Vi har en ettåring!

I förrgår var det ett år sedan vår Ronja kom till världen. Det känns så otroligt stort, får nästan gåshud då jag tänker på den dramatiska förlossningen och de rätt förvirrande dygnen efteråt. Vi har klarat bebistiden med andra ord, för visst slutar barn officiellt vara bebisar då de fyller ett år?

Jag kommer troligen inte att skriva fler månatliga utvecklingsinlägg längre, men troligtvis ett längre vid 1½ år och sedan vid två. Det är ju trots allt det första året som är så nytt och spännande – att barnet ska lära sig växelverkan, härma, prata, öva koordinationen, äta, dricka, krypa och gå.

I torsdags firade vi Ronja med tjocka släkten. Det vankades tacopaj och gräddtårta. Både min mommo och min fammo hade bidragit med dopp. Hade gjort en egen födelsedagstårta åt Ronja, en cheesecake med mango och banan, helt utan socker. Är tacksam över att vi fick testa receptet hos vännen i Nedervetil då vi var där på besök för ett par veckor sen. Tårtan var perfekt konsistens för henne och innehöll välbekanta smaker, om än i lite vackrare format.

Den inplanerade ettårsfotograferingen som skulle ha ägt rum i tisdags, fick vi boka om. Orsaken var att Ronjas kindtänder är på kommande och hon har varit helt olik sig från i lördags, ända tills i förrgår. Jag hamnade att ge henne maxdos värkmedicin under tre dygns tid för att hon alls skulle kunna vara. Märkte att hon fick sån otrolig smärta så fort medicinen gick ur kroppen och blev nästan helt hysterisk på samma gång hon försökte riva sig i munnen med händerna. Hemskt att se som mamma och jag är inte alldeles för försiktig med att medicinera, då det är det enda man kan göra för att hjälpa henne (kalla saker ville hon nämligen ej ha). Till all lycka är vi nu fjärde dagen utan värkmedicin och man börjar känna en kindtandskant som trängt igenom tandköttet. Hela tandkronan ska ännu upp, men tror att det värsta är förbi för tillfället.

Ronja går förresten helt nu! Det är nog det största som hänt på utvecklingsfronten. Egentligen började hon redan på morsdan, men då kröp hon ändå lite mellan varven eftersom det gick snabbare. Nu vill hon hela tiden gå och nöjer sig inte med att bli buren från punkt A till B, utan vill ta sig fram för egen maskin. Hon har också lärt sig ta sig ner ur soffan, men slipper inte ännu upp själv.

Hon pratar på sitt eget språk. Många ord är imitationer, men ibland låter hon som någonting alienaktigt eller en kalkon. Jag vet, inte så smickrande beskrivning, men det är det jag främst kommer på. Men ord som ”tack”, ”mamma”, ”pappa”, ”där”, är mycket välanvända.

På matfronten har ingenting nytt hänt. Vi kör på samma linje ännu, med mest puréer och ”trygg” mat, eftersom jag är räddare än rädd att hon ska sätta i halsen och få en luftvägsobstruktion. Det har varit nära ögat tillräckligt tycker jag. I samband med krånglet med kindtänderna började hon vägra i stort sett all varm mat förutom gröt, så hon har i en veckas tid levt på just det, samt fruktpuréer och turkisk yoghurt. Kanske det svänger småningom.

Nätterna är i stora drag likadana som förr, men jag ammar henne inte förrän klockan är 03 på natten. Jag är inte så stålsatt, att jag skulle orka få bort nattamningen ännu. 1-3 gånger per natt ammar vi fortfarande, vilket känns överkomligt så länge jag inte måste jobba. Den dagen det blir dags för jobbstart är avvänjningen ett faktum, men vi tar det då. Samma sak med ”perhepeti”. Ronja har inte sovit en endaste natt i sin spjälsäng under det här året, men jag tycker att det för det mesta är mysigt att sova riktigt nära och jag märker att hon njuter av närheten och tryggheten, vilket bidrar till att nattningarna har gått utan gråt hur många månader som helst nu. Vilken tur att man själv får bestämma hur man ska ha det!

Eftersom vädret äntligen blivit lite varmare, har vi kunnat vara ute mer och mer. Ronja trivs utomhus och är så otroligt energisk. Dock stoppar hon allt i munnen hela tiden, så det är ett evigt vaktande. Som den typiska ettåringen hon är, har hon noll självbevarelsedrift. Ronja fick ärva sina kusiners stora, sexkantiga sandlåda som Daniel hämtade härom veckan. Nu ska vi bara få tag i lite sand, så hoppas jag att hon hålls sysselsatt på samma ställe en lite längre stund.

Så mycket kärlek.

 

 

 

 

 

Detta är vardagsfeminism för mig

Mina tankar har snurrat extra mycket i feministiska tankegångar den senaste tiden. Allt fick sin start av att jag debatterade med en av mina manliga bekanta som även är icke-feminist. Det skar sig lite och vi lämnade debatten eftersom vi konstaterade att vi inte kommer att komma överens i de stora genusvetenskapliga frågorna, där vi var av totalt olika åsikter. Han menade att vår biologi är orsaken till de flesta av våra sociala, psykologiska och kognitiva egenskaper som skiljer man och kvinna åt, medan jag är övertygad över att mycket hör ihop med det sociala arv vi ännu dras med (könsroller, stereotyper, osv).

Vi kvinnor är rätt bra på att lyfta fram att männen ska delta i allt hushållsarbete. Och jo – det är klart att man ska dela på det procentuellt tills båda två är lika nöjda. Det är säkert relativt enkelt att få det jämnt ifall man t.ex. bor i höghus. Men jag upplever att rätt många som är missnöjda faktiskt bor i ett egnahemshus, har bil, trädgård och allt som hör till.

Så jag frågar dig som är missnöjd över fördelningen hemma: Hur många gånger har du t.ex. skottat snö, trimmat gårdsplanen, rensat avloppet, bytt säkringar, rensat ur stuprännorna, reparerat saker som gått sönder, fixat på utsidan av huset (annat än trädgårdsarbete), eller gjort ved?

Det skär säkert i många nu. Men ifall man som kvinna är completely fine med att göra majoriteten av allt jobb på insidan av huset och att mannen gör det mesta på utsidan har vi ju en win-win. Då är ju allt frid och fröjd. Men långt ifrån alla är nöjda med att ha det så. Jag dör personligen av tristess av att städa, tvätta och koka dagarna i ända. Jag vill ut! Jag uppmanar alla kvinnor som är missnöjda med sin ”roll” i hemmet, att kavla upp ärmarna och ta reda på! Det är inte svårt. Därefter känns det väldigt motiverat att kunna ställa högre krav gällande hushållsarbetet på insidan också. Då har vi också en win-win. Det är enligt mig också ett mycket effektivt sätt att picka hål på de stereotypa könsrollerna.

Jag tror inte heller att ens manliga partner har någonting emot att du som kvinna ”tar över” en del av arbetet på utsidan, tvärtom. Tyvärr hör man ofta om exempel på familjer där det finns tydliga könsroller och kvinnan är missnöjd med det, men är ändå inte alls villig att lära sig utföra de typiska ”manliga” sysslorna. Hon tar även för givet att hon i såfall även måste göra lika mycket hushållsarbete på insidan som tidigare – vilket hon självklart inte ska gå och göra eftersom hon inte har mera timmar under ett dygn än en annan.

Summa summarum: Ifall man som kvinna sitter i en sådan situation och är missnöjd över fördelningen hemma finns det alltså två vägar: antingen accepterar man det som det är (dvs. om man är ovillig att börja lära sig nytt), eller så gör man den där förändringen som i sin tur ställer ett nytt sorts krav på mannen.

Hur har vi det hemma hos oss då? Vi har inte ett rent 50/50 system på ut- och insidan. Jag skulle dock gärna ha det och misstänker att det mer eller mindre blir så då jag börjar jobba. Utmaningen just nu är såklart att jag måste ha med Ronja i allt jag gör då Daniel inte är hemma, vilket gör det lite osmidigt och drygt. Men jag passar ofta på att göra utomhusarbete då hon sover, ifall jag vet att hon kommer att sova lite längre än en timme. Daniel i sin tur brukar städa upp i köket så gott som varje morgon innan han kör till arbetet. Vi vaknar alltså upp till ett rent kök så gott som dagligen, vilket är uppskattat. Storstädning hjälps vi alltid åt med, samma sak med t.ex. trädgårdsarbete. Jag är dock en bättre kock än Daniel och gillar att laga mat, vilket gör att jag tar åt mig av matlagningen. Han är utbildad husbyggare och väldigt kunnig med fordon, vilket gör att han tar för sig av sådana sysslor. Även jag är ju i grunden utbildad husbyggare, vilket gör att vi ofta kan hjälpas åt. Tyvärr är jag inte lika duktig att klättra på höjder, som jag var förr. Sånt är tydligen färskvara.

Tankar och funderingar kring detta? Hur är det hemma hos er? Är du nöjd?

Och så till sist några alldeles tragikomiska bilder:

woman-cook1

vintage-051

Ännu en grej innan jag avslutar: Tycker du att det är viktigt att ditt barn inte växer upp med samma sociala arv, som vi växt upp i? Då ska du fundera på dessa saker eftersom barnen givetvis tar efter oss i allt vi gör.

Over and out.

Min första morsdag

Smakar på orden. Min morsdag.

Jag fick sova ut riktigt ordentligt, så ordentligt att hela dygnsrytmen blev en aning vrickad, men sova fick jag. En baconfrukost (läs: lunch) på det och sen ställde vi iväg oss till min mommos. Där vankades det mat och givetvis dopp. Höll mig i skinnet och tog faktiskt endast en smal, liten tårtbit, för att inte börja må illa. Är så otroligt känslig för socker numera. Men jag njöt verkligen av tårtbiten. Min mommo är så bra på att baka.

Och det bästa av allt – Ronja började gå lite bättre! Som mest gick hon ett par meter, för att sedan sätta sig på rumpan. Hon är stolt som en tupp då man berömmer henne då hon vinglar fram. Blev alldeles varm i mammahjärtat.

Nästa veckas torsdag blir det 1-årskalas här vid Perjöns. Jag har redan börjat planera i mitt huvud, det kommer att bjudas på både vanligt dopp, men också gluten/sockerfritt som passar sådana som Ronja, mig, min syster och övriga glutenfria släktingar. Ser för en gångs skull fram emot detta, jag som inte är en kalastyp sådär annars.

Det var väl dagens svammel. Nu hoppas jag att Daniel ska komma hem någotsånär i tid, så jag får smita iväg till krafthallen åter en gång. Jäklar, vilket flow jag har med styrketräningen! Jag har kunnat öka vikterna på det mesta och klarar av att aktivera de flesta musklerna riktigt bra (bara för att jag säger så, blir jag väl förkyld imorgon). Jag älskar min ”nygamla” livsstil mer och mer! Mer om det i ett annat inlägg…

 

Om mammakroppen

Ni som inte gillar att läsa inlägg om kroppsdelar kan sluta läsa här (trots att jag tycker ni ska ta modet till er och läsa ändå).

Jag läste en artikel på Yle, som handlade om förlossningsskador. Man hade kartlagt hur vanliga de olika typerna av bristningar är och beskrivit vilka typer av problem kvinnor kan ha efter att ha fött barn. Artikeln finns att läsa HÄR.

Det jag reagerade på var de 47 stycken kommentarerna under artikeln, där de flesta beskrivit sina förlossningar och vilka typer av problem de har nu efteråt. Nu ska jag akta mig för att uttala mig för medicinskt, eftersom jag ändå inte är barnmorskeutbildad, men jag ser ändå med ”medicinska glasögon” på den här typen av artiklar.

Och det är verkligen i grevens tid att det skrivs mer artiklar i detta ämne, så att allmänheten får läsa, för att få bort alla tabun kring detta. Jag förstår ändå på ett vis varför man är så försiktig att prata om ämnet. Det är ju så sjuttons avskräckande. Är man lika vetgirig som jag, har man förstås läst sig till allt detta länge på förhand före förlossningen, men det finns även de som hellre inte vill veta. Då kan det bli lite knivigt, eftersom detta ju är verkligheten, om än en tråkig sådan.

Det som gör mig ledsen är att så många kvinnor beskriver att de fortfarande har problem, i vissa fall många år efter förlossningarna. Och det som verkligen grämer mig är det faktum att de på något vis har fått för sig att det ”ska vara” normalt att kissa på sig, ha värk, få problem med att ha avföring, att sexet inte längre är skönt, att man inte kan cykla, inte kan hoppa, osv. Trots att det alltså är länge sedan man fött barn!

Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som inte har bestående men från förlossningen, trots att det blev både sugklocka och episiotomi. Även eftervården här i vår kommun har varit toppen, med väldigt låg tröskel att ta kontakt om man funderar på någonting. Jag kan bara föreställa mig hur hopplöst och ledsamt det kan kännas att kämpa med någonting, men inte få den rätta hjälpen, eftersom allt bara är ”normalt” och att det minsann ska kännas i kroppen att man är mamma.

Läste en rikssvensk artikel i ämnet (hittar inte den längre) där en manlig gynekolog lite krasst konstaterade att man nog skulle ha utvecklat hela förlossningsvården bättre ifall det vore män som födde barn. Man kan ju bara spekulera, men tror tyvärr att han har en poäng.

Läs följande stycke noggrant: Du ska inte behöva kissa på dig. Du ska inte hamna och göra ”tumtricket” för att göra nummer två. Du ska inte ha värk i underlivet trots att det gått år sedan förlossningen. Sex ska inte göra ont. Du ska inte ha en bred diastas med dålig hållning och värk i ryggen, trots att du tränat och tränat. Och framför allt: detta ska inte vara tabu!

Visst är kvinnokroppen fantastisk, men trots det ska vi minnas att inte normalisera det som inte är normalt och som innebär lidande! Förr i tiden var det givetvis mer vanligt med både komplikationer före, under och efter en förlossning. Jag diskuterade faktiskt detta igår med min 81-åriga mormor, som på en hand räknade upp hur många barn samt även mammor i hennes släkt, som hade dött i samband med förlossning eller barnsängstiden. Och det är ju inte konstigt egentligen, med tanke på att de flesta var födda hemma i bastun, även min mormor.

 

 

Bildresultat för bristningar i underlivet efter förlossning

 

Med detta inlägg ville jag belysa det här ämnet lite och framförallt picka hål på tabun som existerar. Vi har nämligen RÄTTEN att må bra trots att vi är mammor och fött barn!

 

Njuter

Att livet skulle lugna ner sig efter kommunalvalet var väl att ta i. Jag har hållit upp farten om vi säger så. Men egentligen trivs jag bäst så här. Vi har varit mycket på språng och gjort saker som vi tycker om att göra, som att umgås med vänner och deras bebisar till exempel. För att nämna en kul grej, ska jag och Ronja besöka fina Linda och hennes yngre son Luka (ifall han är vaken) nu på eftermiddagen. Tänk vad fina grejer bloggandet ändå fört med sig. Imorgon är det även playdate som gäller på förmiddagen, i sällskap av två härliga Nedervetilmammor och deras pojkar som är lite äldre än Ronja.

Ronja sover yttepyttelite bättre för tillfället, men det är som bekant sällan långvarigt. Men nu är jag verkligen i nuet och passar på att njuta eftersom fröken sover på utsidan i vagnen, jag har ätit en god lunch och är mätt och belåten, lyssnar i skrivande stund på satanistisk musik (skrev det där bara för att få er att hicka till, muahaha!) i form av Ghost, dricker en kopp varmt (!) kaffe och annars bara är. Det känns mycket lyxigt. Livet bjuder på sina bättre sidor helt enkelt. Man ska njuta så länge det varar. Går allt enligt planerna ska jag springa över till krafthallen ikväll då Daniel kommit hem.

Som ett sidospår måste jag bara nämna att jag har hamnat i en fas då jag lyssnar på lite hårdare musik. Det är dessutom ypperlig musik att lyssna på då man lyfter skrot. På repeat har jag mycket Ghost, Gojira, Jorn Lande, System of A Down och sånt. Helt klart inspirerad av att Ghost spelade i vår huvudstad förra helgen, trots att vi inte kunde delta. Nästa gång!

Jag tror att det är viktigt att vi stannar upp och kanske känner lite tacksamhet de gånger som livet faktiskt har flow. Som vi alla vet, är ju flow färskvara. Lite som en såpbubbla. Vacker, men väldigt skör. Det gäller att njuta så länge man kan. Just nu satsar jag mycket på mitt flow, försöker äta så bra mat jag bara kan, för att må bra. Däremellan tränar jag efter bästa förmåga. För att få ännu mer kött på benen, ska jag besöka en fysioterapeut på tisdag nästa vecka. Hoppas på lite tips gällande t.ex. mina knäproblem och dåliga handleder. Lovar fixa ett inlägg ifall det kommer upp någonting jag vill dela med mig av!

Följande saker måste jag bli bättre på: Dricka ordentligt! Alltså annat än kaffe. Börja sova då Ronja somnar, inte pilla på telefonen eller datorn. Aktivera rätt muskler då jag lyfter Ronja (dvs. sätes- och benmuskler) samt att äta tillräckligt mycket. Har en tendens att äta för lite –> ämnesomsättningen sjunker.

Men nu är det solen som lockar!

Med vänliga hälsningar, (den smått irriterande) hurtbullen.

 

Ronja 11 månader

ronja 11 mån

Trots att jag inte har varit speciellt aktiv här på bloggen, håller jag traditionen att skriva Ronjas månatliga inlägg. Ävenledes nu. Nästa gång jag skriver har vi alltså en ettåring här hemma. Det känns så stort och jag blir alldeles varm i hjärtat då jag tänker på det. Tillika alldeles ofattbart. Året har gått i ett huj, trots att dagarna ibland känts lite sega. Nå, nu ska jag inte bli mer sentimental, utan leverera den sedvanliga punktlistan. Here we go!

  • Som ni ser på bilden har hon vitblont, rätt tjockt hår. Nästan lite silvrigt. Det har blivit mycket tjockare den senaste månaden och jag tror att det kan bero på att jag smort in hennes hårbotten med ceridalolja innan vi badat henne, för att få bort mjölkskorven. Hon var ju alldeles brunett då hon föddes, tänk vad det ändrat!
  • Hon väger kring 12 kilo. Tack o lov att jag började styrketräna ordentligt i vintras!
  • Hon går uppefter möbler och längs med väggar. Står utan stöd och kan ta sig upp och stå utan att hålla i sig i någonting. Går gärna då man håller henne i armarna, men balansmässigt är hon inte riktigt ‘där’ ännu. Har tagit ett litet steg en gång, men satte sig ner på baken strax efteråt. Lika bra så. Tids nog tar hon de första ordentliga stegen.
  • Pratet har tagit nya nivåer; hon härmar och härmar hela tiden. ”Dä?” är en välanvänd fras och hon ger sig inte förrän man berättat vad det är för en sak/djur/människa det handlar om. Hennes ordförståelse är stor vid det här laget och hon överraskar oss nästan dagligen. Jag tror hon däremot blir irriterad på att hon inte kan forma orden så bra som hon skulle vilja ännu. Nya ord den här månaden är bl.a. ”Kukkuu”, ”Bajbaj”, ”Muuu”, ”Oooooj”, ”Fisk” (jo faktiskt, men det var en engångsjuttu), ”Buka” (=gosa), ”Böö!”
  • Hon älskar vår katt Sven mer och mer för var dag. Sven är dock inte riktigt bekväm i sin roll ännu trots att han faktiskt accepterar henne bättre och bättre. Ibland stryker han sig på henne då han går om henne, det ser jag som ett gott tecken. Jag håller ändå hela tiden ett vaksamt öga på henne då han är inomhus. Hon vill så gärna ta i honom, men vet inte vad begreppet försiktigt innebär, trots att jag försöker lära henne. Ofta försöker hon ta tag i Sven då han går om henne och det är speciellt då som jag vet att risken är stor att han skulle riva henne.
  • Ronja har lärt sig vinka och säga ”Bajbaj” då någon går hem. Hon säger också ibland ”Eeeeiii” då någon kommer in genom dörren. Jätteroligt!
  • Hon har ett otroligt temperament och då hon inte får som hon vill, tänder det i henne och svänger från noll till hundra, men lika fort tillbaka. Blöjbytena är otroligt utmanande vissa gånger, eftersom hon inte vill ligga, sitta i famnen, stå, eller sitta på pottan för den delen. Riktigt krångligt med andra ord.
  • På tal om pottan, borde vi börja potträna.
  • Matmässigt äter hon fem gånger dagligen och det har börjat gå lite bättre. Hon äter mer mångsidigt och både köpt mat och hemlagad går an. Fisk är dock bannlyst, hur liten mängd det än är. Även bananplättar är äckligt, enligt henne. Väldigt skumt, eftersom hon älskar både banan och ägg, men skilt för sig – inte ihopvispade och stekta…
  • Vi ammar i samband med nattningen och på morgonen före vi stiger upp. Däremellan, alltså på natten, blir det allt emellan 1-10 gånger, vanligast är väl 2-4 gånger förutom kvälls- och morgonslurken. Det är ändå en otrolig befrielse att inte amma dagtid längre och det verkade som om Ronja inte heller brydde sig då. Jag hoppas att nattamningen faller bort av sig själv, utan att jag inte behöver utsätta oss för skrik,- och gråtnätter. Visst, nattamningen är otroligt jobbig, men just i och med att nätterna är så oförutsägbara, orkar man någotsånär då man nu som då får en riktigt bra natt.
  • Hon har varit en heldag med Daniel för första gången (i söndags) då jag blev inkallad på jobb (mer om min första jobbdag i ett senare inlägg; det var sjukt roligt). Det gick riktigt okej enligt Daniel, hon var lite extra famnsjuk och så, men annars löpte allt smidigt. Tack vare att jag inte längre ammar henne dagtid, var det möjligt att vara borta så länge.
  • Hon har fått vara frisk hela tiden, vilket jag är tacksam över. Nu väntar jag på att lite fler tänder ska spricka, eftersom hon börjat dregla lite och biter på allt som går att bita på. Hittills har hon fyra tänder upptill och tre nertill.
  • Hon älskar att spela piano. Jag har sänkt hennes ”egen” keyboard så att hon enkelt når till tangenterna då hon står. Ibland står hon jättelänge och spelar på sitt eget sätt. Självklart blir det spelat en hel del då hon är hos mina föräldrar, som är musiklärare båda två. Känns härligt att hon faktiskt tycker om musik så mycket!

Om då det var nära ögat

Jag är utbildad sjukskötare. Jag kan en hel del om akutvård. Jag kan grunderna inom barnsjukvård.

Jag är också mamma för första gången. En otroligt nojig sådan.

Dessvärre verkar det inte som om den förstnämnda rollen gör det enklare för den sistnämndas mentala välbefinnande. Jag vet hur fort det kan gå då olyckan är framme. Jag vet också hur otroligt tåliga barn är, men vet också att ett barns tillstånd kan svänga mycket fortare än hos en vuxen.

Rent konkret har jag alltid varit väldigt nojig över att Ronja ska sätta i halsen och få luftvägsstopp ifall jag ger t.ex. fruktbitar som hon själv får plocka i sig. Och vet ni, just det hände förra veckan!

Ronja satt glatt och plockade i sig små bitar smörgås med smör på, som jag gjort åt henne. Hon har förr ätit det och jag upplevde brödet som lagom mjukt. Plötsligt rosslar hon till och jag ser att hon får panik och kan varken andas in eller ut. Jag avvaktar en bråkdels sekund ifall hon börjar andas, men hennes ögon är fulla av panik och jag sliter henne ur matstolen varefter jag lägger henne i mitt knä med huvudet neråt/framåt och dunkar henne upprepade gånger och hårt mellan skulderbladen. Hon rosslar till en gång och skriker till, varefter jag bokstavligen hör då brödbiten dras in i luftstrupen – igen! Minns att jag blev alldeles kall inombords och han på den korta sekvensen tänka det absolut värsta.

Minns att jag noterade att jag har min telefon strax bredvid oss, på samma gång jag lyfter upp Ronja i benen, så huvudet pinglar nedåt, på samma gång jag dunkar henne en gång till, riktigt hårt mellan skulderbladen. Även den här gången rosslar hon till och skriker, på samma gång som brödbiten sprättar ner på golvet. Vi klarade oss.

Den känslan går inte att beskriva. Jag går runt i huset med en gråtande Ronja. Känner mig som världens sämsta förälder. Så småningom är det jag som gråter mer än henne. Hon är sig själv igen på några minuter. Kollar hennes rygg ifall någonting brast, så pass hårt dunkade jag ändå henne. Skäms. Kallsvettas i efterhand. Vill inte tänka. Tänker ändå. Går igenom förloppet gång på gång i huvudet. Konstaterade att hon faktiskt hann bli lite vit kring munnen. Ryser av obehag. Tacksam över att jag handlade så snabbt.

Nej, BLW i all ära, hos oss ska folk ha tuggtänder för att få äta stora bitar. Tids nog lär Ronja nog sig det ändå, jag tänker inte ha bråttom. Nu är det bitar på max 5 x 5 millimeter som gäller.

 

satt_i_halsen_yngre1

Bild: 1177.se