Känslostormar och livskraft

Det har gått 13 dagar sen jag fick beskedet om att det var malignt melanom i födelsemärket som tagits bort. På tisdag väntar den andra etappen på resan; borttagning av mer hud kring stället där födelsemärket suttit. Detta sker dagkirurgiskt och troligtvis i lokalbedövning. Allt skickas till patolog för analys, därefter blir vi klokare om skiten spridit sig eller inte. Hoppas även att låret inte blir alldeles för ”snävt” efteråt. Tacksam över att ingreppet sker redan nu.

Jag har hamnat att konfrontera mig själv och mina djupaste rädslor. Jag har gråtit. Jag har varit arg och slängt saker då jag varit ensam. Jag har även gråtit glädjetårar över att jag får vara Ronjas mamma. Att jag har så fina människor i min omgivning som verkligen bryr sig. Jag har känt en viss lättnad över att detta händer just nu och inte hade hänt under den annars kaotiska spädbarnstiden. Jag har fått svindyr solkräm med spf 50 till födelsedagsgåva av Daniel. Jag har styrketränat likadant som förr och känt mig starkare och friskare än någonsin. Jag har ätit bra och näringsrik mat, men även unnat mig lite annat däremellan.

Detta må låta som världens kliché, men dessa 13 dagar har lärt mig mer om livet än jag kunnat ana. Och det är antagligen bara början på en lång mental pärs, vare sig om jag blir friskförklarad inom en snar framtid, eller inte. Kanske även detta var en ordentlig väckarklocka som gjorde att jag nu kan leva lite mer i nuet, njuta ordentligt av tillfällena som ges, samt vara riktigt ärlig mot mig själv. 

Som en riktig motvikt till vardagen fick jag och Daniel äran att vara bröllopsgäster då en av mina mycket goda vänner gifte sig. Bröllopet var en riktig tiopoängare och kunde verkligen inte kunnat komma mer lägligt än såhär. Festen hölls vid Torgare prästgård, ett längre stenkast från oss. För att lätta upp stämningen lite ska jag bjuda er på några bilder.



Malignt Melanom

Sommarpausen på bloggfronten blev kanske lite kortare än jag tänkt mig. Med tanke på rubriken har ni redan era gissningar. Vissa av er kanske redan vet, eftersom jag har berättat för de närmaste. Jag har alltså blivit drabbad av Malignt Melanom. Hudcancer.

I mitten av juni togs alltså ett födelsemärke bort från mitt vänstra framlår, eftersom det hade ändrat lite i ena kanten, men ingenting radikalt. Det hette att det var en säkerhetsåtgärd trots att födelsemärket såg godartat ut för blotta ögat. Jag funderade inte desto mer på det, utan lät veckorna gå och hann bli irriterad på att inte kunna träna benen eftersom födelsemärket var placerat så att stygnen skulle ha gått upp vid minsta knäböj. Såret läkte, jag tog bort stygnen och hann t.o.m. glömma bort alltihop. Frid och fröjd, sommar i sinnet.

Den 11:e juli ringer telefonen en sen eftermiddag. Samma hvc-läkare som tog bort födelsemärket presenterar sig och jag blir med ens alldeles kall inombords eftersom jag redan då förstår vad han kommer att berätta. Jag lyssnar på det han berättar, blir alldeles darrig i rösten, kan inte gråta, men känner hur klumpen i halsen växer och växer. Jag försöker koncentrera mig på vad han säger men känner att jag börjar få tunnelseende och måste kämpa för att samla mig. Allt känns som en mardröm där man bara väntar på att vakna. Det måste vara fel, jag är ju så ung och allt! Någon annans besked, inte mitt!

Läkaren berättar ändå lite positiva nyheter. I provbiten han tagit bort har man även fått frisk hud med, men en marginal på 1,8 mm på minsta stället. Det kan i bästa fall betyda att jag reda i skrivande stund är cancerfri. Men det vet vi alltså inte ännu. Därför remitteras jag vidare till kir.pkl där en kirurg får avgöra om det ska tas bort ännu mer hud och ifall lymfkörtlarna ska undersökas för att utesluta ev. spridning. Först då kommer jag att kunna slappna av. Nu går jag i den där klassiska dimman av ovisshet (För pålästa kan jag även meddela att värdena på PAD-provet var Breslow 0,4 mm, Clarc level 2, marginal 1,8,  dvs. rätt hoppfulla värden trots att det alltså är cancer…).

Känslostormen då jag fick beskedet i telefon? Först av kom chocken. Var alldeles darrig och illamående i flera timmar. Till all lycka var jag och Ronja hos mina föräldrar just då jag fick beskedet, vilket var tur, annars hade jag varit ensam hemma med henne. Igår och idag har jag haft känslor som ilska och sorg, med stark betoning på ilska. Varför jag? Det som irriterar mig mest är kanske det att jag inte varit någon soldyrkare. På riktigt. Jag har inte haft tid att ligga i solen! Den enkla orsaken är den att jag jobbat så mycket varje sommar, att jag sällan haft turen att vara ledig då det varit vackert sommarväder. Totalt två gånger till södern. Bränt mig otroligt lite. Använt solkräm med hög skyddsfaktor. Så varför jag? Och varför nu? Denna ilska och frustration.

Igår besökte jag även min läkare, vilket tydligen är någonting man ska göra i samband med att få dessa typer av besked. Vi pratade ytterligare igenom fyndet i provbiten, spekulerade lite om fortsättningen och jag blev både klokare samt lugnare. Dessutom var min läkare så otroligt empatisk, lyhörd och pedagogisk. Nästan så man borde skriva in till ÖT’s ”Glad idag” för ett utmärkt bemötande.

För det första ska fortsätta med livet som förr. Frågade av läkaren ifall jag kan styrketräna som förr och han nästan uppmanade mig till det, eftersom det medför så mycket gott. Det var en lättnad i sig. Vet inte hur jag mentalt skulle ha klarat att få träningsrestriktioner. Styrketräningen har varit min terapi så många gånger och kanske framdels mer än någonsin. Kosten och träningen ska alltså prioriteras, vilket i sig inte medför någon ändring i mitt liv.

Har valt att vara öppen med detta eftersom jag också hoppas på att min historia kanske kan få andra att boka till till privat hudläkare för en check-up av hela kroppen inklusive hårbottnen. Det är värt pengarna i slutändan, jag lovar. Mitt födelsemärke som togs bort såg verkligen inte speciellt alarmerande ut, endast växt lite i diameter och ena kanten blivit lite halvmåneformad. That´s all. Det var varken fult eller speciellt iögonfallande, men tänkte att det kan vara bra att få det undanstökat. Tyvärr har jag inte någon bild på hur det såg ut före, vilket känns lite harmt. Här kommer en bild på mitt vänstra lår i dagsläget som pryds av ärret.

img_5696

Nu hoppas jag på att snabbt få en tid till kirurgen så vi får veta mer. Kommer att uppdatera efter hand här på bloggen, eftersom skrifvandet i mitt fall är världens bästa terapi. Allt känns fortfarande lite surrealistiskt, att jag sitter här och skriver detta. Nu är fokus alltså inställt på bra träning och bra mat. Mer kan jag inte göra i detta skede.

 

Lapp på luckan

Här råder sommarstängt fr.om. nu, ett okänt antal veckor. Tänkte bara meddela det.

Kort uppdatering ska jag dock bidra med: Ska för det första försöka tagga ner med sociala medier lite så fort vi blivit friska och kan göra saker samt vara utomhus igen. Har blivit smittade av värsta och segaste dunderförkylningen på länge. Ronja hade ju haft turen att inte ha varit hemskt sjuk under sitt liv hittills, ändå tills nu. Förra veckan hade hon hög feber och snuva, samt var gnällig och otrygg. Hennes näsa rinner som en kran ännu och vi hamnade att besöka HVC för att kolla upp hennes öron häromveckan. Tack o lov ingen öroninflammation. Själv är jag helt utan röst, hostar, bihålorna packar och haft stegring sen i söndags. Så otroligt störande, hade ju sån flow med träningen och allt…

Till helgen var jag ännu i såpass bra i skick att jag tack o lov kunde delta i min goda väns- och studiekompis’ möhippa. Det var in i det sista så otroligt nervöst ifall jag alls skulle kunna delta eftersom Ronja hade hög feber ännu på torsdagen. Till all lycka var hon feberfri till helgen och jag fick åka iväg. Skulle nämligen inte ha klarat av att slappna av ifall hon skulle ha varit så dålig. Vi började dagen med att kidnappa den blivande bruden hemma hos dem i Såka. Sen ägde resten av möhippan rum i Vasa, med gudomligt god brunch hemma hos Nathalie, fyndigt program på stan, samt ett ovanligt vackert väder för att vara Finland. Därefter körde vi vidare till Närpes, där det nalkades ännu mer god mat, badtunna, dopp i havet och avslappnat umgänge. Vi sov över och körde norrut igen på söndagen. Helgen fick 11 poäng av 10 och det var en fräknig, utvilad och socialt mättad mamma Ronja och Daniel sedan fick tillbaka. Detta var verkligen lyxigare än lyx för den här lilla mamman. Nästan så man fick knipa sig i armen lite nu som då. Känner mig så tacksam för inbjudan och att jag kunde delta. Nu blir det bröllop om 3 veckor och det ska bli så roligt att träffa samma fina typer igen. Tack alla!

Vad annars då. Det här blev en roman iallafall. Jag håller på och fixar ihop en fotobok åt Ronja. Ett evighetsprojekt. Man hinner göra några sidor, så blir man avbruten. Sen en halv sida, för att igen bli avbruten. Idag ska jag bli klar med den, det har jag bestämt. 

Fick även bekräftat denna vecka att min syster och partner in crime kommer att flytta till Huvudstaden i höst för att påbörja studier till förstavårdare. Det innebär stora förändringar i vår lilla, sammansvetsade familj! Är ändå så glad att hon kom in, är t.om. lite avis på allt det roliga hon har framför sig. Kan knappt vänta på att få åka och hälsa på henne sen!

Det var det mesta som bubblar i huvudet på mig idag. Huset ser ut som ett bombnedslag som vanligt men jag kunde inte bry mig mindre eftersom vi ändå bara är inom dess fyra väggar hela tiden och Ronja klättrar uppefter väggarna av tristess. Snaaart slipper vi denna sjukstuga ska vi hoppas. 

Ta hand om varandra!


 

Bodypositive – jag?

Inom feministiska kretsar är begreppet ‘bodypositive’ välkänt. Kort och gott: Alla kroppar är bra kroppar, oberoende om man är liten, mittemellan eller stor.

Många offentliga personer som förespråkar bodypositivism (är det ett ord?) är själva större än det som kallas ”normen” och kanske på så vis har lättare att skapa reaktioner samt ge positiva intryck på grund av att de bryter de klassiska mönstren som säger att det är en negativ grej med att vara stor. Det är här min fråga kommer in: Kan jag i egenskap av normalviktig (enl. de klassiska normerna) kunna förespråka bodypositivism eftersom jag prioriterar att ha en stark, frisk, icke-överviktig kropp samt älskar träning och hälsa? Att jag dessutom är utbildad inom hälsobranschen är också lite knivigt. Går det alltså att förespråka detta koncept ändå?

Såhär tänker jag. Jag vill belöna min kropp med att träna. Jag tränar för att tillföra den något, inte för att bestraffa den. Det här tankesättet har mognat ännu mer sedan jag blev gravid och min hälsa började svikta märkbart. Min fysiska hälsa hade varit så självklar innan jag blev gravid, att jag inte tänkt på träning utifrån just den sortens perspektiv tidigare. Nu längtar jag konstant efter att slänga träningsväskan på ryggen och cykla iväg till krafthallen. Det är min tid, bara för mig själv. Jag får lyssna på bra musik ostört, jag får rensa tankarna och jag får bygga muskler som i sin tur leder till att jag orkar mer i vardagen och bidrar till bättre hälsa. Mer än så behövs det inte.

Jag vill inte heller döma en person som valt att inte ägna sig åt motionsformer överhuvudtaget. Det är den personens val, inte någon annans. Träning är bara en sak av många saker man kan välja att spendera x antal timmar i veckan på. Jag beundrar lika mycket någon som håller på med t.ex. konst, hantverk, läser, bakar, fiskar, osv.

Vitsen med hela skiten är ju att du ska vara lycklig i dig själv, det är allt som räknas. Tycker den här bilden är pricken på i:et.

Bildresultat för body positive

Älskar att bo här

Älskar den här tomten mer och mer för var dag. Det ligger någonting lite magiskt över den nu såhär sommartid. Trädgården i sig är mycket vildvuxen, men det är ett koncept jag gillar framför perfekt, ogräsfritt och välansat. Hålls mina tomatplantor i växthuset lagom fuktiga, samt gräsmattan klippt, är vi nöjda.

Tomten är formad som en udde, med ån runtomkring ena halvan. Fågellivet är tydligen mycket rikt här, vilket antagligen beror på närheten till åvattnet. Vi har haft storspovar, skäggdoppingar, alldeles för mycket fiskmåsar, änder, tofsvipor, med mera. Jag kan inte så många fågelarter men har fått Googla en del.

Träden är väldigt gamla, vissa över hundra år. På den första bilden visas gårdens troligtvis äldsta björk, som lär ska vara äldre än själva huset. Det betyder innan 1896. En lummig ek växer längst ut på udden, men annars är det mest björkar hela varvet runt.

På den tredje bilden ser man vårt hus, från andra sidan ån. Som man kan se är vattnet väldigt lågt just nu, vilket gör att man antagligen skulle kunna gå över med ett par högskaftade gummistövlar. Har dock inte testat ännu.

Mitt miniväxthus ser på ett vis alldeles löjligt litet ut i jämförelse med tomtens bastanta storlek, men jag gillar kontrasterna. Från en ytterlighet till det andra liksom. Funderar på att tillverka någon sorts nock till växthuset, med en massa utsågade spiror som går i lite viktoriansk stil, men det är bara en tanke än så länge.

Nu ska jag låta bilderna tala för sig själva.

Ett hej från kvisten

img_5447

Skulle bara säga hej. Det är nästan två veckor sen jag skrev någonting sist. Har helt enkelt varken haft tid eller lust att sitta och knappra på datorn eller telefonen. Här sitter jag och dricker en kopp te i vår kvist och bjuder er på en lite slafsig selfie.

Kort uppdatering om livet i sin enkelhet: Vi har verkligen njutit dessa varma dagar. Pynjat på med små projekt, i den mån lillchefen tillåtit. Spenderat så mycket tid som möjligt utomhus och Ronja har invigt sin nya UV-dräkt, helt fantastisk uppfinning! Huset har sett ut som ett bombnedslag men mina fräknar är desto fler. Ronja har sovit med Daniel hela veckan och vi har därmed inofficiellt inlett någon sorts sömnskola. Jag har alltså fått sova ostört till 05.30 varje natt och det känns bra i kropp och själ. Har även axlat sjukskötarrollen ett par skift sen jag sist skrev och det kändes välbehövligt för plånboken men även för psyket. Har även passat på att kolla hela säsong 5 av OITNB. Ah, vad jag älskar den serien.

Annars har här varit normalt mycket full rulle. Har haft barndomsvännen M och hennes dotter på besök. Vi åt grillat utomhus för första gången i år, det är alltid någonting extra. Som vanligt gick klockan för fort och man insåg att man inte hunnit prata om en bråkdel av allt man tänkt eftersom man hela tiden blev avbruten, det är verkligen småbarnlivet i ett nötskal. Som tur bor vi rätt nära varandra. Igår spenderades en heldag hos föräldrarna vilket gjorde att jag tog mig ett par timmar egentid på stan. Sist men inte minst kom min pilotkusin häromkvällen på ett spontanbesök i samband med flygningarna mellan Kronoby-Sthlm och det är alltid lika roligt att träffas.

Som ni märker har jag samlat på mig många positiva händelser under samma vecka och  känner mig extra tacksam. Jag måste också ibland påminna mig själv om att glädjas över att jag får vara ledig, eftersom jag fort tar det för givet. Jag kunde ju lika bra flänga fram och tillbaka i sjukhusets långa korridorer 38,5 timmar i veckan.

Härliga sommardagar åt folket!

Nattskräck?

Varning för gnälligt inlägg. Inlägg av den här typen har dock ett positivt syfte; att kunna gå tillbaka i arkivet och läsa om hur det var, då man har det lite bättre.

Jag är onekligen en typisk förstagångsförälder. Grubblar över det mesta, skrapar mig i huvudet och gör det som alla säger man inte ska; googlar. Nu har vi sovit så förbaskat dåligt ända sen Ronja fyllde ett år, dvs. i 1½ vecka. Inatt vaknade hon uppskattningsvis 10 gånger, varav jag inte ens fick kontakt med henne två gånger, såpass ledsen och hysterisk var hon. Resten av natten sov hon väldigt oroligt, för att vilja ta morgon kring klockan 5, trots att hon ändå inte somnat innan det vanliga 10 på kvällen. Morgonhumöret var det dock inget fel på hos ungen. Hennes föräldrars ska vi inte diskutera. Så har alltså varenda natt mer eller mindre varit sedan hennes ettårskalas.

Jag misstänker att hon har fått det som folk kallar ”nattskräck”, trots att det lär ska vara vanligt först efter att barnet fyllt 1½ år. Det som är typiskt nattskräck är ju det att man inte får kontakt med barnet på något vis, det gråter och skriker hysteriskt i ca 5-15 minuter för att mitt i allt somna om pladask. Lite som mardrömmar, men ett steg värre. Då barnet sedan vaknar ordentligt nästa gång, minns de ingenting av det här anfallet. Själv tycker jag att det är väldigt påfrestande, inte minst mentalt. Du ser att ditt barn är alldeles utom sig av skräck – men du kan inte hjälpa hen på något vis, utan hamnar således att vänta ut det.

En annan farhåga är att hon ska vara sjuk någonstans och att vi missar det. Hon har nämligen fått både Panadol och Burana då hon hade det som jobbigast med tandsprickningen här i mitten av maj och då sov vi väldigt bra för att vara vi.

Min kropp har åter igen hamnat i det där ”jag vet att det är onödigt jag somnar eftersom jag snart ska vakna – fenomenet”, så det innebär att jag ligger vaken trots att kroppen skriker efter sömn. Föräldrar till dåliga sovare vet precis vad detta innebär. Det är så fruktansvärt jobbigt, speciellt om det håller på en längre tid. I höstas och vintras hade vi en faser då jag vakade timtal helt i onödan, trots att Ronja sov tre-fyra timmar i en fart och jag bra skulle ha kunnat sova däremellan. Men icke. Nu hoppas jag att det fort reder upp sig, så att jag inte mister all energi. Det finns nämligen vissa tendenser.

Var går gränsen till för dåliga nätter? Jag ger juni månad på oss ifall det reder upp sig, sen blir det någon form av sömnskola. Men hur kan man veta att hon inte har ont någonstans innan man börjar med sömnskola? Hon har ju en hel del tänder som ska komma, är det rätt mot barnet att har sömnskola ifall det har ont på grund av tandsprickning? Min etik avråder starkt emot det, men jag vet många som antagligen skulle köra på iallafall.

Hälsningar, den trötta och vimsiga mamman. This too shall pass elder naa.