag är rädd över vilka krämpor jag ska få nästa gång, ifall det kommer en till gång. Den hemska foglossningen, havandeskapsförgiftningen, sömnbristen då redan, gallattackerna, viktuppgången på över 35 kg (trots bara bra kost) och svullnaderna har satt sina spår, om än mest i psyket numera. Jag kan absolut inte begripa hur jag skulle ha klarat av att ta hand om ett litet barn, då jag inte klarade av att gå ens tio meter utan att vila, under den sista månaden.

Ibland brukar jag titta på bilder från graviditeten, lite som terapi. Under sista trimestern var jag så enorm att jag nästan börjar må dåligt av att se på mig själv. Inte på grund av utseendemässiga skäl, utan för att jag minns hur tungt det var att bara vara; andas, sitta, stå och prata. På bilden under, var jag 6 dagar från att föda. Jag har Daniels kara-verkkare i storlek L på mig och mammatröjan i XL täcker nästan inte magen utan tunikan som är under. Usch, svettas bara av att se på bilden.

Att komma till den form jag just nu är i, har inneburit hårt slit. Jag vet att graviditetskilona troligen skulle ha försvunnit av sig själv eftersom jag helammat och sen delammat länge, men det är återuppbyggandet av kroppen jag syftar på, viktnedgången är en bisak. Min ohälsa under graviditeten och tiden efteråt, har bidragit till ren och skär fananamma inom träningen, som jag aldrig förr haft. Jag längtar konstant till att få cykla iväg till gymmet. Den största utmaningen är att få ihoppysslat att komma sig iväg, eftersom Daniel ofta jobbar så långa dagar. Ofta byter vi varandra i dörren.

Att slippa iväg hemifrån är givetvis också viktig egentid och terapi, som jag inte kan få någon annanstans. Bilden här är tagen igår. Kände mig stark och lyfte 60 kg i knäböj och 80 kg i marklyft. Det hade jag aldrig trott om mig själv, för ett år sen! Man får vara lite mallig tycker jag. Var dessutom ensam i krafthallen, vilket var orsaken till selfien (där råder annars foto-förbud). Lyxigt värre. Vi har förresten ett väldigt bra och avslappnat gym här i byn, ett stenkast hemifrån. Tröskeln att komma sig iväg är på så vis väldigt låg.

Men jag känner även en viss sorgsenhet i att jag faktiskt inte vill ha fler barn på en lång tid ännu. Skulle allt ha gått lättare och med mindre fysiska krämpor, kanske jag skulle tänka annorlunda. Jag känner mig på ett vis självisk och tudelad. För visst vore det roligt för Ronja att ha ett syskon i någotsånär samma ålder att leka med. Men som man brukar säga; mår mamma bra, mår barnet bra. Jag tar åt mig av det där påståendet och vill tro att vårt beslut att vänta flera år ännu, är det rätta.

Finns det andra i samma situation, som alltså är smått ”avskräckta” att försöka skaffa flera barn, på grund av komplikationer under graviditeten, förlossningen, eller tiden efteråt? Berätta gärna!

Arga listan

Ibland går jag bara runt och är allmänt förbannad. Här kommer en lista på saker jag angstar över just nu:

  • Kvinnokroppen – trots att vi är så ”jäkla fantastiska” ska vi likväl gå runt med diverse krämpor, kopplade till barnafödande eller amning. Har läst mycket och blir bara mer och mer ledsen över andras situation. Om Gud finns, skulle han väl ha kunnat konstruera oss lite bättre?
  • Att man efter en graviditet måste träna, träna och träna för att komma igen. Ge mig mer timmar i dygnet, tack!
  • Att jag inte nöjer mig med min halvt obalanserade kropp. Jag höjer och höjer och höjer på ribban.
  • Att träningen tar så otroligt jäkla. Mycket. Tid. Och resultaten kommer med snigelfart.
  • Att hemmaträning absolut inte fungerar just nu, Ronja blir arg så fort jag lägger mig ner på golvet och inte leker med henne på samma gång. Hon sover alldeles för kort stund för att jag ska hinna träna, laga mat, äta och diska undan.
  • Att det är så dyrt att äta hälsosamt.
  • Att jag är så fattig.

Summa summarum: Enligt naturens lagar ska man vara obalanserad, svag, gå runt med värk och en väldigt svankig rygg, samt vara överviktig på kuppen.

Vi har en ettåring!

I förrgår var det ett år sedan vår Ronja kom till världen. Det känns så otroligt stort, får nästan gåshud då jag tänker på den dramatiska förlossningen och de rätt förvirrande dygnen efteråt. Vi har klarat bebistiden med andra ord, för visst slutar barn officiellt vara bebisar då de fyller ett år?

Jag kommer troligen inte att skriva fler månatliga utvecklingsinlägg längre, men troligtvis ett längre vid 1½ år och sedan vid två. Det är ju trots allt det första året som är så nytt och spännande – att barnet ska lära sig växelverkan, härma, prata, öva koordinationen, äta, dricka, krypa och gå.

I torsdags firade vi Ronja med tjocka släkten. Det vankades tacopaj och gräddtårta. Både min mommo och min fammo hade bidragit med dopp. Hade gjort en egen födelsedagstårta åt Ronja, en cheesecake med mango och banan, helt utan socker. Är tacksam över att vi fick testa receptet hos vännen i Nedervetil då vi var där på besök för ett par veckor sen. Tårtan var perfekt konsistens för henne och innehöll välbekanta smaker, om än i lite vackrare format.

Den inplanerade ettårsfotograferingen som skulle ha ägt rum i tisdags, fick vi boka om. Orsaken var att Ronjas kindtänder är på kommande och hon har varit helt olik sig från i lördags, ända tills i förrgår. Jag hamnade att ge henne maxdos värkmedicin under tre dygns tid för att hon alls skulle kunna vara. Märkte att hon fick sån otrolig smärta så fort medicinen gick ur kroppen och blev nästan helt hysterisk på samma gång hon försökte riva sig i munnen med händerna. Hemskt att se som mamma och jag är inte alldeles för försiktig med att medicinera, då det är det enda man kan göra för att hjälpa henne (kalla saker ville hon nämligen ej ha). Till all lycka är vi nu fjärde dagen utan värkmedicin och man börjar känna en kindtandskant som trängt igenom tandköttet. Hela tandkronan ska ännu upp, men tror att det värsta är förbi för tillfället.

Ronja går förresten helt nu! Det är nog det största som hänt på utvecklingsfronten. Egentligen började hon redan på morsdan, men då kröp hon ändå lite mellan varven eftersom det gick snabbare. Nu vill hon hela tiden gå och nöjer sig inte med att bli buren från punkt A till B, utan vill ta sig fram för egen maskin. Hon har också lärt sig ta sig ner ur soffan, men slipper inte ännu upp själv.

Hon pratar på sitt eget språk. Många ord är imitationer, men ibland låter hon som någonting alienaktigt eller en kalkon. Jag vet, inte så smickrande beskrivning, men det är det jag främst kommer på. Men ord som ”tack”, ”mamma”, ”pappa”, ”där”, är mycket välanvända.

På matfronten har ingenting nytt hänt. Vi kör på samma linje ännu, med mest puréer och ”trygg” mat, eftersom jag är räddare än rädd att hon ska sätta i halsen och få en luftvägsobstruktion. Det har varit nära ögat tillräckligt tycker jag. I samband med krånglet med kindtänderna började hon vägra i stort sett all varm mat förutom gröt, så hon har i en veckas tid levt på just det, samt fruktpuréer och turkisk yoghurt. Kanske det svänger småningom.

Nätterna är i stora drag likadana som förr, men jag ammar henne inte förrän klockan är 03 på natten. Jag är inte så stålsatt, att jag skulle orka få bort nattamningen ännu. 1-3 gånger per natt ammar vi fortfarande, vilket känns överkomligt så länge jag inte måste jobba. Den dagen det blir dags för jobbstart är avvänjningen ett faktum, men vi tar det då. Samma sak med ”perhepeti”. Ronja har inte sovit en endaste natt i sin spjälsäng under det här året, men jag tycker att det för det mesta är mysigt att sova riktigt nära och jag märker att hon njuter av närheten och tryggheten, vilket bidrar till att nattningarna har gått utan gråt hur många månader som helst nu. Vilken tur att man själv får bestämma hur man ska ha det!

Eftersom vädret äntligen blivit lite varmare, har vi kunnat vara ute mer och mer. Ronja trivs utomhus och är så otroligt energisk. Dock stoppar hon allt i munnen hela tiden, så det är ett evigt vaktande. Som den typiska ettåringen hon är, har hon noll självbevarelsedrift. Ronja fick ärva sina kusiners stora, sexkantiga sandlåda som Daniel hämtade härom veckan. Nu ska vi bara få tag i lite sand, så hoppas jag att hon hålls sysselsatt på samma ställe en lite längre stund.

Så mycket kärlek.

 

 

 

 

 

Min första morsdag

Smakar på orden. Min morsdag.

Jag fick sova ut riktigt ordentligt, så ordentligt att hela dygnsrytmen blev en aning vrickad, men sova fick jag. En baconfrukost (läs: lunch) på det och sen ställde vi iväg oss till min mommos. Där vankades det mat och givetvis dopp. Höll mig i skinnet och tog faktiskt endast en smal, liten tårtbit, för att inte börja må illa. Är så otroligt känslig för socker numera. Men jag njöt verkligen av tårtbiten. Min mommo är så bra på att baka.

Och det bästa av allt – Ronja började gå lite bättre! Som mest gick hon ett par meter, för att sedan sätta sig på rumpan. Hon är stolt som en tupp då man berömmer henne då hon vinglar fram. Blev alldeles varm i mammahjärtat.

Nästa veckas torsdag blir det 1-årskalas här vid Perjöns. Jag har redan börjat planera i mitt huvud, det kommer att bjudas på både vanligt dopp, men också gluten/sockerfritt som passar sådana som Ronja, mig, min syster och övriga glutenfria släktingar. Ser för en gångs skull fram emot detta, jag som inte är en kalastyp sådär annars.

Det var väl dagens svammel. Nu hoppas jag att Daniel ska komma hem någotsånär i tid, så jag får smita iväg till krafthallen åter en gång. Jäklar, vilket flow jag har med styrketräningen! Jag har kunnat öka vikterna på det mesta och klarar av att aktivera de flesta musklerna riktigt bra (bara för att jag säger så, blir jag väl förkyld imorgon). Jag älskar min ”nygamla” livsstil mer och mer! Mer om det i ett annat inlägg…

 

Om mammakroppen

Ni som inte gillar att läsa inlägg om kroppsdelar kan sluta läsa här (trots att jag tycker ni ska ta modet till er och läsa ändå).

Jag läste en artikel på Yle, som handlade om förlossningsskador. Man hade kartlagt hur vanliga de olika typerna av bristningar är och beskrivit vilka typer av problem kvinnor kan ha efter att ha fött barn. Artikeln finns att läsa HÄR.

Det jag reagerade på var de 47 stycken kommentarerna under artikeln, där de flesta beskrivit sina förlossningar och vilka typer av problem de har nu efteråt. Nu ska jag akta mig för att uttala mig för medicinskt, eftersom jag ändå inte är barnmorskeutbildad, men jag ser ändå med ”medicinska glasögon” på den här typen av artiklar.

Och det är verkligen i grevens tid att det skrivs mer artiklar i detta ämne, så att allmänheten får läsa, för att få bort alla tabun kring detta. Jag förstår ändå på ett vis varför man är så försiktig att prata om ämnet. Det är ju så sjuttons avskräckande. Är man lika vetgirig som jag, har man förstås läst sig till allt detta länge på förhand före förlossningen, men det finns även de som hellre inte vill veta. Då kan det bli lite knivigt, eftersom detta ju är verkligheten, om än en tråkig sådan.

Det som gör mig ledsen är att så många kvinnor beskriver att de fortfarande har problem, i vissa fall många år efter förlossningarna. Och det som verkligen grämer mig är det faktum att de på något vis har fått för sig att det ”ska vara” normalt att kissa på sig, ha värk, få problem med att ha avföring, att sexet inte längre är skönt, att man inte kan cykla, inte kan hoppa, osv. Trots att det alltså är länge sedan man fött barn!

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som inte har bestående men från förlossningen, trots att det blev både sugklocka och episiotomi. Även eftervården här i vår kommun har varit toppen, med väldigt låg tröskel att ta kontakt om man funderar på någonting. Jag kan bara föreställa mig hur hopplöst och ledsamt det kan kännas att kämpa med någonting, men inte få den rätta hjälpen, eftersom allt bara är ”normalt” och att det minsann ska kännas i kroppen att man är mamma.

Läste en rikssvensk artikel i ämnet (hittar inte den längre) där en manlig gynekolog lite krasst konstaterade att man nog skulle ha utvecklat hela förlossningsvården bättre ifall det vore män som födde barn. Man kan ju bara spekulera, men tror tyvärr att han har en poäng.

Läs följande stycke noggrant: Du ska inte behöva kissa på dig. Du ska inte hamna och göra ”tumtricket” för att göra nummer två. Du ska inte ha värk i underlivet trots att det gått år sedan förlossningen. Sex ska inte göra ont. Du ska inte ha en bred diastas med dålig hållning och värk i ryggen, trots att du tränat och tränat. Och framför allt: detta ska inte vara tabu!

Visst är kvinnokroppen fantastisk, men trots det ska vi minnas att inte normalisera det som inte är normalt och som innebär lidande! Förr i tiden var det givetvis mer vanligt med både komplikationer före, under och efter en förlossning. Jag diskuterade faktiskt detta igår med min 81-åriga mormor, som på en hand räknade upp hur många barn samt även mammor i hennes släkt, som hade dött i samband med förlossning eller barnsängstiden. Och det är ju inte konstigt egentligen, med tanke på att de flesta var födda hemma i bastun, även min mormor.

 

 

Bildresultat för bristningar i underlivet efter förlossning

 

Med detta inlägg ville jag belysa det här ämnet lite och framförallt picka hål på tabun som existerar. Vi har nämligen RÄTTEN att må bra trots att vi är mammor och fött barn!